Tolvtimmarsdag med Lillsmurfen, sövning med Lilla A och en förträff med kusiner

Vilken dag. Iväg med Lillsmurfen, som jag tagit höstlov med den här veckan, klockan åtta. Besöka pappan och Lilla A, som skulle in på operation igen. När jag kom sov hon, men vi var tvungna att väcka henne för att hon skulle tvättas inför operationen. Jag hann hålla henne en stund och kände hur mycket jag saknar den lilla kroppen. Jag var med när hon sedan sövdes. Jag började nästan gråta. Nervöst. Och så bara lämna henne. I goda händer. Men i all fall. 

Sedan åt vi och efter det åkte jag och Lillsmurfen för att posta en adoptionsåterrapport. Man slipper inte pappersarbetet ens när adoptionen är klar. Sedan åkte vi äntligen till Skansen. Då var klockan halv tre. En spontan tanke gjorde att vi till sist fikade med de småländska kusinerna, som vi ska träffa på lördag. 

Vi var hemma klockan sju, skjutsade Storasyster till kompis, Lillsmurfen la sig halv nio och somnade på en minut. Jag tittar nu på nyheterna, men ska nog lägga mig snart. Ska bara äta lite mer jordnötter. Because I'm worth it. 

Lilla A mår för övrigt ok. 

Lilla A är fortfarande på sjukhus

Operationen gick bra, Lilla A återhämtar sig nu och är kvar på sjukhuset. I kväll hade dock ett rött märke synts bredvid ingången till hålet i magen, där hon opererats. Jag är rätt trött på sjukhus. I morgon ska de kolla henne.
Under tiden försöker jag hålla ställningarna här hemma. Alla lever fortfarande. Även katterna. 

Vad tomt det blir utan en bebis i huset

Nu är pappan och Lilla A på sjukhuset för hennes operation i morgon bitti. Jag är hemma med Lillsmurfen och Storasyster. Tänk vad mycket man kan sakna dem som inte är här.
Nu hoppas jag bara att det går bra. 

Plötsligt händer det. Man äter lammfärsbiffar.

Plötsligt har man tid att både göra lammfärsbiffar och baka bröd. Otroligt men sant. Tack kompis K! Nästa gång dricker vi glögg. 

Tio månader med Lilla A

Ja, tro det eller ej, men i dag fyller Lilla A tio månader och jag funderar på hur dessa varit. Intensiva förstås och dramatiska, med sjukhusvistelse och hjärtoperation. Hjärtoperationen hade vi förmodligen sluppit om hon inte hade haft Downs syndrom, lunginflammation och den långa sjukhusvistelsen också. Kanske. Hon hade med stor sannolikhet både suttit, stått och krupit om hon inte haft Downs syndrom. Och ätit.
Men allt det kommer hon att göra, det tar bara lite längre tid för henne. Pratar gör hon, tittar nyfiket gör hon, undersöker, pillar på allt som kommer i hennes väg. Ler gör hon, ofta. Lyssnar intresserat.
Visst är det en omställning att få ett barn med en funktionsnedsättning. Visst blir det ett annat liv. Just nu vet vi inte hur framtiden kommer att te sig för och med Lilla A. Det hänger på henne. Kanske kommer hon att klara sig galant genom hela uppväxten, kanske det inte kommer att märkas så mycket på henne att hon har Downs syndrom. Det vet vi inte. Vi vet att det blir annorlunda än det är för de flesta, men inte på vilket sätt.
Egentligen skriver jag allt detta för att jag nu hört från två håll att så många som 98-99 procent av alla gravida kvinnor som får reda på att barnet de bär med stor sannolikhet har Downs syndrom, gör abort. Det är väldigt många. Jag är för fri abort. Men det känns kanske som att informationen om vad Downs  syndrom är, har misslyckats. De allra flesta har ju jobb, vänner och fritidsintressen. En del gifter sig. Så gott som alla är nöjda med sina liv, någonstans runt 99 procent. Jag har svårt att tro att den siffran skulle bli så hög bland oss normalstörda.
Vad skulle, för dig, vara det värsta med att få ett barn med Downs syndrom?
Ja, återigen, några svar har jag inte. Det är stora frågor, det här. Jag återkommer nog till dem.
Så länge säger jag grattis till Lilla A på tiomånadersdagen. Så fort det har gått. 

Nu är det liksom upp till er att respektera våra barn

Häromdagen uttryckte jag en oro över Lilla A:s framtid för en av Lillsmurfens förskollärare: att hon inte ska få vara med. Att hon inte ska bli bjuden på kalas. (Vilken förälder är inte oroad över detta, för övrigt?) Då sa hon, att, ja, men det är ju inte barnen som bestämmer. Så enkelt, så självklart och just då var det vad jag behövde höra: det är inte barnen som bestämmer. Det är faktiskt vi vuxna. Och det är vi vuxna som måste lära barnen empati, respekt, nyfikenhet, ge dem självkänsla och lära dem att uttrycka vad de tror, känner och hur det går till i en demokrati. Enkelt? Inte alls. Självklart? Absolut.
Våra barn med en extra kromosom kanske inte beter sig exakt som era barn i alla situationer. Men de vill mötas med respekt. De vill bli sedda för vilka de är; glada, omusikaliska, praktiska, arga eller vad de nu är. De är enskilda individer lika mycket som vilka barn som helst. Men de är också precis som era barn. Vi ger också våra barn Alvedon, skjutsar dem till kulturskola och ridlektioner, medlar i konflikter mellan dem och deras syskon, hjälper dem med matteläxan och lyssnar på dem när de berättar om kärlekar och kompisar. Och det är vi, tillsammans med er, som måste lära alla våra barn att alla människor inte är exakt likadana. Och det är vi vuxna som har ansvar att se till att alla blir behandlade med respekt. Att världen inte alltid ser ut som vi vill att den ska göra - ja, ska det hindra oss? Det är väl just vi som måste börja. Du, jag. Lilla A:s grannar. Dina grannar.
Jag tror jag ska bli bättre på det här själv. Jag tror att jag ska försöka vara lite mer nyfiken. Eller kärleksfull. Det sägs att det bara finns två känslor i världen: kärlek och rädsla. Det verkar ju klart roligare att välja kärlek.
Snart: godnatt. Om en timme måste jag mata Lilla A igen. 

Alla sover utom jag

Ja, vad ska man säga? Vi är trötta jämt efter vår intensiva dygnetrunt-bevakning av barnen. Pappan har jobbat ännu en vecka, Lillsmurfen har gått på förskolan, Lilla A är hängig av att få tänder och har hängt på mig hela dagen. Jag är bara förvånad att det inte är jag som sover. Jag kanske snart kan kolla på nyheterna utan att bli störd.
God afton! 

I dag är vi tacksamma för kaffe och Alvedon

Ännu en ny tand är på väg hos Lilla A. Mycket gnäll, inte sova, sova korta stunder. Kaffe för mamman i dag, Alvedon för Lilla A. I morse utvecklingssamtal på förskolan för Lillsmurfen, som tycker att i stort sett allt är kul. "Nu ska mamma gå hem. Och jag är inte ledsen", sa han när jag skulle  gå. Skönt. Fast vissa morgnar är han ledsen, men det går alltid över. I kväll var han också ledsen, oklart varför. Fast bara en kort stund. Jag, som analyserar allting, tänker att det har hänt så mycket på så kort tid. Och Lilla A tar ju faktiskt en hel del tid, särskilt eftersom hon matas var tredje timme och inte kan sitta själv. Men nu ska vi snart få en specialastol. Då kan hon sitta där och fixa med sina grejer. Och i dag satt hon i typ en sekund själv, med hjälp av en av katterna. Men ändå. Det kommer. Tiden går. Hon blir större. Lillsmurfen blir större. Båda är glada och båda vill vara med mig. Då måste ju i alla fall någonting vara bra.
I dag har jag även lyckats tvätta några maskiner och moppat köksgolvet. Nu är jag svimfärdigt trött. 

Tio veckor till ettårsdagen

Jo, det är sant. Om tio veckor fyller Lilla A ett år. Vad snabbt det har gått och vad mycket som har hänt. Som min bror sa en gång: "Jobbigt i detaljerna men på det stora hela ett mirakel." Och dagar som den här tänker jag på vad vår kompis E sa i våras: "Så intensivt ni har det, men vad mycket glädje de kommer att ge er."
Amen

Plötsligt insåg jag vad allt handlar om

Hörde om en tjej med Downs syndrom som precis börjat skolan. Nu har hon börjat äta och sondmatas inte längre. Kanske får vi sondmata Lilla A tills hon börjar skolan. Det skulle vara otroligt skönt att slippa, men vi vet inte. Vi får anpassa oss efter Lilla A.
Självklara saker, som att äta, blir stora framsteg när ens funktionshindrade barn klarar av dem. Och det här låter ju löjligt, men vid vissa ögonblick fattar man liksom vad livet går ut på: att hjälpa varandra att bli så bra som möjligt. Zlatan kanske inte skulle bli en bra, säg, jurist. Vissa kanske behöver hjälp med att tvätta håret men är superbra på att till exempel göra snygga julkort.
Äh, egentligen vill jag bara säga att jag tror att det finns en plats för alla, att det måste göra det, att jag vill tro det. Att ingen klarar allt ensam. Att vi behöver varandra, de som visar det minst kanske mest av alla.
Hoppas det inte lät för präktigt. 

Förkylda familjen

Fortfarande snuvigt. Pappan fortfarande hemma, men tänker jobba i morgon. Blir som en liten tidsfrist att trots allt vara två vuxna hemma. Lillsmurfen på förskolan, inte lika snuvig som pappan. Lilla A snuvig. Vi hoppas att hon är tillräckligt frisk den 29 oktober, för då har vi fått tid för operation av hennes mage. Jag vet inte hur lång tid det tar att få en "knapp" på magen, men jag tror inte att det är en jättestor operation. Håller tummar för att allt kommer att gå bra och att hon får vara tillräckligt frisk. 

Nu hoppas jag att de goda vinner. En ny tand. Och köttbullar.

I fredags kände jag mig deppig. Vi fick meddelande om att en man i bil försökt locka till sig barn utanför skolan här i området. Barnen hade dessbättre sagt nej på en gång. Men kan inte detta sluta? Kan inte godheten få vinna?
Jag tänker en del på de ryska barn, och deras svenska blivande föräldrar, som redan träffats men i dagsläget inte vet om de får ses igen. Det är förfärligt. Tänker inte de som bestämmer på barnens bästa? Handlar allt om prestige? Kan inte godheten, och det sunda förnuftet, få vinna?
I vår egen lilla värld håller Lilla A på att få sin första tand. I går kväll var hon gnällig och somnade halv två på natten. Hon och jag tog igen lite sömn i dag. Lillsmurfen är lite snuvig. Pappan är sjuk han också, han var hemma i dag med. Skönt på ett sätt, det är som sagt stor skillnad på att vara två än att vara en.
Och i dag åt vi köttbullar, pommes frites och majs till middag. Helt olyxigt en vanlig måndag. 

Stressad hela tiden. Mitt fel eller bara att gilla läget?

Måste jag vara småstressad hela tiden? Är det bara så det är att vara småbarnsförälder (och bonusnästantonårsförälder) eller är det något som har med min inställning att göra? Är jag för snäll som förälder som hela tiden vill göra allt för mina barn? Obs! Jag vet att det inte går. Jag bär dem inte hela tiden. Båda gnäller och jag säger nej till framförallt Lillsmurfen då och då. Han blir ledsen ibland, men vissa saker måste man ju säga nej till.
Jag har sagt det förut, men det är verkligen så: dagarna är intensiva, det händer något hela tiden och det är svårt att hitta tid att slappna av. Kanske är det intensivt för oss under lite längre tid, eftersom Lilla A fortfarande äter var tredje timme, dygnet runt. Jag har förmodligen höga krav på mig själv också, tänker att jag ska orka sortera tvätt, skicka viktiga mejl eller något annat borde, när båda barnen har somnat. Men oftast orkar jag inte. I dag har jag ändå hunnit vara ute på promenad med Lillsmurfen, bakat bröd, tvättat lie grann, dammsugit köket, lekt lite med Lilla A. Det räcker förmodligen. Och jag är förmodligen en jättebra förälder.
Så varför känner jag mig ändå ofta stressad? Är det bara för att det är så intensivt? I så fall kommer det ju att bli lite lugnare, eller i alla fall intensivt på ett nytt sätt, om några år. Det är också stor skillnad på att vara ensam med barnen och att vara två. Pappan var sjuk och hemma från jobbet i fredags och även om han var sjuk så fanns han. Det är enklare att slappna av när man är två hemma. Det är ju därför jag på helgerna ofta kan göra något med bara Lillsmurfen, som är aktiv och behöver både röra på sig och träffa kompisar.
Men jag känner mig ändå ganska stressad. Jag borde nog sänka kraven på mig själv. 

En tanke till alla dem som inlett adoptionsprocess från Ryssland

I dag tänker jag på de familjer som redan träffat sitt/sina barn från Ryssland, men inte vet vad som händer nu. Ryssland har ju stoppat adoptioner till Sverige, på grund av att vi tillåter att två personer av samma kön blir kära och gifter sig. Ett nytt avtal måste till och det ryktas om att det redan inletts förhandlingar.
Jag hoppas att det går bra.
Och jag känner gränslös tacksamhet för pojken som ligger i vår säng och sover i dinosauriepyjamas. 

"Lilla A är tråkig för hon leker inte med mig."

Ja, nog måste det vara speciellt att få syskon. Man kan ju inte leka med dem i början (om de är bebisar vill säga, man kan ju adoptera en tvååring som kanske visar sig vara leksugen på en gång). Lilla A går inte att leka med, inte ännu. Men hon är nyfiken, aktiv och blir glad när hon ser Lillsmurfen. De kommer nog att leka i sinom tid. Men visst tar det mycket tid med Lilla A, det är fortfarande mycket pyssel eftersom hon ska matas var tredje timme och fortfarande inte sitter själv. När hon gör det kan vi alla sitta vid köksbordet och det är ju också ett sätt att vara tillsammans.
Fast ärligt talat tror jag inte att Lillsmurfen lider särskilt mycket. När han sa att Lilla A var tråkig och att han inte tyckte om henne, sa han också att han varken tyckte om mig, pappa, Storasyster, mormor, morfar, förskolläraren, kompisarna på förskolan, andra vänner. Och det stämmer ju inte riktigt.
God natt.