Arbetande småbarnsmamma dag 22

I morse var jag på jobbet före åtta och stannade till halv sex. Länge tycker jag, men det är väl bara att vänja sig, acceptera att hösten kommit, att det är allvar nu och att jag jobbar heltid under hösten. Bara det att jag inte hann träffa Lillsmurfen så länge i kväll, han somnade för tjugo minuter sen. Han led ingen nöd, allt går bra här hemma. Det var mest jag som led. Men än så länge slipper vi det så kallade livspusslet med lämning, hämtning och allt annat däremellan. 

Jag ska sluta klaga på tidiga morgnar

I går var vi aktiva från sex på morgonen till nio på kvällen. Besök hos gammal kompis i Uppsala stod på programmet hela eftermiddagen och kvällen. Hon var inte heller purung när hon fick barn och hennes son är nu fyra. Grabbarna lekte och hade kul, vi fikade, åt, pratade. Lillsmurfen var supertrött på väg hem, men somnade inte förrän vi var nästan hemma. Jag trodde att han skulle sova till sju i dag, men han vaknade tjugo i sex. I veckan har han vaknat både klockan fyra och fem och det är ju egentligen lite väl tidigt, men i morse tänkte jag att det är rätt bra att han vaknar tidigt, för då hinner jag träffa honom både före och efter jobbet.
Ok, om han vaknar klockan fyra ska jag klaga lite. Men klockan sex är helt okej.

Adopterade och förskolan

Självklart förstår jag att alla barn är olika, att alla behöver olika saker. Till exempel när de börjar förskolan - inskolning tar olika lång tid för barnen. Eller borde göra det. Vet inte om det är så i andra städer, men i Stockholm har det blivit vanligt med tredagarsinskolning. Jag har ju aldrig skolat in någon på förskola, men tycker spontant att det låter alldeles galet. Det borde ta längre tid än så. Kanske funkar det för vissa, men det borde inte funka för alla.
När det gäller adopterade barn, ha de varit med om minst två separationer: en från sin biologiska mamma och en från barnhemmet. En del har bott i olika fosterfamiljer innan de kommer till sina föräldrar. De har alltså varit med om att mamma eller annan vuxen lämnar dem och aldrig kommer tillbaka. När barnen kommer till sina föräldrar, är det oerhört viktigt att de knyter an - och det kan ta olika lång tid beroende på hur gamla de är, vad de varit med om, vilken personlighet de har. Sen när de börjar förskolan, ska de skiljas från mamma/pappa igen - inte för resten av livet, men det kan de ju inte veta när de börjar där. Man brukar rekommendera att adopterade har en förskolepersonal som följer dem under hela inskolningen och att man är beredd på att inskolningen kanske tar extra lång tid (detta förstår jag är olika för alla barn, inte bara adopterade).
Men ibland verkar det som om kunskapen om adopterade barns behov är liten bland förskolepersonal. Om jag har förstått allt rätt ingår det inte att läsa om adopterade barn när man utbildar sig till förskollärare. (Rätta mig gärna om jag har fel.) En del verkar inte alls lyssna på föräldrarna, som trots allt är de som känner barnen bäst.
Det är bara att hoppas att det går bra för oss om några månader. 

Den här gången har ingen kollat om jag är lämplig förälder

Jag säger det igen: jämfört med adoptionen är graviditeten för min del skrattretande enkel. Jag är oerhört tacksam att jag inte mår illa - all respekt för dem som gör det, jag vet att graviditeter, liksom adptionsprocesser, ser olika ut. Men adopterar man vet man i alla fall att det tar väldigt lång tid och att man blir granskad och kollad och utfrågad om typ allt. Den här gången har inte en enda person kollat om jag är en lämplig förälder till det barn vi väntar. Nu tror jag faktiskt, kaxigt eller ej, att jag är det. Jag har trots allt gjort två medgivandeutredningar och blivit godkänd båda gångerna.
Tycker jag att det är för svårt att adoptera? Nej, jag tycker att man ska bli granskad och utfrågad. Tycker jag att det är för enkelt att bli gravid? Nja, det vore ju idioti om jag svarade ja; vi har ju haft två missfall och för många tar det rent biologiskt väldigt lång tid att bli gravida. En del blir det inte alls.
Tycker jag då att alla blivande föräldrar borde bli granskade? Kanske det. Fast jag vet inte hur det ska gå till, jag inser egentligen omöjligheten i det. Och vad ska man göra med dem som inte blir godkända? Jag vet inte. Jag vet inte ens om jag tycker det, det är en stor och svår fråga som jag inte tror att det finns något svar på.
Men kanske vore en obligatorisk föräldrakurs en bra start? Och när jag tänker efter tror jag inte på tvång heller. Så kort sagt vet jag ingenting, mer än att jag tycker synd om de barn som faktiskt kommer till olämpliga föräldrar.

Kommer jag att kunna älska ett nytt barn lika mycket som Lillsmurfen?

Förmodligen kommer jag att kunna det, men det känns ganska obegripligt hur det skulle kunna gå till. Men kärlek blir ju faktiskt större ju mer man delar den. En kollega sa att det öppnas ett rum i hjärtat för varje barn man får, eller människa man står nära. Hon har fyra barn och två barnbarn, så jag måste tro henne. 

Om man inte vet nåt om sina ärftliga sjukdomar - vilken ruta ska man då fylla i i hälsoundersökningar?

Häromdagen kom jag att prata med en person, som har erfarenhet av adoption, om att det ju faktiskt kan vara svårt att inte veta något, eller väldigt lite, om sitt genetiska ursprung. Till exempel kan frågor om sjukdomar och anlag för dessa bli svåra att besvara. "Har någon i din släkt hjärtsjukdomar?" Ja, vad svarar man när man faktiskt inte vet vilka anlag man bär på? Arvet är ju en del av en människas liv, trots allt.

Men svarsalternativet "Vet inte" finns nästan aldrig. 

Världens tråkigaste festdeltagare - en småbarnsförälder?

I lördags var vi på födelsedagsfest. Vi gick båda två, eller alla tre, eftersom Lillsmurfen var med. Barnvakt har vi inte börjat med ännu. Vi hade väldigt trevligt, de övriga gästerna var trevliga, maten god och vädret fint. Födelsedagsbarnet, som i höstas fyllde 50 och firade nu, var glad och nöjd och blev ordentligt uppvaktad. De sista gästerna gick mitt i natten.
Själva gick vi först av alla, tror jag, runt klockan halv elva. Lillsmurfen somnade halv tio och jag är också väldigt kvällstrött. Jag brukar somna klockan nio i soffan - klockan är dock nu snart tio och jag är fortfarande uppe.
Hur som helst  - en småbarnsförälder på fest är splittrad. Jagar barn, matar barn, jagar barn lite till, lägger barn och åker sedan hem.
Men jag har haft så många fester själv att jag tycker att det inte gör nåt om jag är lite tråkig nu.
God natt! 

Ett år sedan vi träffades för första gången

I dag, den 9 augusti 2011, satt vi i ett rum och väntade på en liten pojke. Någon kom in med honom, han var så liten och han hade röd tröja och bruna mjuka byxor. Han åt kex. Han satt i våra knän. Han var lugn.
I dag är han busig, pratar, sjunger och springer. Kex tycker han fortfarande om. Och han är vår.
Det här året har innehållit allt: glädje, oro, tårar, stress, trötthet, kramar, väntan, pappersinsamlande.
Skulle någon säga att jag var tvungen att göra om det, vet jag inte om jag skulle orka. Om det inte vore för Lillsmurfens skull. Då orkar jag allt, hur trött jag än är klockan nio på kvällen. 

"Hej blivande förälder", skriver Försäkringskassan. "Men jag har ju redan barn", tänker jag.

I dag fick jag brev från Försäkringskassan, där de skriver till mig som blivande förälder. De berättar att jag kommer att få så kallad föräldrapenning, hur man ansöker om den och hur det går till att få pengarna.
Det kanske är så här för alla som får sitt andra barn - men borde inte Försäkringskassan då ha koll på att man redan har barn och kanske eventuellt vet vad föräldrapenning är? Eller är det jag som är överkänslig?

Mejlat till adoptionsorganisationerna om upprop för högre adoptionsbidrag

Det är vad jag gjort just nu. Vad de svarar vet jag ju inte ännu, men jag skrev att det är ganska svårt att göra sig hörd som privatperson.
Får se vad det leder till.
Nu ska jag kolla lite på OS! God afton. 

Jag vill att mitt liv ska vara som i ett husreportage i Svenska Dagbladet. Eller åtminstone Ikeakatalogen.

Varje helg tänker jag att nu, nu ska vi städa sådär riktigt ordentligt, sortera, rensa ut onödigt, möblera om så att det blir luftigt, frosta av frysen, sätta in foton i album, sätta nya växter i trädgården så att den blir sådär härligt lummig.
Men så blir det aldrig. Så fort vi är klara med ett moment, till exempel tvätten, är det något annat, som dammsugningen, som inte är gjort.
Men å andra sidan - vi har ju vår femårsplan. Om fem år kommer allt att vara perfekt. Kanske. 

Finare att föda barn än adoptera barn?

Ja, vad tycker vi egentligen? Är det mer värt, bättre och finare att föda ett barn? Är en kvinna ingen riktig kvinna förrän hon fött barn?
Vad tycker du?
Nej, säger du kanske spontant. Och jag tror att många inte tycker att det är finare eller bättre. Jag tror att många inte menar något med kommentarer jag fått den senaste tiden, som "Du har inget barn sen förut va?" "Det här är ju ert första barn." "Är inte det vanligt att par som adopterar får egna barn sen?" "Men det är är väl typiskt att du blir gravid nu när ni adopterat och du slappnar av?"
Jag tror inte att de flesta som säger sådana saker tänker efter, eller att de menar något illa. Jag känner mig förskonad från de värsta kommentarerna. Jag förstår ofta vad folk menar.
Men det är varken typiskt att par som adopterar får biologiska barn sedan, eller att barnet i min mage är vårt första barn. Eller att det är vårt första "egna" barn. Vi har ett barn och han är vårt eget barn.
Eller menar folk verkligen något, räknas inte adopterade barn, är det först när man föder ett barn som det blir ens eget? Måste en kvinna föda barn för att räknas som en riktig kvinna?

Nya mardrömmar

Natten mot i går drömde jag att vi letade efter en pojke som hade försvunnit i en skog. Det var inte vår son, han var med mig. Men i alla fall. I samma dröm åkte vi tåg och jag råkade somna. Jag vaknade hastigt och sprang av tåget - utan Lillsmurfen. Separationsångest? Omställningen att jag har börjat jobba och lämnar Lillsmurfen varje morgon?
För några veckor sen drömde jag att jag kom till förlossningen, men att jag var tvungen att betala för att komma in. Och ytterligare för ett tag sen att jag var på ultraljud och att de inte hörde hjärtljud. "Ja", sa de, "det är tvillingar men båda är döda."
I drömmar bearbetar man mycket. De döda tvillingarna beror säkert på att det första barnbeskedet vi fick i adoptionsprocessen var ett tvillingpar. Den ena blev sjuk, så de var plötsligt inte aktuella för adoption. Att jag skulle betala på förlossningen kanske beror på att i en adoptionsprocess betalar man hutlöst mycket pengar. Man kan glömma att bli insläppt eller komma vidare om man inte betalar.
Hemskt med tvillingarna, både i drömmen och verkligheten. Men livet är ju inte alltid vackert. Och allt blev ju så bra för oss sen. Vi fick det bästa barnet till slut.