Jag funderar en del på syskonskap, vad det är, vad det gör med oss och vad vi kan förvänta oss. Att ha ett syskon i behov av särskilt stöd är förmodligen annorlunda. För oss tar matningen av Lilla A mycket tid och ibland är det tråkigt för Lillsmurfen att hon är med oss så mycket. Vi ger honom tid också och jag försöker att inte ha dåligt samvete, men jag har det ändå ibland. Ibland känner jag mig bara sur på honom. Det är nog lätt att det blir så, eftersom man förväntar sig att det äldre barnet ska förstå mer. Men han är ju liten själv. Ibland är jag nog överambitiös och känner att jag borde göra en massa saker med alla barnen. Vilket jag faktiskt också gör. Jag tror att jag är en alldeles lagom bra mamma, som kan bli bättre förstås, men jag är nog bra. Hoppas jag. Jag känner mig dock tråkig när jag säger nej till Lillsmurfen för att jag sitter och matar Lilla A. Men så tänker jag att tråkighet ingår i livet och att han får tid av mig, av oss, ändå. Det gäller att hitta en balans. Och jag tror att alla syskonskap formar en, hur de än ser ut. Man lär sig att både ge och ta, att tycka om och ta plats.
Lilla A:s hål i magen läcker för övrigt fortfarande och i dag åkte knappen ut när hon skrek, magen spänns ju då. Jag blev skärrad och var det i flera minuter efteråt. Är så nervös för att det ska hända något. Men det fick ett lyckligt slut.
För övrigt känns det som om semestern redan har börjat med den här långhelgen och det fina vädret. Ska det verkligen vara nödvändigt att gå till jobbet i morgon?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar