En trött mamma, en trött pappa, milkshake, förskola, slang på magen.

Ja, allt händer på en gång. Och det är jag glad för, framförallt för att kirurgerna äntligen har ett besked angående Lilla A:s knapp och läckage. I dag var hon och pappan på sjukhuset, fick "milkshakes" med måltidsersättning som hon kan dricka. Hon dricker ju vatten, mycket hamnar utanför, men hon gör det i alla fall, kanske hälften kommer ner. Dricker hon dessa milkshakes oftare kan vi sluta att ge henne mat via knapp. Knapp ja, det ska hon inte ha längre. Hon kommer att få en slang på magen. Säkert obekvämt och en aning otympligt, men det finns inga alternativ nu, knapp har uppenbarligen inte fungerat och sond i näsan är otänkbart - hon skulle dra ut den hela tiden. Eller hennes små kompisar på förskolan skulle dra ut den. I dag började hon förskolan, fast i morgon på riktigt, eftersom hon var på sjukhus först. Allt gick bra, hon lekte med en pojke i sin grupp och när det var dags att gå hem ville hon stanna kvar. Det bådar gott, även om det såklart är skillnad när mamma eller pappa inte är där. Förskolan har så kallad tredagarsinskolning, som jag är skeptisk mot, men enligt många fungerar det bra. För Lillsmurfen tog det flera veckor med inskolning och förskolan var flexibel. I dag lämnade jag honom och nu är det inga problem, han leker på en gång, är ju en aktiv och social kille. Men med hans historia är det inte konstigt att man kan vara mer känslig för uppbrott och avsked - det är speciellt när adopterade börjar förskolan. Jag tror att den kunskapen börjar sprida sig bland förskollärare, vilket jag är glad för.
Vi hoppas såklart att allt går bra, att det blir bättre och bättre, vi är så trötta nu. På allt. I natt var jag uppe en gång varje timme tror jag. Jag har "jour" fram till klockan 4 på morgonen, då pappan tar över. Att ha det så ett ganska långt tag sliter.
Ja, så har vi det. Tvätten ligger oftast osorterad i Ikeakassar, just nu ligger soffkuddsöverdragen osorterade på soffan eftersom de är tvättad men inte ditsatta igen, Storasyster började sjuan i dag, pappan var på ett kort möte på hennes skola i kväll, vi orkar inte alltid plocka undan disken, vi äter inte gourmetmat varje dag (inte ens varannan....;-)). Och så vidare. Men jag tror att det är många som har det så, med eller utan slang på magen.
God afton. 

Sista barnet från Ryssland?

Nu har barnen från Ryssland kommit hem till sina svenska familjer, barnen som det för ett antal månader sedan berättades om i svensk media. Plötsligt meddelade Ryssland att landet inte ville adoptera barn till länder som godkände samkönade äktenskap. En del familjer hade redan träffat sina barn och ingen visste om de skulle få träffa dem igen. Den ångesten kan jag inte tänka mig in i, inte för föräldrarna, inte för barnen. Men de adoptioner som hade påbörjats är avslutade och barnen är hemma. Tacksamhet. Lättnad.
Frågan är dock om detta var de sista barnen födda i Ryssland som adopterades till Sverige. Adoptionscentrum och Barnen framförallt hoppas att de kan fortsätta sina verksamheter i landet, men vet inget ännu. Det finns många barn som väntar och längtar efter sina föräldrar. Mellan 500 000 och 1 000 000 i Ryssland.
Men det är ju inte jag som bestämmer i Ryssland.
http://www.mynewsdesk.com/se/adoptionscentrum/pressreleases/nu-har-barnen-fraan-ryssland-faatt-sina-familjer-1040654

Ännu en vecka med nya utmaningar

Snipp snapp snut, så var den dagen slut. Ja, dagarna går fort. I dag har vi inte gjort nåt särskilt, tagit det lugnt, kollat lite på en film, ätit, lekt en stund i en lekpark en bit från oss. Jag har dammsugit och tvättat hela dan känns det som, Lillsmurfen har kollat på Ipaden, Lilla A har krupit och klättrat. Hon blir stadigare och stadigare, men det tar lite tid. Pappan har jobbat lite på övervåningen och på eftermiddagen åkte vi och handlade.
Nästa vecka är en viktig vecka i vårt liv. Lilla A ska börja förskolan och jag måste erkänna att det känns lite pirrigt. Pirrigt för att vi inte vet hur det kommer att gå för henne, pirrigt för att jag i alla fall under hösten kommer att jobba heltid och för att pappan ska plugga. Ja, pirrigt för att det är en ny fas i vårt liv. Tankar om anknytning kommer upp igen, nu ska Lilla A anknyta till personalen på förskolan - kommer det att gå? Ja, det är klart att det kommer att gå. På ett sätt känner jag mig lugnare nu än jag gjorde när Lillsmurfen skulle börja förskolan; kanske för att han är adopterad och vi inte visste hur han skulle reagera på separationen från oss. Allt har ju gått bra, i våras sa han ofta att han älskar sin förskola. De senaste dagarna har han dock varit lite ledsen för att han ska gå dit. Men hur ska man bete sig? Jag är helt säker på att barn mår bra av att gå i förskolan, de får lära sig det sociala samspelet och att anknyta till andra vuxna än föräldrarna. Det finns inte en chans att vi skulle ha kunnat ge Lillsmurfen allt det pedagogiska som han får på förskolan; han är aktiv, smart och social. Förskolan kan naturligtvis inte ersätta föräldrarna. Kanske skriver jag allt detta för att jag på nåt sätt har dåligt samvete. Ja, kanske det. Jag vet inte. Kanske är det en förälders lott att ha lite dåligt samvete hela tiden? 

Kulturfestival och återrapport (den sista!)

I dag har jag, Lillsmurfen och Lilla A varit i stan hela dan. Kulturfestival råder tills i morgon och vi träffade våra kompisar som är de vi träffar oftast av alla kompisar, skulle jag tro. Mamman är en gammal kompis till mig, som jag känt i över 20 år, och dottern är född i Ryssland och också adopterad. Det känns fantastiskt att ha den kontakten, vi träffades första gången med barnen i mars 2012 och sen dess har vi nog träffats varannan vecka i snitt. I dag åkte vi karusell, åt glass och tittade på en dansföreställning och en teaterföreställning. Lilla A var djupt koncentrerad under dansföreställningen, men på teaterföreställningen sov hon. Men det är så roligt att se att hon är nästan mest koncentrerad av alla barn när hon ser dans eller någon annan föreställning. När hon och jag var på en dansföreställning i juni, följde hon också med vad som hände väldigt noga.
Pappan var hemma och fixade lekrummet, vi ska måla det och sortera leksaker så att det blir lättare och roligare att använda. Visst hade det säkert varit bra för Lillsmurfen att träffa sin kompis själv, men jag tror att den tiden kommer. Än så länge har det ofta varit jag, han och Lilla A som gjort saker och jag tror att det måste bli så ett tag, eftersom pappan både ska plugga och bygga färdigt övervåningen. Men jag tror också att vi mer och mer kommer att göra saker ett barn och en förälder. Det behövs ibland. Resten av gångerna får de ta del av varandras världar och jag är helt säker på att de båda kommer att lära sig massor av det.
Snart ska vi skicka in den sista återrapporten och berätta hur adoptionen går. Jag är så tacksam att detta blir den sista återrapporten, så slipper vi tänka på det sen. De som har adopterat från Ryssland efter ett visst datum 2013, måste skicka in rapporter tills barnet blir 18. Tack och lov att vi slipper! Det verkar kanske löjligt, men när jag fick mejlet från Barnen framförallt i går, som berättade att det var sista återrapporten, kände jag hur en sten föll från mina axlar. Ja, faktiskt. Jag slappnade av. Snart är den biten över. Då återstår bara resten av det fantastiska, krångliga, underbara, konstiga livet! 

Egentid, på konferens med jobbet.

I dag och i morgon är vi på planeringsdagar med jobbet. Det är första gången jag är borta från hela familjen samtidigt. Just nu sitter jag på rummet och behöver inte laga mat, ingen klättrar på mig, jag behöver inte läsa för någon eller inte svara på frågor. Det känns både konstigt och skönt och framförallt känner jag hur trött jag är. Men innan jag lägger mig är det middag. Ska försöka hålla mig vaken.....

Te, tv och jag

I kväll har jag varit ensam med barnen, pappan och Storasyster var på konsert med The Fooo på Skansen (tillsammans med några tusen andra tonårstjejer och några föräldrar). Jag kommer ihåg när jag kunde vara lite nervös, eller vad man ska säga, orolig kanske, för att vara ensam med Lillsmurfen. Alltså på kvällarna, på dagtid var jag ju det hela tiden ett tag. Det var så intensivt och han var så...nyfiken på allt. Och aktiv. Senare tyckte jag att det var lite småjobbigt att vara ensam med båda barnen, för att det var dubbelt så intensivt. 

I kväll har det varit riktigt skönt. Lillsmurfen lekte en stund med en granne, sen gick vi in, han tittade lite på Ipaden, vi tog ett bad, åt och sen var det läggdags. Jag har precis gett mat till Lilla A, som sov hela tiden (alltså hennes "vanliga" mat som hon får i pumpen). Jag kunde dricka en kopp te och titta på nyheterna på tv. Riktigt behagligt. De växer upp. Jag vet att det kommer att vara många intensiva dagar för mig, för oss, men nu är jag inte lika nervös längre. Och som sagt, de blir ju båda äldre. 

Nu ska nog även jag sova. Förhoppningsvis hela natten, som omväxling. 

Konsten att äta, del 2

I går var Lilla A och pappan på sjukhuset igen, på en "matkoll". Nutritionssköterskan kollade hur Lilla A åt, och sköterskan sa att det finns hopp. Det var ju skönt! Hon sa att Lilla A kan äta, hon vet precis hur man gör, det är bara att fortsätta att träna med henne, ge henne mjölk och välling på flaska och lite mat. Det är bra att hon sitter med när vi äter, för då härmar hon. Vilket hon redan gör.
Kirurgen var där också. På tisdag ska de göra en gastroskopi. Lite läskigt, tycker jag, men jag kommer ju inte att vara med. På tisdag ska Lilla A egentligen börja på förskolan, men det får bli på nästa onsdag i stället.
Fortsättning följer.