Galet svårt. Galet frustrerad. Jag läser
denna mejlväxling mellan en adopterad och en längtande adoptivförälder och får bara fler frågor och fler tankar och tänker att det är väl så det är med bra texter: de ger inga direkta svar, de får en att tänka efter. Kvinnan som skriver är adopterad från Sydkorea och vet ingenting om var hon är född eller om sin biologiska mamma eller andra släktingar. Varför lämnades hon på gatan? Var var hon först? Har hon biologiska släktingar? Han som ska adoptera, tillsammans med sin fru, skriver att det förmodligen finns mycket att fundera på i länder som tillåter internationella adoptioner; som sexualindervisning och abort. Och att om hundra år kanske vi har ett helt annat alternativ till adoption än vi kan tänka oss i dag. Men i dag finns dessa barn och kanske är det bättre för dem att växa upp i familjer som älskar dem än exempelvis på ett barnhem.
Jag tycker adoption är en väldigt komplex fråga, kanske mer komplex än jag tänkte på för fem år sedan; det kommer nya röster hela tiden. Vilket är bra tycker jag.
För övrigt: vi är trötta. Tur att det snart är semester.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar