Sorgen blivande föräldrar känner, som av olika anledningar inte blir föräldrar när de vill.
Det är svårt att känna någon sorg alls nu, för oss. Vi är oerhört glada och tacksamma och allt går fantastiskt bra, även om det förstås ingår trötthet och allt annat.
Men sorg - det tror jag inte vi känner alls nu. Vi har gått igenom dem.
Jag vill dela den här länken från Idag-sidan i Svenska Dagbladet. Tänkvärt om att bli lämnad, om att leva genom sin sorg, om att inte se svensk ut. Och om vad det är att vara svensk:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/att-se-annorlunda-ut-paverkar-vem-du-blir_7057163.svd
Klokt, visst är det två (minst) sorger som möts, i syfte att bli till lycka. Eller i alla fall till att bli något bra.
SvaraRaderaJag känner inte heller sorg längre, men jag tror att min nyblivna dotter känner sorg. Hon är stor nog att minnas precis hur det var att bli övergiven och det har inte gått så lång tid. Det känns viktigt för mig att minnas att hon förmodligen har sorg, att inte låtsas som om allt är ok nu bara för att hon är med oss. Och genom saker hon säger förstår jag att hon bearbetar sorgen. Det är hjärtskärande, men det är en del av adoption, i alla fall i vårt fall.
Bra att du skrev om ämnet! Det ger mig inspiration.