Jag är egentligen inte så orolig för Lilla A. Det är er jag är orolig för.

Lilla A är nyfiken, pigg, viljestark. Hon vill lära sig, hon härmar, hon vet vad hon vill och blir arg eller ledsen när vi säger nej. Hon kommer nog att klara sig ganska bra i livet. Jag börjar mer oroa mig för omgivningen, det vill säga er. Som tror att alla med Downs syndrom är glada hela tiden, att personer som råkar ha det syndromet är goa som Lisebergskaniner ständigt och jämt. Som tror att Downs syndrom är en sjukdom. Som har fördomar i största allmänhet. Som är rädda för det som inte är på pricken likt ert liv. 

Men jag hoppas att jag inte behöver vara orolig så länge till. Jag hoppas att ni snart lär er, att personer med Downs syndrom finns, att de har precis samma känslor som alla er andra och att de kräver att bli behandlade precis som er andra.