Öppna förskolan, sexualkunskap med Totte och återigen en påminnelse om livets skörhet

Äntligen stod mamman på öppna förskolan! Denna gång med dottern i famnen, nio månader senare. Det har hänt så mycket i vårt liv, att gå till öppna förskolan har inte varit prioriterat. Men nu kände jag att det kunde vara dags. Efter att ha lämnat Lillsmurfen på förskolan (i dag var han ledsen igen, jobbigt, men han är alltid glad när jag hämtar honom och ledsamheten går alltid över när jag gått), gått hem en stund, tog vi bussen till öppna förskolan. Lilla A är nyfiken och pigg på nya människor, bara jag är i närheten, och hon gillar att sjunga. Som gjord för öppna förskolan med andra ord.
När vi kom hem lekte Lillsmurfen lite grann med grannen, jag lagade mat, vi åt och jag försökte för tusende gången lära Lillsmurfen att man inte ska kasta saker. Särskilt inte på katterna.
Han tittar en del på Ipaden. I dag såg han en Tottefilm som handlade om Totte och Malin som sprang omkring nakna. "Totte har en penis som han kissar med. Malin har en springa som hon kissar med. Att de är olika beror på att Totte ska bli pappa när han blir stor och Malin ska bli mamma." Sexualkunskap för småbarn på 70- talet.
I dag blev jag också återigen påmind om livets skörhet. Hörde talas om en bebis som dog i magen för någon vecka sedan, i vecka 24 eller 25. Sådant händer också i livet. 

Det kanske finns hopp även för oss

Okej, golvet hos en småbarnsfamilj är alltid fullt av leksaker/diverse och alltid smutsigt. Lilla A kräks efter nästan varje måltid. Lillsmurfen klättrar, pratar oavbrutet, sjunger oavbrutet och välter ut allt lego på golvet. Samtal med Storasyster är ofta en balansgång.
I dag har vi trots detta fixat lite i trädgården, sorterat lite tvätt, rensat kylskåpet en aning och jag och Lillsmurfen kunde leka i lekparken en timme.
Det är galet, intensivt, fullt av liv. Men jag tror någonstans att det faktiskt finns hopp även för oss. Jag ser framför mig att jag om, säg, tre år, kanske kan sitta med en stickning i soffan framför teven. Kanske jag i alla fall kan orka sticka en halsduk. Kanske jag kan sova i alla fall fem timmar i sträck.
Japp, vi bestämmer det. 

Låt oss hoppas på nytt adoptionsavtal mellan Sverige och Ryssland

Just nu tar varken Adoptionscentrum eller Barnen framförallt emot nya ansökningar om adoptioner från Ryssland. Sverige måste ha ett nytt adoptionsavtal med Ryssland. Jag hoppas verkligen att det blir av. I Ryssland finns runt en miljon barn som behöver en familj. 

Tur att man har humor

I dag: Tittut med Lilla A. Kul men tröttande. Hon sov hela vägen hem och lite till. Matade henne när jag kom hem och Lillsmurfen hann blöta ner halva köket och blötlägga en banankaka. När han badade stänkte han ner hela badrummet. Lilla A skrek som en stucken gris. Ont i magen, trött och hungrig.
Storasyster tittade på tv och blev arg när Lillsmurfen ville vara med henne, varpå Lillsmurfen slängde någonting på henne, hon blev argare, varpå han tyckte att det var ännu mer kul. Sa till båda två att man varken får kasta saker eller skrika på varandra, men inte hjälpte det.
Nu är det kväll. Jag har ont i halsen.
Tur att man har humor när man uppfostrar barn. 

Livet, en måndag

I dag var förskolan stängd. Lillsmurfen, jag och Lilla A var ensamma och allt gick bra. Kanske inte så förvånande eftersom jag nu är en rutinerad tvåbarnsmor, ha ha, men det är alltid intensivt att vara ensam med dem. Jag är fortfarande "bunden" vid Lilla A när jag matar henne och Lillsmurfen är aktiv, nyfiken, påhittig, smart, ibland svartsjuk och framförallt mobil. Han kan hitta på vad som helst utan att jag kan göra något. I dag ritade han på bordet och hällde kaffe på golvet. Jag sa att så får man inte göra men brydde mig inte så mycket sedan eftersom han bara tycker att det är kul när jag blir arg. Jag är säkert en väldigt dålig moder som inte har disciplin på min treårige son.
Hur som helst, förmiddagen gick bra, båda barnen var lite trötta efter treårskalas i går och var därför ganska lugna.
På eftermiddagen åkte vi till våra vänner H och söta N, född i Etiopien. Hon har varit här sedan den 23 december förra året, samma dag Lilla A föddes! Vi fikade och lekte i parken. Sedan mötte vi pappan på centralen, åkte hem, plockade upp Storasyster hos kompis, lagade mat och åt. Jag gjorde egen mysli ( hittar inget tyskt y), färgade håret och betalade räkningar. Och nu bloggar jag. Och så gick den dagen, en måndag i september. Lilla A:s niomånadersdag. 

Hur ska det gå med adoptioner från Ryssland?

Ja, den som det visste. Nu ska jag ärligt säga att jag inte hängt med jättemycket om vad som händer med adoptioner i Ryssland, det har hänt för mycket annat i vårt liv. Men det har tydligen kommit förvarningar om att Ryssland kommer att stoppa adoptioner till länder som godkänner samkönade äktenskap, alltså bland annat Sverige. Om detta innebär att de som redan påbörjat sin adoptionsprocess i Ryssland inte kan fortsätta, verkar ingen veta i dagsläget. Men det skulle vara en katastrof. Som att få ett sent missfall. Tidigare kunde ensamstående adoptera från Ryssland, men det kan de inte längre, av samma anledning.
Jag vet inte vad man ska säga. Ryssland är ett stort land. Det finns många barn som väntar på en familj. Om det här går igenom skulle det inte direkt underlätta för dem. 

I dag tänkte jag på mamma

Vilken dag. Egentligen är alla dagar "vilken dag". Intensivt bärande på Lilla A, intensiva morgonförberedelser för att komma iväg till förskolan. Allt går i ett. Lillsmurfen är aktiv precis hela tiden. Det är så livet är just nu. Städa får mamma göra när hon kommer....;-)
Faktum är att jag tänkte på mamma i dag. Varje natt i flera år gick hon upp och bytte lakan åt mig, jag var sängvätare när jag var liten. Jobbigt men bara att stå ut med. Sedan gick det ju över. Lilla A kräks ganska ofta när hon har ätit. Om det beror på att hon sondmatas eller att hon är förkyld och har svårt att få upp slem vet jag egentligen inte, förmodligen både och. Hon blir så ledsen, förstås, när det händer. Vi måste byta kläder både på henne och oss, i dag har jag gjort det tre gånger tror jag. Jobbigt, men bara att stå ut med. För vad har vi för val? Det kommer ju att gå över, när vet vi inte. I dag har jag burit henne nästan hela dagen och försökt att ge uppmärksamhet åt Lillsmurfen också. Pappan var tvungen att jobba över och var borta hemifrån tolv timmar. Ja, intensivt, men det är vårt liv just nu. Alla verkar ändå ganska glada. I morgon ska jag och Lillsmurfen, bara vi, gå på Mulle.
God natt. 

Grattis på 3-årsdan!

Lillsmurfen blir stor, tre år i dag. Jag tycker fortfarande att han är ett mirakel och är glad att få vara med om honom. Han är helt enkelt den bästa! Grattis på treårsdagen och grattis till oss. 

Näsorna rinner och vi vill ha en snäll vinter, tack

Förkylningarna har börjat och som vanligt är det de yngsta (och de äldsta) som drabbas hårdast. Lilla A:s näsa rinner, men hon har trånga gångar och svårt att få upp slem som rinner ner i halsen. Hon kräks ofta efter att hon ätit. Jobbigt. Å, vad jag hoppas att hon växer snabbt. Å, vad jag hoppas att vintern blir intensiv men kort. För det är vi värda. 

Envis, social och med mycket hår. Förstår inte alls var hon fått det ifrån.

I dag var sjukgymnasten och logopeden här. De är imponerade av hur mycket Lilla A pratar, jollrar. Olika ljud dessutom, inte bara vokaler. De är också imponerade av hennes vilja, att hon vill framåt, är envis och intresserad. Det är motoriken som inte riktigt hänger med. Men det är bra att det är på det viset och inte tvärtom. Det betyder att hon kanske kommer att lära sig mycket och inte ligga så mycket efter. Motoriken kommer, hon kommer både att sitta, krypa, gå, springa och dansa så småningom. Det är svårare att inplantera en inre drivkraft i barn, något som Lilla A redan har. Det känns skönt. Ibland när jag läser om eller hör andra berätta om hur många program de följer för sina barn med Downs syndrom, blir jag imponerad men också lite trött. Det finns inte en chans i världen att vi skulle hinna eller orka, men jag är faktiskt inte särskilt orolig för hennes motorik, som sagt. Jag tycker att det är viktigare att hon talar än att hon är bäst på att springa. Hon kanske blir bäst på att springa så småningom, men kommunikation är ganska grundläggande.
Mina dagar är så intensiva. Pappan går hemifrån klockan sju på morgonen och kommer hem runt klockan sex på kvällen. Jag tar hand om två småbarn själv, kan man nästan säga, varav ett matas var tredje timme och det andra inte direkt sitter stilla och broderar (fast det vore rätt ballt om han gjorde det vid tre års ålder!).
Ja, det är intensivt. Det är långa dagar och långa nätter och blöjbyten och uppmärksamhet till båda, eller till alla tre emellanåt.
En vacker dag ska jag ge ett diplom till mig själv. 

Dagens roligaste

Ibland pratar Lillsmurfen i sömnen. I natt sjöng han. Ja må hon leva. Jag hörde bara slutet eftersom jag var på toa först.  När jag kom tillbaka trodde jag först att det var Lilla A som skrek, men hörde sedan att det var Lillsmurfen som sjöng Ja må hon leva. På småländska, eftersom han fortfarande pratar med skorrande r som sin moder. 

Ibland undrar jag: har detta verkligen hänt?

Ofta hinner jag inte tänka efter särskilt mycket i vardagen. Det går så fort, händer saker hela tiden. Frukost, gå till förskolan, mata Lilla A, lägga Lilla A, tvätta, städa et cetera et cetera. Ja, ni vet ju själva.
Sedan finns det ögonblick. Som i morse, när jag och båda barnen låg i sängen medan pappan gick till jobbet. Som nu, när de sover och vi sitter här med min pappa på besök och ser på film. När det är lite lugnare och jag kan slappna av en aning. Då betänker jag att efter många år av barnlängtan hände allt, precis allt. För fem år sedan träffades vi.
Resten är ett mirakel. Eller två. 

Pyjamasåtervinning, lunch med gammal kompis och 11 september

Det här tycker jag är lite kul. Pyjamasen på bilden fick Lillsmurfen när vi hämtade honom. Den passade honom precis. Nu har Lilla A den. Första ärvda plagget.
I dag åt vi lunch med en gammal kompis till mig som jag inte träffat på säkert 15 år. Vi har mer grå hår och har blivit tjockare, men annars var allt precis som vanligt. Och så är det 11 september, en dag för många stora händelser. Själv har jag precis sett en dokumentär om Anna Lindh. Nu är det läggdags. 

Å vad man gråter när ens barn gråter

Lilla A ska snart, förhoppningsvis, bli av med sonden för att få en knapp på magen. Helst av allt vill vi förstås att hon lär sig äta genom munnen snart, men knapp får räknas som ett steg på vägen. Hon har haft slangen i näsan hela sitt liv och den är bara i vägen. Jag vet inte hur många gånger hon har dragit ut den. I dag hände det igen. Två gånger. Första gången satte jag in den och å, vad hon skriker då. Och å, vad jag lider med henne.
Jag tog ut den helt och hållet och pappan fick sätta in den när han kom hem. Jag höll Lilla A. Inte lider jag direkt mindre då. Nu sover hon bredvid mig i soffan. I morgon ska vi till Solna för att träffa kirurgen. Jag hoppas vi får operationstid så snart som möjligt. 

I helgen har vi gjort allt

Mulle. Lämnat grejer på secondhand. Handlat. Badat Lilla A. Badat Lillsmurfen. Lekt med granne. Åkt till tippen. Klippt gräset. Vattnat blommorna i trädgården.
En effektiv helg helt enkelt. Fast ändå full av solsken och lite vila. Helgerna går fort. Veckorna också.  Nu är det snart mitten av september. Häpp! 

Hur länge ska annorlunda vara annorlunda?

Jag tänker en del på ordet annorlunda. Och vad vi lägger i det. Annorlunda etnisk bakgrund. Annorlunda kromosomuppsättning. Annorlunda kosthållning. Annorlunda religion. Men kan inte det annorlunda få sluta betraktas som annorlunda nu, om ni förstår vad jag menar. Invandrare har funnits hur länge som helst i vårt land. Typ jämt. Downs syndrom också.
Nyss såg jag en liten tjej med Downs syndrom som var "maskot" framför Zlatan i fotbollskvalet till VM. Kanske är det vägen att gå, att synas. Nu syns de homosexuella, åtminstone i Sverige. Förhoppningsvis är det de handikappades tur nu. Heja Sverige! 

Kan inte sluta tänka på syriska flyktingar

Eller rättare sagt kan jag inte sluta tänka på ett inlägg i radions "Ring P1" jag hörde häromdagen. En kvinna hade mejlat programmet och var upprörd över att syriska flyktingar ska få uppehållstillstånd i Sverige. "Här kommer de och får allt betalt utan krav på motprestation!" Jamen, det är liksom det som är meningen - det är det som innebär att vara flykting. Man väljer inte att bli det, det är inget man planerar, "om två år ska jag fly mitt land". Man tvingas till det, av ett eller annat skäl.
Min pappa är flykting, eller hans föräldrar åtminstone. De åkte båt över Östersjön en natt i oktober för längesedan. De kom till Gotland. De hade naturligtvis inget med sig, man kan liksom inte ta med sig något när man flyr.
Återigen vill jag säga att jag vet att livet är komplicerat. Jag förstår att Sverige inte kan ta emot alla flyktingar i hela världen, eller hjälpa alla som behöver hjälp. Det gör vi inte heller. Men lite humanism kanske kunde hjälpa.
Varför skriver jag detta? Jo, jag blir upprörd över namninsamlingar mot hvb-hem och protester mot hem för ensamkommande flyktingbarn. Jag upprörs över ensidiga uttalanden om att flyktingar inte behöver prestera något när de kommer hit. Ok, vi säger att det blir krig i Sverige. Eller att du känner ett barn från Syrien som har förlorat hela sin familj. Eller att du får ett dövt barn och måste lära dig teckenspråk.
Och för övrigt tror jag att även syrier vill ha ett arbete att gå till, som de flesta av oss vill. 

I kväll missar jag inte Miffo-tv

Barack Obama i all ära, men i kväll missar jag inte Miffo-tv talkshow. Utvecklingsstörda som intervjuar två gäster. Förra veckan Mark Levengood och Titiyo. Äntligen, tänker jag, får utvecklingsstörda vara med, synas. På samma villkor som normalstörda, med samma allvar. Samma självklarhet. Utvecklingsstörda är nämligen också människor, men fungerar kanske lite annorlunda än majoriteten.
En av de tre programledarna hade i vinjetten en t-shirt med texten: "Utvecklingsstörd - men du då?"
Briljant. 

Håller jag på att bli normal?

I dag gick jag en lunchpromenad med Lilla A i vagnen. Jag tror faktiskt att det nästan var första gången. Det har varit så mycket med sjukhus, förkylningar, läkarbesök, semestrar och resor. Jo, nog gick vi promenader på semestern, men inte bara jag och Lilla A. I dag hände det, för hon behövde somna. Jag kände mig riktigt normalt föräldraledig. Men somnade gjorde hon inte. 

Plötsligt blev hösten så påtaglig

Jo, det är faktiskt så. Det är höst, eller i alla fall sensommar. Mörkare kvällar, snuva och i vårt fall magsjuka. Storasyster och min mamma, som åkte hem i morse, blev magsjuka i natt. Pappan börjar känna sig konstig nu, liksom Lillsmurfen. Jag har klarat mig hittills. Lilla A hade feber när hon vaknade. Men jag hoppas innerligt att hon klarar sig bättre nu än i vintras/våras. Ingen mer sjukhusvistelse tack. Inte på ett tag i alla fall. Amen.