Slang på magen och en kväll för mig själv

Saker jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva: min dotter har fått en slang på magen. I dag åkte Lilla A in tillsammans med sin pappa, eftersom jag jobbar och för att jag blir lite för nervös när det gäller operation. Nu blev det ingen operation, inget nytt ingrepp, eftersom de använde det hål där knappen suttit (jag vet, det låter som science fiction om man inte har upplevt det själv). Nu hoppas vi alla att det går bra, att det blir bättre och att slangen kan tas bort om tre månader, när den ska kollas. Och att hon då äter helt själv.
Jag jobbade halva dagen i dag, både lämnade och hämtade Lillsmurfen, och sen åkte vi till sjukhuset och hälsade på. När vi kom hem var det läggdags för honom, så jag har haft en kväll för mig själv. Konstigt. Men det ska bli skönt att sova en hel natt.
God afton. 

Vems bebis? Vår bebis!

Läser en bok, Vems bebis? av Stina Wirsén. Den handlar om katten som är adopterad, och hans mamma och pappa som åker flygplan och hämtar honom.
– Som du.
– Där är jag.
När katten blivit större, har mamman en bebis i sin mage.
– Som Lilla A.
– Och som jag.
– Nej, du var inte i min mage.
– Vems mage var jag i då?
– Du hade en magmamma.
– Vem då?
– Jag vet inte.
– Mamma, när får jag vara i din mage?
– Du kommer inte att vara i min mage. Vi hämtade ju dig på ett bebishus.
– Och åkte flygplan.
– Ja.
– Och då var jag bebis.
– Ja.
Vet inte om jag är den bästa pedagogen, eller ens den bästa föräldern. Men det kanske jag inte behöver vara, bara jag är bäst för mina barn. Men det är inte de lättaste frågorna i världshistorien. Fast jag/vi är ju inte först med att besvara dem.
I morgon ska jag till sjukhus med Lilla A och pappan ska på upprop. Ännu en ny fas i vårt liv.
God natt. 

Ibland när jag tycker att det är lite jobbigt tänker jag på Irak

I kväll var jag ensam en stund med barnen igen, pappan var på föräldramöte i Storasysters skola. Lillsmurfen kollade på tv och Ipad, Lilla A var trött mest hela tiden, men jag ville inte att hon skulle somna för tidigt. Stackarn, jag höll henne vaken och vi tog ett bad (alla tre). Men. Trött var hon, så hon fick somna medan hon fick mat. Det gjorde att jag hade lite tid för Lillsmurfen också. Skönt. Det är mycket med inskolning nu och det är mycket för honom också, med nya rutiner. Han har varit lite ledsen ett tag på förskolan, vill vara med pappa hela tiden. Och det kanske inte är så konstigt, men jag tycker att det är jobbigt att han är ledsen. Samtidigt är han inte det, varken när han är där eller när jag kommer hem. Han mår bra, men det är ändå lite jobbigt.
i veckan ska Lilla A opereras igen. Det är mycket för oss alla med det.
Men när jag tycker att det är lite jobbigt, då tänker jag på Irak. 

En sak i taget här bor i staden

När jag säger "En sak i taget" till Lillsmurfen börjar han sjunga En sak i taget här bor i staden, på melodin till "En sockerbagare här bor i staden". En kombination av att jag nog ganska ofta säger En sak i taget till just honom som har flera saker på gång samtidigt, och att jag/vi har sjungit ganska mycket. Jag kan dessutom sjunga vardagliga fraser på någon känd melodi.
Och samtidigt är det helt sant: en sak i taget. Jag är också en person som vill göra allt nu, samtidigt, på en gång. Jag vill att vi ska resa till flera länder samtidigt, jag vill att Lillsmurfen ska börja med någon aktivitet (förutom Mulle som jag och barnen ska gå på fyra lördagar i höst. Lillsmurfen har gått varje termin sedan våren 2012), jag vill att övervåningen ska vara klar. Men nu måste vi ta det lite lugnt. Pappan ska plugga, jag ska åtminstone under hösten jobba heltid (tror jag, vi vet ännu inte hur schemat på högskolan ser ut. I dag när jag åkte hem kände jag också tydligt att nej, heltid vill jag inte jobba de här första åren, så vi får se efter jul) och Lilla A ska göra en ny operation nästa vecka. Vi kommer att hinna både det ena och andra, Lillsmurfen, som faktiskt bara är fyra år (om några veckor) kommer att gå på många aktiviteter om några år. Jag kommer att hinna jobba, pappan kommer att få jobb, vi kommer att resa men kanske bara till ett land i taget....Och så vidare. Nu är vi här, nu måste vi se hur det här går.
Å andra sidan har jag hittat en massa jag och barnen kan göra i höst: konstvisning på Moderna museet, instrumentprovning på Musikaliska, fredagsdans på Kulturhuset. Med mera. Och Junibacken måste vi ju hinna med.....
Allt kommer väl att sluta med att vi alla blir förkylda hela hösten. Och det kanske är skönt att vara hemma och ta det lugnt. 

En trött mamma, en trött pappa, milkshake, förskola, slang på magen.

Ja, allt händer på en gång. Och det är jag glad för, framförallt för att kirurgerna äntligen har ett besked angående Lilla A:s knapp och läckage. I dag var hon och pappan på sjukhuset, fick "milkshakes" med måltidsersättning som hon kan dricka. Hon dricker ju vatten, mycket hamnar utanför, men hon gör det i alla fall, kanske hälften kommer ner. Dricker hon dessa milkshakes oftare kan vi sluta att ge henne mat via knapp. Knapp ja, det ska hon inte ha längre. Hon kommer att få en slang på magen. Säkert obekvämt och en aning otympligt, men det finns inga alternativ nu, knapp har uppenbarligen inte fungerat och sond i näsan är otänkbart - hon skulle dra ut den hela tiden. Eller hennes små kompisar på förskolan skulle dra ut den. I dag började hon förskolan, fast i morgon på riktigt, eftersom hon var på sjukhus först. Allt gick bra, hon lekte med en pojke i sin grupp och när det var dags att gå hem ville hon stanna kvar. Det bådar gott, även om det såklart är skillnad när mamma eller pappa inte är där. Förskolan har så kallad tredagarsinskolning, som jag är skeptisk mot, men enligt många fungerar det bra. För Lillsmurfen tog det flera veckor med inskolning och förskolan var flexibel. I dag lämnade jag honom och nu är det inga problem, han leker på en gång, är ju en aktiv och social kille. Men med hans historia är det inte konstigt att man kan vara mer känslig för uppbrott och avsked - det är speciellt när adopterade börjar förskolan. Jag tror att den kunskapen börjar sprida sig bland förskollärare, vilket jag är glad för.
Vi hoppas såklart att allt går bra, att det blir bättre och bättre, vi är så trötta nu. På allt. I natt var jag uppe en gång varje timme tror jag. Jag har "jour" fram till klockan 4 på morgonen, då pappan tar över. Att ha det så ett ganska långt tag sliter.
Ja, så har vi det. Tvätten ligger oftast osorterad i Ikeakassar, just nu ligger soffkuddsöverdragen osorterade på soffan eftersom de är tvättad men inte ditsatta igen, Storasyster började sjuan i dag, pappan var på ett kort möte på hennes skola i kväll, vi orkar inte alltid plocka undan disken, vi äter inte gourmetmat varje dag (inte ens varannan....;-)). Och så vidare. Men jag tror att det är många som har det så, med eller utan slang på magen.
God afton. 

Sista barnet från Ryssland?

Nu har barnen från Ryssland kommit hem till sina svenska familjer, barnen som det för ett antal månader sedan berättades om i svensk media. Plötsligt meddelade Ryssland att landet inte ville adoptera barn till länder som godkände samkönade äktenskap. En del familjer hade redan träffat sina barn och ingen visste om de skulle få träffa dem igen. Den ångesten kan jag inte tänka mig in i, inte för föräldrarna, inte för barnen. Men de adoptioner som hade påbörjats är avslutade och barnen är hemma. Tacksamhet. Lättnad.
Frågan är dock om detta var de sista barnen födda i Ryssland som adopterades till Sverige. Adoptionscentrum och Barnen framförallt hoppas att de kan fortsätta sina verksamheter i landet, men vet inget ännu. Det finns många barn som väntar och längtar efter sina föräldrar. Mellan 500 000 och 1 000 000 i Ryssland.
Men det är ju inte jag som bestämmer i Ryssland.
http://www.mynewsdesk.com/se/adoptionscentrum/pressreleases/nu-har-barnen-fraan-ryssland-faatt-sina-familjer-1040654

Ännu en vecka med nya utmaningar

Snipp snapp snut, så var den dagen slut. Ja, dagarna går fort. I dag har vi inte gjort nåt särskilt, tagit det lugnt, kollat lite på en film, ätit, lekt en stund i en lekpark en bit från oss. Jag har dammsugit och tvättat hela dan känns det som, Lillsmurfen har kollat på Ipaden, Lilla A har krupit och klättrat. Hon blir stadigare och stadigare, men det tar lite tid. Pappan har jobbat lite på övervåningen och på eftermiddagen åkte vi och handlade.
Nästa vecka är en viktig vecka i vårt liv. Lilla A ska börja förskolan och jag måste erkänna att det känns lite pirrigt. Pirrigt för att vi inte vet hur det kommer att gå för henne, pirrigt för att jag i alla fall under hösten kommer att jobba heltid och för att pappan ska plugga. Ja, pirrigt för att det är en ny fas i vårt liv. Tankar om anknytning kommer upp igen, nu ska Lilla A anknyta till personalen på förskolan - kommer det att gå? Ja, det är klart att det kommer att gå. På ett sätt känner jag mig lugnare nu än jag gjorde när Lillsmurfen skulle börja förskolan; kanske för att han är adopterad och vi inte visste hur han skulle reagera på separationen från oss. Allt har ju gått bra, i våras sa han ofta att han älskar sin förskola. De senaste dagarna har han dock varit lite ledsen för att han ska gå dit. Men hur ska man bete sig? Jag är helt säker på att barn mår bra av att gå i förskolan, de får lära sig det sociala samspelet och att anknyta till andra vuxna än föräldrarna. Det finns inte en chans att vi skulle ha kunnat ge Lillsmurfen allt det pedagogiska som han får på förskolan; han är aktiv, smart och social. Förskolan kan naturligtvis inte ersätta föräldrarna. Kanske skriver jag allt detta för att jag på nåt sätt har dåligt samvete. Ja, kanske det. Jag vet inte. Kanske är det en förälders lott att ha lite dåligt samvete hela tiden?