Nu har jag kanske eventuellt fått lite mer rutin på att vara hemma med 1,5-åring. Det kommer nya utmaningar hela tiden, så jag kommer aldrig att vara färdig i min roll som mamma, det är bara att inse. Och det kanske är tur det. Man utvecklas förhoppningsvis ihop.
Pappan jobbade i dag efter tre dagars sjukdom, men det är skönt att vara hemma två personer måste jag säga. Mer avslappnat.
I dag var jag själv igen. Lillsmurfens näsa rinner fortfarande och han hostar ibland, så vi stannade inne i dag också. Trist, men det är blåsigt och ruggigt väder ute. Ibland är det oerhört slitigt och tråkigt och jobbigt att vara förälder. Ibland är det fantastiskt. Det bara är så, det kanske jag har accepterat nu. Så kommer det att vara resten av livet. Men nu njuter jag mer, är mer (hoppas jag) i nuet. Försöker i alla fall. Det här är våra alldeles egna dagar, som aldrig kommer tillbaka. Det är nu vi lägger grunden till resten av vårt gemensamma liv - och jag får följa en liten människas utveckling på nära håll. Allra närmast.
Andra som är sjuka är Lillsmurfens sydsvenska kusiner. De skulle ha kommit hit i helgen men det blir inte så. Så oerhört tråkigt - men nu har vi nåt att se fram emot i stället! Och på lördag kommer en gammal kompis till mig med sin familj hit i stället. Jättekul! Det är nåt visst med vänner man känt i 25 år och har följt genom glädjor, sorger, resor och utbildningar. Får bara hoppas att snuvan blivit lite bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar