Ja, så kanske det är. Som adoptivförälder har man blivit utfrågad och kontrollerad. Man har varit tvungen att tänka efter varför man vill ha barn, hur man vill uppfostra dem och vad man har med sig från sin egen uppväxt som gör att man kommer att bli en bra förälder. Man har blivit godkänd, stått i domstol och skriver uppföljningsrapporter: ja, barnet har det bra, det har en bra familj, många kompisar och går på scouterna två gånger i veckan.
Kanske är man känsligare för kritik. Kanske är man känsligare för barnet; det får inte gråta på förskolan för då kan det betyda att anknytningen inte fungerat.
Kanske är det bra att det är så, kanske är det också jobbigt.
Som förälder till ett barn med Downs syndrom (som jag har jättelång erfarenhet av - ha ha!) antar jag att man får slåss med en hel del fördomar och rädslor. Kanske också en del byråkrati. Och det kan jag säga att det får man även som adoptivförälder. Varje gång man talar med en ny handläggare på Försäkringskassan får man ett nytt besked i samma gamla fråga. Konstigt.
Och nu vill jag säga att detta är naturligtvis mina egna funderingar. Jag har inte lång erfarenhet av att vara förälder. Detta är bara mina egna iakttagelser. Ibland tror jag att man både som adoptivförälder och Downsförälder måste liksom förklara lite extra för omvärlden hur fantastiska ens barn är. Men mest kanske det är sig själv man försöker övertala.
Jag vill också tala om att visst är det så att barn, människor, med Downs syndrom behöver lite extra stöd med vissa saker. Adopterade kan behöva stöd med vissa saker som föräldrar med oadopterade barn inte har ägnat en tanke.
Men barn är ju barn. Fantastiska, roliga, jobbiga, intensiva, härliga, knasiga. De kanske inte behöver försvaras, hur många kromosomer de än har eller vems livmoder de än har legat i. Om ni fattar vad jag menar. För det gör knappt jag själv.....;-)
