Stressad hela tiden. Mitt fel eller bara att gilla läget?

Måste jag vara småstressad hela tiden? Är det bara så det är att vara småbarnsförälder (och bonusnästantonårsförälder) eller är det något som har med min inställning att göra? Är jag för snäll som förälder som hela tiden vill göra allt för mina barn? Obs! Jag vet att det inte går. Jag bär dem inte hela tiden. Båda gnäller och jag säger nej till framförallt Lillsmurfen då och då. Han blir ledsen ibland, men vissa saker måste man ju säga nej till.
Jag har sagt det förut, men det är verkligen så: dagarna är intensiva, det händer något hela tiden och det är svårt att hitta tid att slappna av. Kanske är det intensivt för oss under lite längre tid, eftersom Lilla A fortfarande äter var tredje timme, dygnet runt. Jag har förmodligen höga krav på mig själv också, tänker att jag ska orka sortera tvätt, skicka viktiga mejl eller något annat borde, när båda barnen har somnat. Men oftast orkar jag inte. I dag har jag ändå hunnit vara ute på promenad med Lillsmurfen, bakat bröd, tvättat lie grann, dammsugit köket, lekt lite med Lilla A. Det räcker förmodligen. Och jag är förmodligen en jättebra förälder.
Så varför känner jag mig ändå ofta stressad? Är det bara för att det är så intensivt? I så fall kommer det ju att bli lite lugnare, eller i alla fall intensivt på ett nytt sätt, om några år. Det är också stor skillnad på att vara ensam med barnen och att vara två. Pappan var sjuk och hemma från jobbet i fredags och även om han var sjuk så fanns han. Det är enklare att slappna av när man är två hemma. Det är ju därför jag på helgerna ofta kan göra något med bara Lillsmurfen, som är aktiv och behöver både röra på sig och träffa kompisar.
Men jag känner mig ändå ganska stressad. Jag borde nog sänka kraven på mig själv.