Nu är det liksom upp till er att respektera våra barn

Häromdagen uttryckte jag en oro över Lilla A:s framtid för en av Lillsmurfens förskollärare: att hon inte ska få vara med. Att hon inte ska bli bjuden på kalas. (Vilken förälder är inte oroad över detta, för övrigt?) Då sa hon, att, ja, men det är ju inte barnen som bestämmer. Så enkelt, så självklart och just då var det vad jag behövde höra: det är inte barnen som bestämmer. Det är faktiskt vi vuxna. Och det är vi vuxna som måste lära barnen empati, respekt, nyfikenhet, ge dem självkänsla och lära dem att uttrycka vad de tror, känner och hur det går till i en demokrati. Enkelt? Inte alls. Självklart? Absolut.
Våra barn med en extra kromosom kanske inte beter sig exakt som era barn i alla situationer. Men de vill mötas med respekt. De vill bli sedda för vilka de är; glada, omusikaliska, praktiska, arga eller vad de nu är. De är enskilda individer lika mycket som vilka barn som helst. Men de är också precis som era barn. Vi ger också våra barn Alvedon, skjutsar dem till kulturskola och ridlektioner, medlar i konflikter mellan dem och deras syskon, hjälper dem med matteläxan och lyssnar på dem när de berättar om kärlekar och kompisar. Och det är vi, tillsammans med er, som måste lära alla våra barn att alla människor inte är exakt likadana. Och det är vi vuxna som har ansvar att se till att alla blir behandlade med respekt. Att världen inte alltid ser ut som vi vill att den ska göra - ja, ska det hindra oss? Det är väl just vi som måste börja. Du, jag. Lilla A:s grannar. Dina grannar.
Jag tror jag ska bli bättre på det här själv. Jag tror att jag ska försöka vara lite mer nyfiken. Eller kärleksfull. Det sägs att det bara finns två känslor i världen: kärlek och rädsla. Det verkar ju klart roligare att välja kärlek.
Snart: godnatt. Om en timme måste jag mata Lilla A igen.