Födelsedag, syskonskap, känslor

Mina känslor går ibland upp och ner. Kan bli orolig över hur framtiden kommer att se ut, hur mycket tid Lilla A kommer att ta och hur det kommer att påverka övriga familjen. Undrar hur självständig hon kommer att bli, vad hon kommer att lära sig. Men så tänker jag att ja, vi har ju ingen aning om hur Lillsmurfen kommer att ha det i exempelvis skolan heller. Till hösten börjar Storasyster sjuan och det börjar dra ihop sig för gymnasiet. Det kommer också att ta tid.
Men visst. Det är annorlunda att ha ett barn med behov av lite mer stöd än de andra, det är andra känslor och en annan oro, det går inte att komma ifrån. Jag känner det som att vi står utan karta och jag tror att det kommer att bli både jobbigare och roligare, för hela familjen. Jag har ju funderat en del på syskonskap och vad det gör med oss. Lillsmurfen och Lilla A leker ju inte med varandra ännu, så värst aktivt, men hon vill vara med honom, förstås, och han tycker att hon blir roligare och roligare också. Åtminstone hoppas jag det.
Jag borde kanske säga till mig: Slappna av! Det ordnar sig!
I går hade jag födelsedag, vilket firades med trädgårdsfix, pizza och tårta. Vi gjorde inget särskilt med andra ord, vilket var skönt. Vi laddar för en fest om sex år, när vi båda fyller 50. Det känns helt absurt. Men vad är alternativet?
God afton.