I dag var jag på Tittut igen. En mamma till en tjej på åtta år kom dit. Flickan har Downs syndrom och brukade gå på Tittut med sin mamma förut. Den mamman var en bra förebild. Flickan går i första klass och har lärt sig allt man ska lära sig i ettan. Det har bara tagit lite längre tid. Men det kan det å andra sidan göra med barn utan något handikapp också, man vet ju aldrig med barn, alla utvecklas olika fort.
Jag vill samla på positiva förebilder, känner att det finns så mycket oro och ängslan och så många frågor bland nyblivna Downs syndrom-föräldrar, som jag bara blir låg av. "Ska jag oroa mig för det nu också?". Det är klart att man ska få vara orolig och ha frågor, det har jag också. Men jag är superkänslig även när det gäller min son.
Jag behöver känna mig glad och stärkt. Och min kompis C sa häromdagen att jag är gladare nu. Jag får helt enkelt tro på henne.
Jag vill samla på positiva förebilder, känner att det finns så mycket oro och ängslan och så många frågor bland nyblivna Downs syndrom-föräldrar, som jag bara blir låg av. "Ska jag oroa mig för det nu också?". Det är klart att man ska få vara orolig och ha frågor, det har jag också. Men jag är superkänslig även när det gäller min son.
Jag behöver känna mig glad och stärkt. Och min kompis C sa häromdagen att jag är gladare nu. Jag får helt enkelt tro på henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar