Surrogatmödrar, insenimation och andra sätt att få barn

Det är mycket tal om surrogatmödraskap och insenimation nu. Eller det är nog mycket tal om att få barn över huvud taget. Två tv-serier berättar om alla som i dessa babyboomstider inte får barn - deras känslor, hopp, oro, förtvivlan. Och hur de väljer att gå vidare.
En del väljer att få barn via surrogatmödrar, andra inseminerar sig och några adopterar. Vad som är rätt för en är naturligtvis inte rätt för någon annan. Alla vägar till barn är bra. Jag vill dock bara påpeka att vi i dagarna blir sju miljarder människor på jordklotet. Det finns redan massor av barn. Jag tycker därför att alternativet adoption borde lyftas fram tydligare och tidigare. Enligt egen erfarenhet och enligt vad många andra berättat, berättar ivf-läkare och annan sjukvårdspersonal inget om adoption, om det alternativet. Kanske finns det de som gör det, men jag får en känsla av att man bara ser till sitt eget, man vill inte lyfta fram några andra alternativ.
Moderaterna ska utreda surrogatmödraskap i Sverige, Centern vill arbeta för att ensamstående kvinnor ska få insemineras i Sverige, men riksdagen säger nej.
Det är också så att vid en direkt fråga säger de flesta riksdagspartier (om Sverigedemokraterna och adoption finns en del att läsa på nätet, men före 2010 satt de inte i riksdagen och det var de aktuella riksdagspartierna som fick frågan) att de ska arbeta för att höja adoptionsbidraget. Men sedan händer ingenting. Jag har i alla fall inte märkt något. För många ensamstående som funderar på adoption kanske bidraget på enbart 40 000 kronor är för lite, eftersom det oftast kostar ett par hundra tusen att adoptera.
Det är bra att det talas om olika vägar att få barn. Det är bra att man får tre betalda ivf-försök, upp till en viss ålder, men jag tycker att man borde tala om alla möjliga sätt att få barn, att alla som arbetar med barnlösa borde göra det. Jag tycker att de olika kostnaderna ska sättas i relation till varandra. Självklart är det så att det inte bara är från Sverige folk vill adoptera, självklart beror det också på barnens födelseländer hur lång tid det tar att adoptera. Och en massa andra saker, det finns inga enkla svar.
Men jag skulle ändå önska att vi talade mer om adoption som en möjlighet att få barn. Barn som redan finns, som behöver ett hem och en familj och som bara väntar.

Nu vill jag bara sova

Jag är rätt sliten. Det är mörkt ute, grått, mulet, regnigt, löven trillar av och halva terminen har gått. Dessutom har vår adoptionsprocess varat sedan mars, då vi fick medgivandet. Sedan dess har vi fått tre olika barnbesked, samlat in massor av papper, träffat vår lille son, åkt hem och samlat in massor av papper igen. Och vi har jobbat.
Nu vill jag bara sova.
Men det är bara att jobba på. Och vips - så är det snart dags. Det går fort. Och på söndag börjar vintertiden! En timme till att sova.

Ny läkarundersökning....

Skönt med ett resedatum för andra resan. Smolket i glädjebägaren är nu att vi måste göra om läkarundersökningarna, för de får inte vara äldre än tre månader när vi står i domstol. Det är de. En dag för gamla....
Men det kanske ändå är världsliga problem.

Om en månad lyfter vi!

Nu har vi äntligen fått datum för domstolsförhandlingar/intervju, eller vad man nu ska kalla det. Vi ska vara där den 2 december.
Fem veckor - känns långt till dess, men är närmare än någonsin.

Ibland tänker jag på Astrid Lindgren

Astrid Lindgrens stora sorg (eller i alla fall en av dem) var att hon var tvungen att lämna ifrån sig sin son Lars. Han bodde hos en familj i Köpenhamn och hans biologiska far var chefredaktören på Vimmerby tidning; medelålders, gift familjefar. Astrid var inte kär. Detta var i Vimmerby. År 1926.
Astrid flyttade till Stockholm, 1926 fyllde hon 19 år; hon var fattig, ung, ensam och bokstavligt talat hungrig. Och hennes son fanns i Köpenhamn och hade det förmodligen bra - medan Astrid själv höll på att längta ihjäl sig och tog tåget dit så ofta hon kunde.
Det går inte riktigt att föreställa sig hur det är att lämna det barn man fött, oavsett om man tvingats till det, känner skam, säger att man inte vill ta hand om barnet eller inte kan ta hand om det. Den erfarenheten måste ju alltid finnas kvar någonstans inom en.
Astrid fick tillbaka sin älskade son. Men i hennes böcker är pojkarna ofta lämnade, ensamma och längtar efter sin pappa.

Anknytning - eller att locka barn med godis

Anknytning i en adoptivfamilj är speciellt. Föder man barn lär sig barnet direkt vem som ger det mat, värme och omvårdnad. Adopterade barn har haft flera vårdnadshavare, många på barnhem, ganska många i fosterfamilj. Kanske har de inte knutit an till någon på riktigt, eller till flera - och har de knutit an till många är risken stor att de gör det även i fortsättningen. Därför är det så viktigt att adoptivfamiljen tar det lugnt i början, inte träffar för många människor - eller åtminstone att bara ett fåtal, den närmaste familjen, tar upp barnet i famnen, tröstar det. Det får inte ens mormor göra, inte förrän efter ett tag.
Svårt att förstå för många.
Men ibland finns det människor som lockar barn med godis för att göra hemska saker med dem. Har man då inte lärt sig hur en bra och en dålig anknytning känns - hur ska man då veta att man inte ska lockas av godis?

Fredagsmys

I dag är det fredagsmys i förorten, en lugn kväll med katter och tv. Kanske står vi i domstol om fem veckor. Jag ringde Barnen framförallt i dag igen, tur att jag inte skäms för att ringa. De har fortfarande inte fått klara besked, men trodde att det kunde bli 25 november. Lång väntan, men vi är faktiskt närmare än någonsin.
Fem veckor går fort. Värt att fira med ett fredagsmys!