Lugn och oro

Häromdagen talade jag med en granne om Lilla A:s skolstart, som ju faktiskt ligger flera år fram i tiden. (Förskola ska hon börja snart men det är ju trots allt förskola.) För första gången kände jag mig lugn när jag sa: "Vi har ju faktiskt ingen aning, det får vi ta då. Vilken skola hon ska gå i hänger ju på lärarna, rektorn och hur hen tänker. Och framförallt på Lilla A själv. Vad hon behöver. Och det kommer att visa sig." Fortsätter hon att visa så tydligt vad hon vill som hon gör nu, tror jag inte att hon kommer att ha några problem alls i livet.
Men orolig - det känner jag mig efter söndagens EU-val. Vilken värld vill vi egentligen ha? Vilken människosyn? Det finns mycket att säga om detta, men just nu vill jag helst sova.

13 år

I morgon blir Storasyster 13 år. Stora tjejen. I dag har hon haft kalas med två kompisar som ska sova över. Eller kalas, jag menar förstås fest. För när man är 13 har man inte kalas. Pinsamt.
Snart är det läggsdags.

Plötsligt händer det. Ungen dricker. I alla fall lite.

I dag, när det har varit så varmt, har Lilla A druckit lite. Hon gjorde ju det när hon var riktigt liten, men sen har det ju varit sondmatning som har gällt. Hon är väldigt intresserad av att ta mat i munnen och att tugga. Vissa saker har hon svalt.
Jag är ytterst försiktigt positiv, men kanske finns det hopp vad gäller även detta. När jag kom hem, gav jag henne nappflaskan med vatten och hörde henne svälja åtminstone en gång.
Heja Lilla A.
Heja sommaren.
God natt.

"Mamma, pratar tjuvar?"

Det är många funderingar för en som är drygt 3,5 år. Till exempel kan man fundera på om tjuvar kan prata, vad de pratar om, att man ska förvandla sig till en häxa, varför daggmaskar måste ligga i jorden, vad som händer när ens mamma ska bli liten och man själv ska bli stor. Det är fantastiskt att vara med på alla funderingar, men ibland kan det bli lite tröttsamt när alla funderingar kommer precis vid läggdags.....Men det är bara att följa med och njuta. Det går fort. Precis som våren och försommaren som är så vacker nu att det nästan inte är verkligt. Allt växer. Även vårt lilla äppelträd.
God afton.

En fantastisk helg, igen. Och funderingar om Danmark - är det egentligen så dejligt?

Förutom att berätta att vi återigen haft en fantastisk helg (jag var ledig i fredags så den blev extra lång) med mycket solsken (i går tog vi fram poolen), ridning, Mulleavslutning (Mulle kom), grannar, kompisar (min kompis B och jag har för tusende gången talat om hur tacksamma vi är för våra barn), lekpark (en ny lekparksbekantskap och den gamla här hemma), så kan jag berätta att jag har funderat en hel del på Danmark. Danmark har om 15 år utrotat Downs syndrom. Om jag har förstått allt rätt, får alla blivande mödrar göra ett kub-test. Jag har hört att en politiker sagt att det är bra att det inte föds någon med Downs syndrom, eftersom de personerna kostar så mycket. Jag vet faktiskt inte om man kan vara politiker med den inställningen, att saker, och faktiskt personer, kostar pengar. Vad kostar det exempelvis att bygga en ny skola? Eller livvaktsskydd för statsministern? Nej, den politikerns åsikter får tala för sig själv. Men jag läste någonstans att Norge är på väg åt samma håll och jag höll på att skriva att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta, men nej, jag skrattar inte.
Jag tycker på allvar att vi borde diskutera fosterdiagnostik i Sverige, och vilka liv som är värda att leva, eller så ska vi inte det utan bara fortsätta att bevisa att Danmark och Norge väljer fel väg.  

Konsten att sova

Lilla A sover bra när hon väl sover. Men hon är envis som synden och vill inte alltid somna. I lördags somnade hon halv ett. I går somnade hon kanske klockan 11, vaknade ett tag senare, sövdes om, vaknade vid fyra (tror jag det var). Pappan gick upp andra gången, matade henne och hon somnade. Men vaknade igen och var på lekhumör. Till slut la han henne på en filt på golvet. Där hon somnade och sov till åtta i morse.
I kväll somnade hon klockan nio ungefär. Och sover fortfarande. Hoppas att det håller i sig. God natt.

Mulle och Junibacken. Knapp som kanske eventuellt har slutat läcka. Och lite sömn.

Oj vad tiden går fort och så trötta vi är ibland. I lördags somnade Lilla A klockan halv ett på natten. Vi kunde se färdigt melodifestivalen som Storasyster ville se, men hon gick och la sig klockan elva. I lördags på dagtid var jag, Lillsmurfen och Lilla A på terminens nästsista Mulle. Lagade mat, tittade på fåglar och gick i skogen. Det regnade nästan ingenting. Skönt.
Lilla A har fått annan mat som vi ska blanda med grötpulver. Det verkar bättre, men jag har efter alla turer lärt mig att vara en aning skeptisk. Knappen har läckt så länge utan att de har kunnat göra något åt det. Förra måndagen var pappan och Lilla A på en utredning på sjukhuset, som resulterade i att vi ska göra fler utredningar varav den ena redan är nerlagd eftersom knappen läcker så mycket. Vi får väl se. Nu har hon börjat stoppa mat i munnen och tuggar. Ibland sväljer hon, verkar det som, men det mesta åker ut. Hon är i alla fall väldigt intresserad av mat.
I söndags var vi på Junibacken med en kollega till mig och till vår förvåning var det inte alls mycket folk, så blev inte ett dugg stressade utan kunde åka sagotåget utan att stå i kö. Och Lillsmurfen blundade inte när vi åkte förbi draken.
God morgon. 

Kan vi inte bara avskaffa uttrycket "skaffa barn"?

Har de senaste dagarna hört och läst uttrycket "skaffa barn" så många gånger att jag hänger upp mig på det igen. Det är en av mina gamla käpphästar att säga: "Snälla, kan vi inte sluta säga så? Det heter inte skaffa barn, det heter att få barn." Jag har uttryckt det här så många gånger att jag nästan är trött på mig själv. Jag menar, det är ju ganska enkelt att säga skaffa barn. Men. Det är inte så enkelt. Att skaffa nya gardiner är förhållandevis enkelt. Att skaffa hund kan jag gå med på, skaffa ny tandborste, skaffa en hobby. Men - skaffar vi verkligen en ny människa? Som att vi köper den på stormarknad.
Jag längtade efter barn i säkert 20 år innan jag fick mina. Jag hakade upp mig på människor runt mig som pratade om sina barn; de pratade enbart om sina barn, enligt mig. Så var det naturligtvis inte, men för mig som barnlös blev det ett hån att det verkade ha varit så enkelt, att livet bara hade flutit på, först träffar man någon, sedan får man barn. Bara sådär.
Jag vet att livet inte ser ut så. Kanske för en del, men de flesta av oss möter ju förr eller senare någon form av hinder.
För att råda bot på min längtan, gjorde jag en adoptionsutredning som ensamstående och blev godkänd, träffade min blivande man som hade en dotter, vi gifte oss, gjorde adoptionsutredning som par, adopterade och fick ett biologiskt barn. Allt inom loppet av fyra år. Inget av detta har jag tagit för givet. Inte när livet gled ur mig i form av en blodig missfallsklump. Två gånger. Inte när vi fick ny information från Ryssland, att vi skulle fylla i ett formulär om hur mycket våra möbler var värda (i euro) och det skulle skrivas på av en jurist eller revisor; på något sätt räknade hon fel (eller om det var vi) så jag fick inte lappen påskriven förrän andra gången när siffrorna var rätt. Jag grät när jag gick därifrån första gången. Jag grät en gång när jag sent på kvällen var på väg hem från orkesterrepetition och körde vilse. Den hösten, 2011.
I december det året var vi båda nervösa, och uppklädda till tänderna, när vi stod i rysk domstol. Då var det ganska nära - men säkra, det var vi nog inte mer än till 99 procent.
Jag tog inget för givet när jag sedan blev gravid igen. Inte ett dugg.
Men nu har livet blivit såhär. Som jag längtade efter. Och kalla barn vad ni vill - gåvor, mirakel, presenter. Men undvik helst att säga att ni skaffade dem. I alla fall när ni pratar med mig. För jag vet att det inte är så enkelt, och det finns de som har gått igenom mycket mer än vi har gjort. Tio missfall, tio IVF-utredningar.
I morgon ska jag skaffa sidenreselakan.
God natt. 

Födelsedag, syskonskap, känslor

Mina känslor går ibland upp och ner. Kan bli orolig över hur framtiden kommer att se ut, hur mycket tid Lilla A kommer att ta och hur det kommer att påverka övriga familjen. Undrar hur självständig hon kommer att bli, vad hon kommer att lära sig. Men så tänker jag att ja, vi har ju ingen aning om hur Lillsmurfen kommer att ha det i exempelvis skolan heller. Till hösten börjar Storasyster sjuan och det börjar dra ihop sig för gymnasiet. Det kommer också att ta tid.
Men visst. Det är annorlunda att ha ett barn med behov av lite mer stöd än de andra, det är andra känslor och en annan oro, det går inte att komma ifrån. Jag känner det som att vi står utan karta och jag tror att det kommer att bli både jobbigare och roligare, för hela familjen. Jag har ju funderat en del på syskonskap och vad det gör med oss. Lillsmurfen och Lilla A leker ju inte med varandra ännu, så värst aktivt, men hon vill vara med honom, förstås, och han tycker att hon blir roligare och roligare också. Åtminstone hoppas jag det.
Jag borde kanske säga till mig: Slappna av! Det ordnar sig!
I går hade jag födelsedag, vilket firades med trädgårdsfix, pizza och tårta. Vi gjorde inget särskilt med andra ord, vilket var skönt. Vi laddar för en fest om sex år, när vi båda fyller 50. Det känns helt absurt. Men vad är alternativet?
God afton. 

Tack Ryssland, för att vår resa är över

Vad som händer i Ryssland just nu tänker jag inte analysera. Men jag tänker på alla de barn som finns på barnhem. Vad händer med dem när landet som inte verkar vilja skriva nya internationella adoptionsavtal? Det finns uppemot 800 000 barn på barnhem där. Bara en siffra för oss. 

Känner ofta enorm tacksamhet för att den resan är över för oss. I dag har vi hoppat studsmatta och klappat får och kaniner. 

God natt.