Vad begär vi av våra små barn egentligen? Det har jag funderat på senaste dagarna, när vi har träffat släktingar som Lilla A och Lillsmurfen aldrig har träffat och förmodligen inte kommer att träffa på ett par, tre år igen. Vi vill att de ska uppföra sig ordentligt och vara med på foton med helt okända människor. Uppföra sig, ja det kan man ju begära. Inom rimlighetens gränser. Det är ju onödigt att de hoppar i soffan eller ritar på väggarna eller bara slåss och skriker. Jag tror ändå att de flesta barn undviker det när de träffar okända människor (men jag kan ha fel). Att de sedan inte vill krama de okända människorna eller vara med på bild - det får vi nog helt enkelt överleva. En del tycker att små barn ska vara som små vuxna; inte klaga på något, inte tröttna. Det verkar som att det finns två läger i Sverige kring detta med uppfostran - för eller emot fri sådan. En del berättar historier om hur barn har stört diverse evenemang som bröllop, konserter eller gudstjänster, genom att springa omkring och låta. Sådana evenemang stör nog både vuxna och barnen själva, klarar man inte av att gå på en i barnens ögon tråkig gudstjänst får man helt enkelt gå därifrån med barnen, eller se till att de kan leka med andra barn på ett liknande sätt. Oftast finns det väl söndagsskola till exempel, om man nu vill gå på just en gudstjänst.
Så finns de som är tvärtom, som tycker att barnen ska lära sig att sitta tysta och stilla på en konsert eller restaurang. Jo, de måste väl lära sig någon gång, men att hela tiden skälla på barnen för att de inte sitter tillräckligt tysta och stilla är inte särskilt kul tycker jag. Tids nog lär väl sig de flesta. Det finns faktiskt konserter som är anpassade för just barn. Dem kan man gå på för då behöver barnen inte sitta helt stilla. Så nu vet ni det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar