Kan vi inte bara avskaffa uttrycket "skaffa barn"?

Har de senaste dagarna hört och läst uttrycket "skaffa barn" så många gånger att jag hänger upp mig på det igen. Det är en av mina gamla käpphästar att säga: "Snälla, kan vi inte sluta säga så? Det heter inte skaffa barn, det heter att få barn." Jag har uttryckt det här så många gånger att jag nästan är trött på mig själv. Jag menar, det är ju ganska enkelt att säga skaffa barn. Men. Det är inte så enkelt. Att skaffa nya gardiner är förhållandevis enkelt. Att skaffa hund kan jag gå med på, skaffa ny tandborste, skaffa en hobby. Men - skaffar vi verkligen en ny människa? Som att vi köper den på stormarknad.
Jag längtade efter barn i säkert 20 år innan jag fick mina. Jag hakade upp mig på människor runt mig som pratade om sina barn; de pratade enbart om sina barn, enligt mig. Så var det naturligtvis inte, men för mig som barnlös blev det ett hån att det verkade ha varit så enkelt, att livet bara hade flutit på, först träffar man någon, sedan får man barn. Bara sådär.
Jag vet att livet inte ser ut så. Kanske för en del, men de flesta av oss möter ju förr eller senare någon form av hinder.
För att råda bot på min längtan, gjorde jag en adoptionsutredning som ensamstående och blev godkänd, träffade min blivande man som hade en dotter, vi gifte oss, gjorde adoptionsutredning som par, adopterade och fick ett biologiskt barn. Allt inom loppet av fyra år. Inget av detta har jag tagit för givet. Inte när livet gled ur mig i form av en blodig missfallsklump. Två gånger. Inte när vi fick ny information från Ryssland, att vi skulle fylla i ett formulär om hur mycket våra möbler var värda (i euro) och det skulle skrivas på av en jurist eller revisor; på något sätt räknade hon fel (eller om det var vi) så jag fick inte lappen påskriven förrän andra gången när siffrorna var rätt. Jag grät när jag gick därifrån första gången. Jag grät en gång när jag sent på kvällen var på väg hem från orkesterrepetition och körde vilse. Den hösten, 2011.
I december det året var vi båda nervösa, och uppklädda till tänderna, när vi stod i rysk domstol. Då var det ganska nära - men säkra, det var vi nog inte mer än till 99 procent.
Jag tog inget för givet när jag sedan blev gravid igen. Inte ett dugg.
Men nu har livet blivit såhär. Som jag längtade efter. Och kalla barn vad ni vill - gåvor, mirakel, presenter. Men undvik helst att säga att ni skaffade dem. I alla fall när ni pratar med mig. För jag vet att det inte är så enkelt, och det finns de som har gått igenom mycket mer än vi har gjort. Tio missfall, tio IVF-utredningar.
I morgon ska jag skaffa sidenreselakan.
God natt.