" För Lilla A fanns ju inte då. Var hon död?"

- Det var en gång en bebis som bodde i ett bebishus i Ryssland. Där hade han det jättekul med en massa andra bebisar. En dag kom mamma, pappa och Storasyster och hälsade på honom för mamma och pappa skulle adopterade honom.
- För Lilla A fanns ju inte då. Var hon död?
- Nej.
- Eller nej, hon var som Jenny.
- Jenny?
- Ja, i Insidan ut. Alltså hon var som ett ägg. Sen föddes hon.
- Ja.
- Det var som på Naturhistoriska museet, då såg vi ägg och bebisen som föddes efter en, två, tre, fyra, fem, sex månader tror jag.
- Efter nio månader.
- Ja, nio, tio månader. Fortsätt historien.
- Historien?
- Ja, vad hände sen?
- Sen kom vi hem och då var du femton månader. Jag orkar inte berätta mer för jag håller på att somna.
- Håller du verkligen på att somna?
- Ja.
- Jaha. Sen blev hon två år och de lekte. Sen blev hon tre år, minns du det, och hon fick ett tåg med extra räls för det behövdes mer räls. Jag fick jättemycket räls.
- Mmm. Nu får du blunda och slappna av.
- Okej. 

"Är Ryssland ett annat land?"

– Mamma, berätta min historia.
– Det var en gång en liten bebis som bodde i ett bebishus med en massa andra bebisar.
– Gjorde jag verkligen det?
– Ja.
– Varför?
– Din Rysslandsmamma kunde inte ta hand om dig så du fick bo på ett bebishus.
– Varför då?
– Jag vet inte.
– Är Ryssland utomlands?
– Ja.
– Är M utomlands?
– Nej inte nu längre, hon har kommit hem. Hon är ju också född i Ryssland.
– Jag vet, kan vi leka med henne?
– Ja.
– Bor morfar utomlands?
– Nej, han bor i Växjö.
– Berätta mer!
– Sen kom mamma, pappa och Storasyster och hälsade på och vi blev så glada! Och du åt kex och somnade i pappas famn. Sen kom vi två gånger till och kom vi hem precis före jul för fem år sen och Storasyster blev så glad! Efter jul kom mormor och sen morfar och på våren åkte vi till Kalmar och hälsade på kusinerna. Sen julen efter kom Lilla A. Hon föddes i Huddinge.
– Är England utomlands?
– Ja, och Finland och Norge och Danmark och Lettland. Om man bor i Sverige alltså, då är de länderna utomlands.
– Och en gång åt jag tio korvar, tio stycken! Kommer vi att åka till England igen?
– Ja, flera gånger förmodligen.
– Okej, god natt.

"Det låter som det livet jag vill ha"

Jag minns en konversation jag hade via e-post med en bekant för några veckor sedan. Jag berättade att livet är intensivt med två småbarn och en tonåring, villa, trädgård och jobb. Man hinner bara lite av allt. Den bekante har inga barn, ingen villa. Han längtade efter det, skrev han.
Jag minns precis hur det var att längta efter det liv jag har nu. Häromdagen tänkte jag att nu är det någon som ser oss på stan när vi går med en hoppande snart sex-åring, en i vagnen som inte sitter still och en tonåring som går framför eller bakom (de gånger hon är med) och tittar längtansfullt på oss och själv längtar efter precis det livet. Det är lätt att glömma bort mitt i all stress, alla konflikter och väldigt lite tid över - det var precis det här livet jag ville ha. Nu har jag det. Det är ingen självklarhet att man ska få det. Det är bara en gåva. 

Att se livet som det är

De senaste dagarna har jag tänkt mer och mer på att många tittar till på Lilla A. Hon ser lite annorlunda ut. Jag vet att vi kommer att få leva med det hela livet. Det bara är så. Vi kommer att få leva med att hon utvecklas senare än sina jämnåriga - inte för att det gör mig så mycket, men jag har funderat på om vi föräldrar till barn med Downs syndrom eller annan funktionsnedsättning hela tiden vill övertyga omgivningen hur härliga de är och hur mycket vi älskar dem. Det är de. Det gör vi. De är ju våra barn. Men allt är inte lätt. Somliga har det svårare än andra - en del barn kommer att växa upp utan att kunna ha ett riktigt jobb. En del kommer att ha svårare än andra att kommunicera. En del barn går inte, trots att de är fem år gamla. Så är det bara. Ibland är det jättejobbigt och det är mycket mer jobb - eller jobb på ett helt annat sätt än med ett barn utan funktionsnedsättning. 

Att se livet som det är - är det att se sig själv som man är och andra som de är, med skavanker, svårigheter och förmågor? Att varken lägga till eller dra ifrån? 

Jag sitter nu vid köksbordet, barnen har somnat, pappan sover framför teven, jag dricker flädersaft. Det är väldigt skönt och tyst i detta nu. Jag har ingenting att tillägga. Det är också livet som det är. 

Borta bra....

men hemma också helt okej. Kom hem i dag efter en vecka på Gotland, med Pippi Långstrump, glass, lite bad, raukar, solsken, Fårö, får. En dag på stranden trodde vi i två minuter att Lillsmurfen var borta, han hittade oss inte. Vad den här mamman gick igenom då får ni räkna ut själva.
I morgon ska vi tvätta. Nu ska jag snart sova. 

Jag slappnar av och har vattenkrig med två nästan-sexåringar

Sommar. Lite sol, lite regn, lite bad, lite cykling. Man ska klara av väldigt mycket sägs det. Man ska resa, visa barnen kor, grisar, Mallorca, halva världen, olika människor, testa ny mat, ta en skärgårdstur, gå på konsert, träffa släktingar, bekanta och vänner. Man ska vara perfekt. Sägs det.
Själv lutar jag mig tillbaka och har vattenkrig i stället, hemma i trädgården. Blött. Härligt. 

I dag för fem år sedan fick vi det magiska samtalet....

"Hej, det är från Barnen framför allt. Nu har vi en pojke till er."
Mer magiskt kan det inte bli. (Att vänta barn och att få barn är precis lika magiskt oavsett om man får dem från magen eller genom ett telefonsamtal från ett annat land. Trust me.) Efter en del turer och en del bedrövelser, fanns han. Han var vår. I dag har han lekt hela dagen lång i sol och blåst och om några veckor börjar han fritids.
Ryssland stängde något år senare som adoptionsland, trots att det finns uppåt en miljon barn där som skulle behöva få ett hem, en familj. Vilken gigantisk problematik. Vilken tragedi för barnen. För det är för barnens skull som adoption behövs; jag vet att det finns en massa olika och kluvna och förbjudna känslor och tankar runt adoption, men för de flesta adopterade blir livet bra. Många barn behöver en helt vanlig familj med kärlek och småtjafs och tandborstning. De barnen finns. Jag hoppas att alla som väntar på det magiska telefonsamtalet snart får det. 

För två år sedan lärde sig Lilla A stå.

I dag har hon (nästan) hoppat studsmatta; inte helt hoppstabil ännu men vill och vågar vara med. Hon har klättrat i soffa och på altan, busat, kastat mat, gungat, skrattat, babblat, pratat (hon säger sin storebrors namn nu). För två år sen hade hon knapp på magen och när jag läser gamla blogginlägg från den tiden kan jag bara säga att jag förstår inte hur vi stod ut - men vi hade ju inget val. Extremt skönt att det är över. Sänder tankar till alla som på olika sätt kämpar med sond eller knapp på magen.

I morgon ska vi på Allsång på Skansen. 

God natt. 

Adoptionsutmaningar

Läser i senaste tidningen från vår adoptionsorganisation, Barnen framför allt, att utmaningarna för internationell adoption är många. En är ekonomin, färre internationellt adopterade barn till Sverige innebär lägre inkomster till organisationerna. En annan är att hitta familjer till alla barn som behöver en familj - om någon hade velat ha dem. Äldre barn och barn med särskilda behov behöver också en familj. Jag orkar inte just nu skriva mer om dem, men jag hoppas att de får växa upp i en familj.

För övrigt har vi lata (men alltid intensiva) dagar med semester, mormor, skärgårdstur, drakflygning och glass. Hoppas att det blir lite varmare bara....