Vila!

I dag jobbade jag sista dan för året, utan att lämna hemmet. Skönt. Tog det lite lugnt också. Var på förskolebesök med Lillsmurfen på morgonen och känner mig faktiskt inte särskilt orolig för honom. Han gillar andra barn, han anpassar sig fort, han behöver leka och han är trygg. Jag hoppas att jag säger så om några månader också.
På eftermiddagen var jag hos barnmorskan. Allt ser normalt ut, magen växer som den ska, hjärtat slår som det ska. Ändå finns en viss oro - det är ju inte över än.....
Men jag hoppas allt går bra. Jag hoppas att jag hinner vila ordentligt. För det är vad jag ska göra nu - vila. Lite konstigt är det att bara ha jobbat några månader i år, känns som att jag har hoppat in bara.
Men livet är större än jobbet, faktiskt mycket större.
God natt! 

Äntligen känner jag mig genuint glad för att få en bebis

Två veckor kvar och jag känner - till sist - att det ska bli kul att få en bebis. Är glad för min egen skull, att jag blev gravid och att barnet stannade kvar. Är glad för vår skull, att vi får ett barn till. Är glad för Lillsmurfen som får ett syskon i samma ålder. De kommer att kunna leka och ha samma uppväxt. Är glad för storasyster som är exalterad (och kanske lite trött på att få syskon också, men mest glad).
Mina känslor har gått från förvåning, kanske chock, trötthet - orkar jag verkligen? Året har varit så intensivt och jag har knappt hunnit känna någonting för själva bebisen eftersom jag har haft fullt upp med att känna för och lära känna Lillsmurfen och kommit in i mammarollen.
Nu känns det bättre, kanske för att jag kommit in i det här livet mer, kanske för att han är äldre. Eller en kombination.
Det är intensivt med småbarn. Men det är roligt. Spännande. Levande.
Välkommen bebis! 

Vilka är Haddiles föräldrar - egentligen?

Vad betyder biologi? Vad betyder att vara förälder?
Jag har liksom många följt nyheterna om den tvååriga flickan Haddile under hösten, som är född i Algeriet men bor hos ett svenskt par, sina fosterföräldrar. Jag är inte insatt i alla detaljer runt detta, men känner liksom många att det finns många frågetecken.
Nu ska tydligen de biologiska föräldrarna komma till Sverige om ett par veckor tillsammans med sin advokat. Den biologiska mamman har sagt att hon vill återförenas med sin dotter. Men nu? Vad kommer det att betyda för Haddile? Vems är hon? Vad minns hon av sin biologiska mamma? Vilka tror hon är hennes mamma och pappa?
Ja, ingen vet ju hur detta slutar, men som jag skrev för någon dag sedan tycker jag att barnens perspektiv alltför ofta kommer bort i sådana här ärenden. Har en mamma som fött sitt barn men övergett henne rätt att ta henne tillbaka två år senare? Trots att barnet bor hos ett par som är hennes föräldrar - förutom att de inte är det juridiskt. Ja, som sagt, jag har inte alla detaljer i detta ärenden. Men jag tycker som ofta att barnens perspektiv tappas bort.
Jag har också förstås upprörts över den man i Upplands-Väsby som haft sitt hem som jourhem, men förgripit sig sexuellt på de barn som bott där. Hur kan det få hända?
Hur fungerar samhället egentligen, vem tänker på barnen?

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/granskning-av-familjehem-maste-skarpas_7704124.svd

Från 0 till 3 på fyra år

I fredags efter jobbet köpte jag julklappar till barnen. Barnen - plural! Tre stycken. Det är otroligt hur mycket mitt liv har förändrats på bara några år, från augusti 2008 när vi träffades första gången. Det är bara drygt fyra år sedan, jag bodde ensam, var godkänd för adoption som ensamstående och tänkte nog att jag skulle leva ensam med mitt barn.
Nu har jag hus, man - och snart tre barn. Som har kommit till mig på olika sätt, en som fanns med från början, en som fanns i ett annat land och var så otroligt efterlängtad. Och en som en bonus, som jag ser det, som just nu finns i min mage och snart kommer ut. Kanske redan i natt? Det kan faktiskt hända.
Tre barn. Tre olika sätt att få dem. Jag ska absolut inte säga att allt är roligt och rosenrött och magiskt hela tiden. Men det är en nåd att få vara med om. Kanske särskilt vid min ålder, när man slutat att ta barn i sitt eget liv för givet.
Jag har absolut inte gjort något för att förtjäna dem. 

Världens bästa land att få barn i?

Såg just glimtar av en dokumentär om fattiga kvinnor i olika länder som föder barn, där graviditet och förlossning kan vara livshotande, både för mamman och barnet. Självklart vet jag att det kan hända vad som helst under en graviditet och en förlossning även i rika länder som Sverige - men de flesta förlossningar går bra här. Jag har de bästa förutsättningarna med sjukvård under graviditeten, skattefinansierade kurser inför förlossningen, läkarvård, högutbildad personal.

När vi adopterade sköttes allt också väldigt professionellt och enligt regelboken; medgivandeutredning med socialsekreterare, föräldrakurs (visserligen inte skattefinansierad, men i alla fall), profesionell organisation som skötte alla formella kontakter med Ryssland. Och så vidare. Jag kanske helt enkelt lever i världens bästa land att få barn i. 

Nu vet jag att alla inte har råd att adoptera, att alla inte upplever sjukvården som profesionell, att det kan ske misstag. Med mera. 

Men om man jämför - det är inte en risk för mitt liv att föda barn i Sverige. Här sitter jag med min stora mage och ser på orättvisor på teve. 

Konstigt och orättvist är det, livet. 

Men jag gläder mig mer och mer åt det som väntar. Det ska bli kul att få två barn i samma ålder, roligt för dem (och även för storasyster förstås), fantastiskt för oss (men intensivt och jobbigt förstås). 

Nu har vi köpt en ny bilbarnstol och jag ska jobba bara några dagar till. Det som kommer känns pirrigt av både nervositet och förväntan.....

Detta med fosterhem...

Att bli gravid och föda barn är inte förknippat med obligatoriska föräldrakurser, hemutredningar, köer, kontroller av ens inkomst, brev, återrapporter, socialtjänsten, tingsrättsbeslut. Adoption är förknippat med allt det och nu ska jag säga att jag är väldigt dåligt insatt i hur det fungerar att vara fosterhem, att vara fosterbarn och om det finns några kontroller. Jag antar att det finns, men det verkar också vara väldigt svårt att adoptera ett fosterbarn, trots att barnet vill, trots att det skulle vara till det bästa. Men vi i Sverige verkar värna de biologiska föräldrarnas rätt till sitt biologiska barn så mycket att vi struntar i barnen. Inte bra. 

Häromdagen framkom att Moderaterna vill att det bli lättare med inhemska adoptioner och att fosterföräldrarna oftare än i dag ska få vårdnaden om sitt/sina fosterbarn. Det är bra, för jag tror att det behövs. 

Jag tycker att det är bra och riktigt att adopterande föräldrar blir noggrant kollade. Jag önskar bara att vi oftare såg till barnens rätt till ett bra och stabilt hem. Hoppas att det blir verklighet snart. 

Jag vill också att ni observerar att klockan är över tio och att jag fortfarande är vaken :-) Har tittat på tv, lagt Lillsmurfen och suttit i soffan och stickat. 

God natt! 

"En trött mamma är en styggelse på förlossningen"

I går var jag på psykoprofylaxkurs. Barnmorskan som höll i den var bra, tycker jag, i pensionsåldern, hade fött fyra barn själv berättade hon. Vi gick igenom andning, avslappning och fick veta att det viktigaste trots allt är kunskap, att vi vet vad som händer när under förlossningen. Det är bra med kunskap, men sedan blir det väl ändå som det blir och det gäller bara att hänga med. Tror inte det riktigt går att förbereda sig för en förlossning.
Det jag kan räkna ut själv är att jag ska sova och vila så mycket som möjligt. Nästa vecka ska jag jobba hemma en del, innan jag slutar. Det är bara tre veckor kvar och jag, som varit trött hela våren och sommaren, är om möjligt ännu tröttare nu. Det är underbart men jobbigt att ha en tvååring som klänger och klättrar och har energi kvar när man kommer hem. Det är fantastiskt men intensivt att läsa samma bok om och om igen.
Jag är förmodligen den tråkigaste personen i världen just nu, sur och asocial och går och lägger mig tidigt. Men jag ser inga riktiga alternativ. Det är bara att stå ut med mig just nu.
Så fick jag höra "En trött mamma är en styggelse på förlossningen" i går av barnmorskan. Ganska barskt uppmanade hon oss att vila ut före förlossningen, inte vända på dygnet, sova. Jag sover. Men jag är trött ändå. Och jag är mamma. Jag kommer säkert att vara en styggelse på förlossningen.
Men jag ser fram emot att mamma kommer hit och avlastar lite, att vara hemma ett par veckor före förlossningen (och hoppas att bebisen inte kommer för tidigt) så att jag kan ligga i soffan och äta chokladpraliner och titta på tv. Och läsa samma bok om och om igen.
God natt.