Ibland läser man artiklar om till exempel en pojke med Downs syndrom som dog för att sjukhuset inte trodde på att han hade så ont som han hade. Att det inte var så farligt. Han kunde inte uttrycka sig ordentligt och sjukvårdspersonalen var tydligen så tafatt att de enbart gav honom Alvedon. Även om man förstår att det inte tillhör vanligheterna blir man inte glad. Man blir heller inte glad när man läser att om ett övergrepp begås på ett barn med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, tas det inte på lika stort allvar som när det görs på ett barn utan en sådan nedsättning.
Man blir inte glad när man läser om att Sverigedemokraterna inte tycker att ensamstående ska få adoptera, eller att de från början tyckte att adoptioner från utomeuropeiska länder inte skulle vara tillåtna till Sverige över huvud taget.
Vad tänker människor med? Man blir inte glad. Man måste peppa sig själv. Och tänka att man har mycket, mycket kvar att kämpa för. Och emot. För barnens skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar