Adoptioner är ett gigantiskt ämne. Två kvinnor från USA, som var födda i Sydkorea men hade adopterats, var kritiska till internationell adoption, på grund av rasism. Deras föräldrar verkade ha stått handfallna inför den rasism som barnen hade mött under hela uppväxten (och jag är så trött på all denna rasism att jag faktiskt inte orkar skriva något om den. Rasism. Vilket otroligt fult ord. Det finns inga raser. Det finns bara människor, ja, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga, jag är bara så innerligt trött på allt bråk. Sluta!) och tyckte att internationella adoptioner helt skulle upphöra. De verkar ha lyckats, adoptioner från Sydkorea har minskat drastiskt de senaste åren. Likaså från Colombia, som reportaget också handlade om. Om en tjej där som hade bott på barnhem hela sitt liv. Nu var hon 18 och insåg att hon inte skulle bli adopterad. Det var hennes högsta önskan. Till sin lillasyster hade hon sagt att mamma skulle komma och hämta dem. Sedan vande hon sig vid att hon aldrig kom.
Och Indien öppnar återigen för internationella adoptioner. Där finns 20 miljoner föräldralösa barn. 20 miljoner.
Adoption är en fantastisk möjlighet även om det finns problem och fusk. Men 20 miljoner barn som inte har föräldrar, bara i Indien. Det är för deras skull, för barnens bästa, det finns adoptioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar