Föredrag del 2

Har nu börjat fundera på föredraget jag ska hålla i Växjö om tre månader. Jag tänker särskilda behov -eller rättare sagt jag tänker samma behov fast olika lösningar. Vi som är "i branschen" säger att alla internationellt adopterade barn har särskilda behov, just på grund av omställning och separationer tidigt i livet. Men vad är egentligen särskilda behov? Vi har ju alla behov, av lite av varje. Lösningarna måste däremot variera för att alla ska kunna ha det så bra det bara går. Men jag är långt ifrån färdig med detta föredrag.
I dag har vi lekt i parken en stund och varit hemma hos en klasskompis till Lillsmurfen och hans lillebror i princip hela dagen. Nu längtar vi efter snö. God kväll. 

Skolavslutning, 4 år, gratis blöjor

Ja jösses vad tiden går fort och hej tomtegubbar. I går hade Lillsmurfen sin första skolavslutning med allsång i idrottshallen och alla var där och (nästan) alla sjöng, Lilla A sprang runt, Lillsmurfen hade tomtemössa och han har lärt sig läsa korta ord och han är intensiv och duktig och vill allt på en gång och ibland är han så arg så arg och Lilla A är ibland så trött att hon skriker. Mamman är trött.
I onsdags var vi på en hörapparatskontroll, de har pipit, hon ska få nya. Säger en del ord men måste höra alla bokstäver rätt så att det hon säger också blir rätt. I dag fyller hon fyra år och är en glad och aktiv tjej som vet vad hon vill och är social - precis som sin storebror. Ojojoj.
Gratis blöjor kanske vi kan få nu när hon har fyllt fyra, för det behöver hon fortfarande; de flesta barn slutar ju använda dem nånstans runt tre års ålder.
Det ska bli skönt med några dagars ledighet.
God jul! 

Detta vill jag säga även i dag

Att störst av allt är kärleken. Trots allt. Går det verkligen att tro på det?
Vi måste tro. Detta skrev jag för ett år sedan. Det kan skrivas också i dag. 

I dag för fem år sedan i Ryssland....

Om jag hade vetat allt jag vet nu den 14 december 2011. Om jag hade vetat hur många pannkakor jag skulle grädda. Hur många snorpapper jag skulle slänga. Hur många gånger jag skulle få jaga och hur många konflikter det skulle bli. Om jag hade vetat vad jag vet nu. Hur mycket matvägran som kan finnas. Hur många misstag jag skulle göra. Hur otillräcklig jag är. Hur mycket oro. Hur svårt det är. Hur tidigt du skulle vakna, vardag som helg, året om. Hur svårt det ibland skulle vara att lämna i förskola och skola. Hur mycket jag skulle bli klättrad på. Hur många volter i soffan.
Hade jag vetat det den 14 december 2011. Hade jag gjort om det? Ja.
Den 15 december 2011 förändrades vårt liv totalt. Tack. 

Pepparkakshus, snuva, intensiva barn

Hej och hå så fort tiden går. Tredje advent redan och en helg med snuva, en stunds lek med kompis och ny overall inköpt i andra hand av en granne, är över. Vi hann med pepparkakshusbak med mormor också, i dag. Vi har varit inne hela dagen. Lilla A är väldigt snuvig, Lillsmurfen lite snuvig och de är så trötta efter veckan så det var lika bra att bara helt enkelt ta det lugnt. Det snöade också i stort sett hela dagen.
Snart fyller Lilla A fyra år. Snart har vi femårig fådelsedag med Lillsmurfen. Snart är det jul. Barnen är intensiva. Jag är trött.
God kväll. 

Vad vill man veta om jag ska hålla ett föredrag?

Jag har blivit inbjuden till min gamla kyrka Växjö Equmeniakyrka (före detta missionskyrkan) i vår, på en så kallad kvinnofrukost. Samtal, lite föredrag, frukost och lite mer samtal. Ser fram emot det men undrar hur jag ska lägga upp det. Vill man veta mer om adoption i största allmänhet eller om Downs syndrom? Eller både och? Eller vill man veta allt om vår resa - eller tre - till Ryssland, via missfall, kyrkbröllop, bonusbarn och adoptionsprocess? För min del tycker jag nog att det dels är viktigt att berätta så mycket som bara möjligt för så många som bara möjligt om Downs syndrom. Att det inte är en sjukdom till exempel. Att man till slut inte tänker på att ens barn har Downs - det är ju ens barn helt enkelt. Och det är också viktigt att tala om adoption; hur det går till, att man inte väljer barn, att köerna är ohemult långa. Att det finns en diskussion om adoptionens för- och nackdelar. Eller? Vad skulle du vilja höra? 

Och jag som var så orolig

Förut, för hundra år sedan när Lilla A föddes, tänkte jag en del på syskonskapet, hur det skulle bli för Lillsmurfen att ha en lillasyster med funktionsnedsättning. Om de skulle leka. Om de skulle gilla varandra. Om de över huvud taget skulle ha med varandra att göra. Mycket har jag tänkt, som inte alls har blivit som jag tänkte. Nästan allt har blivit bättre tror jag. De har varandra. De leker ibland. De älskar varandra. Lillsmurfen försvarar Lilla A från yttre hot då och då (typ mamma som vill kittlas, eller någon som vill ta hem henne för att de tycker att hon är så gullig). Ibland leker de inte. Men alltså - livet, det rullar på. Vi är de vi är, varken mer eller mindre. Och det är ganska bra.
I dag hade Lilla A sitt första kompiskalas, i går åkte vi pulka och bakade pepparkakor. Förutom att jag ständigt är trött och aldrig hinner dammsuga/beställa foton/sätta upp tavlor/beställa klipptid/sortera papper, så är det enda tråkiga nu att det ska bli varmare nästa vecka.
God kväll. 

Adoption och rasism

Det här är en värld som jag inte vet så mycket om, eftersom jag aldrig varit utsatt själv och eftersom Lillsmurfen inte avviker från den så kallade vithetsnormen i Sverige - alltså majoriteten av oss har vit hud. Men det finns en diskussion om adopterades avvikelse från den normen, om man är adopterad från ett afrikanskt land eller sydamerikanskt eller östasiatiskt. Svensk men med ett otypiskt svenskt utseende. I dagarna blossade diskussionen upp efter att Sanna Nielsen lagt upp en bild på sig själv föreställande en asiat, taget från den revy hon medverkar i just nu. En nidbild av en asiat. Vi är inte rasister, säger de som är med i revyn. Nej, men man kan agera rasisiskt ändå, säger de som känner sig utsatta för rasismen. Läs mer här
Vi måste kunna prata om detta. Det måste finnas en mix av människor på arbetsplatser, i politiken, på tv, i radio, i skolan, i reklamen. Annars riskerar vi att bara ha nidbilder av varandra. Som att personer med Downs syndrom hela tiden bara är glada, kramiga och musikaliska. Nej. De är människor. I första hand människor. Som du och jag. Som Carl Bildt. Som Hillary Clinton. Som Barack Obama.
Oj, vad jag känner att det är dags för mänskligheten att ta flera steg framåt. Hoppas på 2017.
God kväll.