Det var så hon sa, personen jag träffade på. Jag vet att hon inte menade något illa eller kanske inte tänkte på vad hon sa eller förmodligen inte tänker på ord lika mycket som jag. Jag vet det eftersom jag känner henne lite grann. Hon pratade om en person med Downs syndrom, som är vuxen men var som ett barn i sin utveckling. Ibland ett halvstort barn, ibland yngre. Hon mindes inte när han hade stagnerat. Och kanske är det så att jag bara inte vill inse att mitt barn också kommer att stagnera i sin utveckling. Eller så är det bara så att jag inte gillar det ordet. Eller vad det betyder. Stagnera. Stagnera i sin utveckling. Jag tänker: gör vi inte alla det? Går det att utvecklas hela livet? Är det något att sträva efter? Är det inte skönt att slippa alla krav på att utveckla sig, utbilda sig ännu mer? Är det inte skönt att slippa stressa, slippa känna att man måste vidare? Slappna av och vara nöjd och njuta av det man har. Men jag tänker också att människor med Downs syndrom är just människor, lika och olika som du och jag. En del av oss har svårt för matte, andra anses smarta, andra är bra på att sjunga i kör och har många vänner men hänger inte med i alla nyheter. Vissa är nyfikna. Andra har stagnerat. Nog betyder stagnera att sluta vara nyfiken? Inte att det inte går att utvecklas? Eller har jag fel? Men tänk, för 40 år sen, eller 30, eller 20. Vem kunde tro att en människa med Downs syndrom skulle spela i ICAs reklamfilmer då? Eller vara en känd modell från Australien och gå catwalk i New York (Madeleine Stuart, modell, som faktiskt kom till Sverige i dag mitt på dagen). Utvecklingen kring människor med Downs syndrom har i alla fall inte stagnerat.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag tror inte att jag har ett färdigt svar, eller rättare sagt jag vill inte ha det. Jag vill vara nyfiken nog att ta det som det kommer, i varje situation. Jag vet att jag inte alltid lyckas. Jag får öva, så blir jag nog bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar