För fem år sedan hade vi inte ens träffats

Vi träffades i augusti 2008, med en dotter respektive en adoptionsutredning i bagaget. Nu har vi nytt hus, två nya barn, nya hallonbuskar, ny utbildning och jobb (mannen). Själv bytte jag jobb i augusti 2008. Nu ska jag byta jobb igen, fast vara kvar på samma avdelning.
Vilken expressfart. Antagligen är vi galna, eller gamla. Eller både och. Eller vet vad vi vill.
Tjoflöjt. 

Att lyckas vara en lagom snäll, och lagom sträng, förälder

Ja, hur gör man? Hur är man en bra förälder? Som uppmuntrar lagom mycket och samtidigt sätter gränser och formar sina barn till goda medborgare? Inte vet jag. Men ibland tänker jag att det är viktigare att de är civiliserade när de är bortbjudna och i så fall tror jag att jag i alla fall lyckats med Lillsmurfen. Lilla A är ju lite liten ännu.
Men lätt är det inte. Den lättaste att uppfostra är vår katt James. Han klagar aldrig, äter när han blir hungrig och är på det hela taget som en gosig nallebjörn. 

Längtan till förskolan

Svartsjuka ibland. Det har gått fort och vintern var lång. Men Lillsmurfen börjar mer och mer acceptera att vi är föräldrar även till Lilla A. Han är väldigt mammig och små bebisar är ju inte så roliga i början, men livet börjar så smått bli vardag även hos oss. I går var det, äntligen, till och med roligt att gå till förskolan. Eller rättare sagt, roligt har han haft ett tag, trivs gör han. Men hans känsloliv har gått upp och ner vid lämning. I går var han glad när jag lämnade honom och har börjat säga att han vill gå dit.
Lättnaden för mammahjärtat är obeskrivlig. 

Äntligen Tittut!

Vågar jag hoppas att livet håller på att normaliseras? Vet inte. Men i går var jag och Lilla A på landstingets verksamhet Tittut, för små barn med diagnoser och deras föräldrar. Äntligen. Så skönt att prata med andra som vet hur det känns och hur livet kan vara. Precis som en helt vanlig mamma i en helt vanlig föräldragrupp en vanlig dag i livet.

I dag var vi på Bvc och jag kände mig riktigt normal

Oj, vilken bubbla vi levt i. Sjukhus i två månader och det kändes - igen - som om hela livet ställdes på vänt. Förra gången var inför adoptionen. Men i dag kändes mycket riktigt bra. Lillsmurfen hade en bra dag på förskolan och var inte ett dugg ledsen när jag lämnade honom (det går upp och ner). Solen sken hela dagen. Och jag och Lilla A var på Bvc för att hon skulle få sina första vaccinationer, två månader försent.
Jag kände mig riktigt normal. Typ. 

Glädje och sorg

Men å andra sidan. Om inte sorgen får ta plats, kan heller inte glädjen göra det. Och återigen tänker jag på Astrid Lindgren: "Gråt kära barn, gråt. Men skratta ännu mer."
Och i dag har jag blivit glad över flera saker: att vi är hemma båda två, en lyx. Att Lillsmurfen kom till oss, att han fanns där borta och att det var just vi som fick honom. Lilla A:s leende när jag kom tillbaka från affären. När Lillsmurfen kittlade storasyster och hon skrattade trots att hon låtsades att hon inte ville det.
Jag känner mig både stark och svag. Typiskt mig. Eller det är nog typiskt för alla. Det är livet liksom. 

Kan jag få klaga bara lite?

Egentligen vill jag inte det. Vi mår bra. Jag mår bra. Vi kommer att få ett bra liv, även om det kanske kommer att ta omvägar.
Men - jag vill i alla fall säga det, så har jag sagt det: varför är det just vårt liv som måste ta omvägar? Man jämför så mycket, även om det är helt meningslöst.
Så. Nu har jag sagt det. Nu vill jag inte säga mer.

"Lilla A kommer att få ett bra liv"

Jag tänker på en av de läkare vi träffade när Lilla A var född, när vi fortfarande var kvar på sjukhuset. Något kaotiskt; jag var hur trött som helst, pappan var hemma hos de andra barnen flera dagar själv, mamma var hos mig. Men precis innan vi åkte hem, talade vi med en läkare som sa just de orden: "Lilla A kommer att få ett bra liv." Jag tänker på de orden när jag hör andras berättelser, om hur det var när de fick ett barn med Downs syndrom. Att ingen gratulerade dem, att de fick höra sådant som: "Hon kommer inte att bli någon professor." (Det är ju bra att några av oss blir professorer, men hur skulle det vara om alla blev det?) Tänk att få barn men inte få några gratulationer. Jag häpnar. Och är ännu mer tacksam för de många vänner, bekanta, släktingar, vänner från längesen, kollegor och våra familjer som inte skulle få för sig att inte gratulera.
Lilla A kommer att få ett bra liv med det stora kontaktnätet. 

Ett litet ögonblick av hopp

Den långa vintern är äntligen slut och sedan en dryg vecka är samtliga familjemedlemmar hemma. Framtiden vet vi absolut inget om, inte för något av barnen. Ibland känner jag mig ledsen och orolig (vilken förälder gör inte det?), men i dag kände jag mig typ hoppfull. Vi har varandra. Allt kommer att bli bra.
Det är nog våren. Heja den.

Ögonblick att spara

Intensivt. Trött. Bära. Trösta. Lyfta. Läsa för, sjunga med. Vagga, mata, torka, byta blöja. Ingen paus. Måste städa lite mellan varven. Hur orka? Och så faktiskt det extraarbete det är med Lilla A. Lillsmurfen kräver sitt. Lämna och hämta. Finnas där för. Alltid. Överallt. Springa efter.
Men. Härom morgonen låg jag med två sovande barn i famnen. Njöt. Livet har gett mig två barn till slut. Går inte riktigt att förstå.
Tidigt på morgnarna när jag matar Lilla A, får jag de finaste leendena varje gång.
Ögonblick att spara. 

Min nya vokabulär

De senaste åren har jag lärt mig många nya ord. Vad sägs om barnbesked och resebesked? Eller fådelsedag, eller fåddelsedag som en del säger.
De senaste månaderna har jag egentligen inte lärt mig några nya ord, men nu finns de i mitt liv: Habilitering, vårdbidrag, utvecklingsstörning, handikapp. De väcker fortfarande starka och kluvna känslor hos mig, även om det just nu handlar om att bara köra på. Allt kommer att lösa sig en bit i taget. Vi lever. Vi mår bra. Ibland är vi trötta och stressade och sura. Lillsmurfen är svartsjuk ibland men mycket duktig och håller Lilla A:s hand och lägger på henne hennes filt och visar henne saker. Vilket år det har varit för honom, och är fortfarande. Vilket år det har varit för oss. Själv har jag inte  riktigt landat i någonting. Ännu är jag inte föräldraledig, utan vårdar barn med tillfällig föräldrapenning, så kallad vab. På ett sätt bra eftersom jag kan ta långa semestrar (om jag får för min chef....).
I kväll var jag, Lillsmurfen och Lilla A ensamma eftersom pappan tittade på storasysters teateruppvisning. Det gick bättre än jag trodde och nu har jag några minuter att andas ut på innan det är dags för matning. Båda barnen sover. Ute är det så gott som sommar. Det känns lättare på våren och sommaren. Jag är trött. Men livet är precis som det ska vara. Tror jag. I går köpte vi ny bil. 

"Oj, vad har hänt?", undrade han.

"Va, har det hänt nåt med henne?", tänkte  jag. Jag hann bli rädd. Men kom efter en halv sekund på att han menade med hennes näsa, alltså att hon behöver syrgas och har en så kallad grimma i näsan. Och fortfarande behöver Lilla A sondmatas, så sond har hon också i näsan.
Jo, lite pyssel är det för oss. Lite annorlunda är det att ha ett handikappat barn, livet tar lite andra vägar. Fast egentligen undrar jag fortfarande vad som är normalt. Men det är väl en helt annan diskussion. Och - detta är vårt liv nu. Man vänjer sig liksom.
I dag köpte vi dock päronpure. Även sondmatning måste ha ett slut. 

Min födelsedag

I dag fyller jag år. Ganska många år. Och även om jag ibland klagar på att det är intensivt, jobbigt och helt enkelt väldigt svårt att ha barn, tänker jag i dag på att det är en nåd att få barn. Två. Plus ett.
Det går inte att vara annat än tacksam. 

Lilla A är hemma

Det var bara det jag ville tala om. Inte allt jobbigt som matning var tredje timme, syrgas och mediciner. Det kan jag göra en annan gång.
Det är mycket pyssel, men vi delar på det.
God natt.