Jag vill bli en bättre människa

Det är sant. Jag eftersträvar perfektion. Eller nej, det gör jag inte, för det är ju omöjligt. Ibland önskar jag bara att jag inte blev så arg. I dag var vi hemma, Lilla A var snuvig i går men har varit bättre i dag. Lillsmurfen var ovanligt trött och ville också stanna hemma och det har varit en bra dag. Vi var inne på förmiddagen, Lilla A sov middag och Lillsmurfen tittade på film på Ipaden så jag kunde moppa golvet och vila. Skönt. På eftermiddagen gick vi ut i det varma vädret - sommarens sista suck? - gick till Ica och köpte glass och på kvällen tittade vi på tv, lekte lite med några grannar och läste innan läggdags. Lillsmuren var supertrött, hoppade i soffan som vanligt och lyssnade inte (jag tror att alla föräldrar känner igen sig). Till slut borstade han tänderna och till slut somnade han i soffan. Men ibland blir jag så irriterad på att han aldrig lyssnar, på att han tävlar med Lilla A, på att Lilla A kastar mat, på att hon aldrig sitter still. Ja ni vet, saker som kommer att gå över. Jag tycker inte om mig själv när jag blir irriterad. Alltså måste jag förändra mig själv. 

Tankar om LSS och vänskap

Jag har länge tänkt att skriva något om LSS, lagen om särskilt stöd till vissa funktionshindrade. Den ska utredas igen; regeringen vill skära i kostnader. Men jag har inte vetat vad jag ska skriva för jag är inte så insatt och har egentligen aldrig tid att läsa på, känns det som. Men det finns de människor som behöver assistans dygnet runt, men ändå har rätt att leva ett självständigt liv. Tänk på Stephen Hawking. Eller tänk på att livet kan förändras på en sekund. Tänk om någon i kungafamiljen skulle till exempel vindsurfa, falla och skada sig så allvarligt att hen inte längre kunde äta själv eller gå själv eller tala själv. Tänk om det skulle hända dig. Bara tänk. Det kan hända dig. Vad skulle hända om din mamma, syster eller gamla faster var tvungen att gå ner i arbetstid för att hjälpa dig?
Sen har jag en fundering om vänskap och att vara annorlunda. Lilla A leker egentligen väldigt bra, är väldigt kommunikativ men pratar inte verbalt som de flesta andra snart fyraåringar. Hon babblar. Det kan vara svårt att göra sig förstådd. Hon springer inte lika snabbt heller, eller klättrar lika bra. Men hon är med, hon försöker. Ska jag då låta henne leka med alla andra eller ska jag låta henne leka enbart med andra barn med Downs syndrom? För att de är på samma nivå. Jag tror att svaret på båda frågorna är ja - ja, hon behöver få vara med, känna sig behövd, precis som alla andra. Och hon behöver också få vara med kompisar som är på hennes våglängd (fast om de har Downs syndrom eller inte är ju egentligen oviktigt). Jag förstår att hon inte alltid kan leka med "alla andra". Men hoppas att det finns tillräckligt många bra föräldrar och lärare som vet att alla är olika, men som kan hantera olikheter och låta alla få vara bra på något sätt. Leker man kull är det ju just en lek. I det samhället vill jag leva, som inte tävlar om allt hela tiden.
Tja, några enkla funderingar på måndagskvällen. 

Mitt bidrag till forskningen

Det ska forskas kring alzheimer. Människor med Downs syndrom får oftare alzheimer och nu ska en forskare titta på om även personer med alzheimer har anlag för en tredje kromosom 21. Ett antal mammor ska vara med, både de som har fött barn med Downs och de som har fött barn utan. Jag och en kompis ska vara med och vi var båda 41-42 när vi födde våra barn.
Kul att man kan vara med åtminstone på ett hörn i forskningsvärlden!

God natt. 

Fosterdiagnostik för mammans eller barnets skull?

Nu har jag äntligen sett lite grann av det seminarium om fosterdiagnostik som bland annat Svenska Downföreningen ordnade i Almedalen i början av juli - Vi har tekniken men har vi etiken?. Det är ju en oerhört komplex fråga, som panelen också var inne på - det finns inga enkla och korta svar, även om en del vill få det till det. Vi har tekniken - strunta i etiken.
Men när jag sitter och tittar blir det ändå så att det handlar om mig, om oss, om Lilla A. Kan jag se objektivt på detta? Är jag inte bara en enkel liten mamma som inte skulle ha två barn om jag inte hade fått ett med en kromosomuppsättning som avviker från den de flesta andra har? Det blir känslor. Såklart blir det känslor. Ska jag bortse från dem?
Kan jag förstå att tekniken går framåt? Kan jag ta in att abort är naturligt för de allra flesta om det visar sig att fostret på minsta sätt avviker? Kan jag se in i en framtid där fler normavvikare inte finns - autister, personer med ADHD, läs- och skrivsvårigheter, blonda, svaga, brunögda? Ja, var går gränsen? Vad vill vi veta? Vad händer med människosläktet om vi blir alltmer homogena? Kommer människan att dö ut och spelar det någon roll?
Jag vet inte. Vad vet du?
Seminariet: https://www.youtube.com/watch?v=ufM3KVAl3zM

Lillsmurfen och jag

I dag var det skolstart. På riktigt tänker jag inte skriva, för fritids är också skola och nästan viktigare, i alla fall minst lika viktigt. Viktigt att lära sig leka, vara med i gruppen, behandla alla med respekt, lära sig om olikheter. Men i dag var det läsårsstart för Lillsmurfen och jag var med på förmiddagen. Tänk vad han har blivit stor! Han blev uppropad av rektorn i matsalen, tillsammans med alla andra förskoleklassbarn, ettor, tvåor och treor. Jag frågade om det var kul, men det var det inte, sa han, för man fick bara sitta och vänta. Rasten var kul däremot, och att sjunga. Jag sjöng med. När jag gick till jobbet ville han inte att jag skulle gå, så klart, så nu har jag lovat att vara med en hel dag nästa gång.
När han la sig berättade jag som vanligt historien om bebisen som föddes i Ryssland. Fast den kom in på en massa annat, som att man inte kan hoppa nerför en brant och bara ta emot sig med lillfingret.
God kväll. 

Jag tror att många blir rädda av Downs syndrom

Eller kanske inte rädda. Osäkra snarare. Man vet inte vad det är. Man vet inte hur man ska förklara för sina barn. Jag visste inte mycket om Downs syndrom för fyra år sedan. Det gör jag nog inte nu heller, men lite mer. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska förklara det på det mest pedagogiska sättet. Downs syndrom är en kromosomavvikelse - vilket barn förstår det? Och hur många vuxna för den delen?
Jag tänkte på det häromdagen när simskolan började; vi var där allihop och jag och Lilla A bytte om samtidigt som en av hennes förskolekompisar. Hon frågade om Lilla A skulle bada i blöja när hon är så stor - lika stor som hon själv? Jag sa bara att hon har ju inte fyllt fyra än, men jag kunde kanske ha sagt att för Lilla A tar allting lite längre tid att lära sig.
Eller så struntar man i att förklara och bara låter det vara som det är, förr eller senare lär sig väl Lilla A:s kompisar, grannar och folk hon träffar att hon kanske inte är exakt som dem, men hon är hon.
Fakta från helgen: I fredags fick jag någon form av ryggskott och har fortfarande ont. I morgon börjar skolan och jag har tagit föräldraledigt på förmiddagen och ska vara med Lillsmurfen några timmar. I dag har det regnat nästan hela dagen och vi har bara varit ute en stund. Och jag stannade uppe och kollade OS-finalen i fotboll. Fantastiska fotbollslandslaget! Men själv är jag fortfarande trött.
God kväll. 

Heja alla som visar vägen!

Sitter och tittar på OS-final i fotboll. När förbundskaptenen började spela, kallade hon sig Pelle. Det var inte tillåtet för tjejer att spela fotboll. Hon tog sig sen vidare och det är vi nu så tacksamma för. Det är det det handlar om. Visa att det omöjligs går. Visa att man kan, att det som många säger är omöjligt faktiskt är möjligt. Inte ver jag om det egentligen går framåt med världen. Krig, inbrott, stöld och mobbning fanns då och finns nu. Men framåt för svensk damfotboll har det gått. Och för 30 år sen var det ingen som trodde att Glada Hudikteatern skulle kunna existera. Till exempel.
Kom igen nu Sverige! 

Fritids, blåbär och pipande hörapparater

Söndag igen. Det går så fort och helgerna är så intensiva med aktiva barn (utom tonåringen som sover halva dagarna). Jag kan tro att man egentligen ska vara runt 20 år när man får barn, för att orka. Men då känner man väl att man missat halva livet.
I går var vi på en liten kryssning fram och tillbaka till Mariehamn, med dansskola, lite shopping, buffé och lek. I dag har vi plockat blåbär, vilat, tittat på film och lekt. Nu sover de små. Lillsmurfen har skolats in på fritids och leker för fullt med både gamla och nya kompisar (ja, det är mycket lek i den här texten. Men det är ju lek, hoppa i soffan-lek, klättra-lek, dock-lek, flygplans-lek, chokladbolls-lek, lek och spel på Ipad). Lilla A är utan Lillsmurfen i förskolan, konstigt för henne kan jag tro. Både måndag och tisdag storgrät hon när jag lämnade henne, men eftersom jag numera är rutinerad vet jag att det går över och bryter inte ihop när jag går därifrån. I onsdags var det inga problem. Hon växer och står i, men hennes hörapparater piper rätt så ofta, så hon vill inte ha dem i. Skulle inte jag heller ha velat. I morgon ringer jag och frågar.
Sommaren tog slut i veckan, väldigt abrupt, men lite mer värme hoppas vi på. Nästa måndag är det skolstart här och Storasyster ska börja nian, det är inte klokt vad fort tiden går!
Helt enkelt god kväll. 

"Alla i hela världen var födda i Ryssland. Men vi förstod varann för vi pratade svenska."

– Mamma, vi säger att alla barn var på bebishuset i Ryssland. W och S också. Till och med M. Men vi pratade svenska så vi förstod varann.
– Var alla där?
– Ja, alla i hela världen. Kan inte du berätta hela historien?
– Det var en gång en bebis som....
– Men jag var rädd för att ni inte skulle träffa mig igen.
– Var du rädd för det när du var på bebishuset?
– Ja.
– Men sen kom vi ju och hämtade dig och åkte hem till Sverige.
– Ja, fast jag trodde inte att jag skulle få mat.
– Men det fick du ju.
– Ja. Och sen hämtade ni mig och vi kom hem till Sverige.
– Minns du bebishuset?
– Nej. Men alla var födda i Ryssland och bodde på bebishus. 

Och nu: mindre stress

Inte är det lätt när båda barnen vaknar halv sex, egentligen för tidigt, och är trötta redan när man åker in till stan. Men Lillsmurfen skulle få en ny ryggsäck och ny vattenflaska, för att skolas in på fritids i morgon. Och så hade vi bestämt med kompisar att gå på Barnens allsång på Skansen, där Samir och Viktor var gästartister - Bada nakna på Sergels torg-Samir och Viktor, alltså. I dag var det dessutom varmt. Hängande, hungriga, trötta, varma barn som inte orkar gå, som inte äter, som nyps. Ja, inte är det lätt. Jag blir ibland för stressad av sånt och är inte den lugna pedagogiska mamman, eller människan, jag vill vara. Jag försöker. Men vi borde nog ha åkt hem och inte till Skansen, där det visserligen blev kul i alla fall när barnen fick leka i den nya lekparken. Men oj, så trötta de var. 

På vägen hem köpte jag en bok för att få växel till toan - Mindre stress, mer närvaro. Jag ska försöka. Jag ser också fram emot att det drar igång i morgon, så att barnen får träffa kompisar och får pedagogisk stimulans från andra än oss. Oj, vad de behöver det. 

Lilla A somnade klockan sju, Lillsmurfen halv åtta. Jag kopplar av med te. Och så har jag märkt alla barnens kläder. Då slipper jag stressa över det i morgon. 

Äntligen är semestern slut!

På måndag kan jag välja från flera olika rätter när jag ska äta lunch. Och jag behöver inte laga den själv. Jag kan ta en lunchpromenad. Jag kan gå på toa utan att någon stör mig. Jag slipper gå till lekparken i flera timmar. Jag slipper lyssna på tre barn samtidigt. Jag har ett eget arbetsrum. Jag får ägna mig åt mitt jobb större delen av dagen. Jag behöver inte köpa glass.
Äntligen är semestern slut! 

Att släppa taget

Att leka med kompisar blir mer och mer viktigt för Lillsmurfen. Han fyller snart sex år och det är precis den utvecklingen det ska vara i den åldern. På fredag ska han sova över hos en kompis för första gången - får se om han vågar....Inte helt lätt som förälder, inte för mig i alla fall, att veta när han klarar sig själv och hur mycket han klarar själv. Man behövs ju liksom fortfarande, man är ju den stadiga basen som han hör ihop med, grunden för allt viktigt i livet, den man får julklappar av och den som läser högt för en och åker på semester med. Men cirklarna utanför hemmet blir större och större. Personligen tycker jag att det är ganska skönt att Lilla A fortfarande behöver hjälp i lekparken; det betyder att jag kan spana på Lillsmurfen när vi är där samtidigt....
När vi var på Kolmården förra veckan smet han iväg till Bamseteatern själv, utan att vi såg att han gick dit. Vi skulle ju på den, men han sprang bara iväg och satte sig i publiken, där jag upptäckte honom precis innan vi skulle dela upp oss och leta. Visst hade han ett band med våra telefonnummer runt armen, men ändå. Han måste säga till om han ska nånstans - hoppas han har lärt sig det nu.
Semestern lider mot sitt slut. Vi njuter av de sista dagarna, i dag var vi i Vaxholm och Lillsmurfen och hans kompis blev äkta spioner. Läskigt, men kul.

Mitt i allt kan man ha en sån här dag

Lite tjat. Många frågor. Många "Mamma. Vet du?" Mycket klättrande, många kastade saker (inklusive mat). Lite irritation, lite stress över att tre barn vill ha uppmärksamhet samtidigt, för tre helt olika saker (en vill åka till New York, en vill träffa alla kompisar samtidigt, en vill visa en ko), mycket trötthet.
Men varmt och soligt och grannar och får och minigrisar och gräsmatta och fika och trafiklek och glass. Det går ändå att njuta av livet.