Min lilla tjej och jag

Jag hade faktiskt ganska svårt att förstå att jag var gravid. Jag hade två missfall bakom mig och var föräldraledig med Lillsmurfen, som jag hade väntat på i fem år och gjort två adoptionsutredningar för att få. Jag var påläst till tänderna, visste allt om anknytning och ryska domstolar. (Att det inte riktigt går att förbereda sig för vad det innebär att få barn, är en annan sak.) Allt var nytt, det var jobbigt och fantastiskt och Lillsmurfen var med mig i stort sett 24 timmar om dygnet.
Sen blev jag gravid. Inte oplanerat, men jag kunde inte riktigt ta in det, tror jag.
Sen föddes Lilla A och hade Downs syndrom. Inte oväntat, vi hade pratat om det. Nu har det gått ett år, ett väldigt speciellt och tidvis väldigt jobbigt år. Sondmatning, knapp på magen. Lite jobbigt - men också alldeles fantastiskt. Att se Lilla A:s leende, att hålla henne, att se henne utvecklas, att höra henne skratta, se henne leka med Lillsmurfen och hans kompisar (eller i alla fall vilja vara med när de leker), att se henne studera och härma honom.
Jag skulle inte vilja byta med någon. Det är en omställning att få ett funktionsnedsatt barn, visst är det så. Vi vet inte riktigt vad livet kommer att innebära. Oro finns. För att hon inte ska få vara med, för att hon ska känna sig utanför. För att hon kommer att ta så mycket tid att de andra barnen känner att de inte får den tid de behöver.
Men sen ser jag på Lilla A. Envis som få, social.
Då tänker jag att det kanske kommer att gå bra ändå. Så nu är det min lilla tjej och jag. Och min lille kille förstås. Och jag tänker att jag är så innerligt tacksam. Och att livet, det är en nåd.