Ja, tro det eller ej, men i dag fyller Lilla A tio månader och jag funderar på hur dessa varit. Intensiva förstås och dramatiska, med sjukhusvistelse och hjärtoperation. Hjärtoperationen hade vi förmodligen sluppit om hon inte hade haft Downs syndrom, lunginflammation och den långa sjukhusvistelsen också. Kanske. Hon hade med stor sannolikhet både suttit, stått och krupit om hon inte haft Downs syndrom. Och ätit.
Men allt det kommer hon att göra, det tar bara lite längre tid för henne. Pratar gör hon, tittar nyfiket gör hon, undersöker, pillar på allt som kommer i hennes väg. Ler gör hon, ofta. Lyssnar intresserat.
Visst är det en omställning att få ett barn med en funktionsnedsättning. Visst blir det ett annat liv. Just nu vet vi inte hur framtiden kommer att te sig för och med Lilla A. Det hänger på henne. Kanske kommer hon att klara sig galant genom hela uppväxten, kanske det inte kommer att märkas så mycket på henne att hon har Downs syndrom. Det vet vi inte. Vi vet att det blir annorlunda än det är för de flesta, men inte på vilket sätt.
Egentligen skriver jag allt detta för att jag nu hört från två håll att så många som 98-99 procent av alla gravida kvinnor som får reda på att barnet de bär med stor sannolikhet har Downs syndrom, gör abort. Det är väldigt många. Jag är för fri abort. Men det känns kanske som att informationen om vad Downs syndrom är, har misslyckats. De allra flesta har ju jobb, vänner och fritidsintressen. En del gifter sig. Så gott som alla är nöjda med sina liv, någonstans runt 99 procent. Jag har svårt att tro att den siffran skulle bli så hög bland oss normalstörda.
Vad skulle, för dig, vara det värsta med att få ett barn med Downs syndrom?
Ja, återigen, några svar har jag inte. Det är stora frågor, det här. Jag återkommer nog till dem.
Så länge säger jag grattis till Lilla A på tiomånadersdagen. Så fort det har gått.
Men allt det kommer hon att göra, det tar bara lite längre tid för henne. Pratar gör hon, tittar nyfiket gör hon, undersöker, pillar på allt som kommer i hennes väg. Ler gör hon, ofta. Lyssnar intresserat.
Visst är det en omställning att få ett barn med en funktionsnedsättning. Visst blir det ett annat liv. Just nu vet vi inte hur framtiden kommer att te sig för och med Lilla A. Det hänger på henne. Kanske kommer hon att klara sig galant genom hela uppväxten, kanske det inte kommer att märkas så mycket på henne att hon har Downs syndrom. Det vet vi inte. Vi vet att det blir annorlunda än det är för de flesta, men inte på vilket sätt.
Egentligen skriver jag allt detta för att jag nu hört från två håll att så många som 98-99 procent av alla gravida kvinnor som får reda på att barnet de bär med stor sannolikhet har Downs syndrom, gör abort. Det är väldigt många. Jag är för fri abort. Men det känns kanske som att informationen om vad Downs syndrom är, har misslyckats. De allra flesta har ju jobb, vänner och fritidsintressen. En del gifter sig. Så gott som alla är nöjda med sina liv, någonstans runt 99 procent. Jag har svårt att tro att den siffran skulle bli så hög bland oss normalstörda.
Vad skulle, för dig, vara det värsta med att få ett barn med Downs syndrom?
Ja, återigen, några svar har jag inte. Det är stora frågor, det här. Jag återkommer nog till dem.
Så länge säger jag grattis till Lilla A på tiomånadersdagen. Så fort det har gått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar