Halva föräldraledigheten avklarad - jag kanske vill bli hemmafru i alla fall

I dag har jag varit ledig halva tiden. Jobbet gör att jag ska tillbaka 1 juli, fast jag tänkte börja med en månads semester. I augusti har jag varit hemma med Lillsmurfen i sju månader, sju och en halv om man räknar med dagarna vi var tillsammans vid hämtningen. Är det lagom, är det för mycket eller lite? Själv lutar jag åt att det är för lite, i alla fall för min egen del. Nu när jag börjat få en aning rutin, känns det roligare och roligare, bättre och mer nära.
Pappan ska vara hemma i höst, vi börjar med gemensam ledighet i juli och sen är han hemma till början av januari. Alla säger att man ska vara hemma med adopterade barn minst ett år, gärna ett och ett halvt. Jag håller nog med om det - men å andra sidan tror jag att Lillsmurfen kommer tycka att det är toppen att gå i förskola. Han är social, gillar andra barn, lär sig oerhört fort, är intelligent. Det är det där med anknytningen och tilliten. Kanske är jag hemma en eller två månader igen efter jul, vi får se hur det går under hösten. Efter en ganska seg vinter med halsfluss, snuva, omställning och mörker är jag beredd att vara hemma längre än ett halvår, trots att det helt ärligt är väldigt enformigt att vara hemma med barn ibland. Men tiden går inte baklänges, den kommer aldrig tillbaka. När jag är på jobbet kommer jag förmodligen att längta hem.
Men hemmafru? Nja, det tror jag nog egentligen inte.