Rent och fräscht eller lyckliga barn?

I dag har vi städat här hemma, i morgon fortsätter vi. På tisdag kommer farmor och kusin från England, då måste det ju vara fint!
Vi är väl som de flesta skulle jag tro, när det gäller städning. Ungefär en gång i veckan dammsuger vi, tvättar gör vi kanske i snitt två gånger i veckan, men det blir fler maskiner nu. Tvätten har en tendens att samlas på hög, liksom papperen. Ibland rensas och sorteras högarna. De måste ju det liksom.
Vi är helt enkelt inga pedanter utan helt medelsnittliga (fast det kanske är svårt att säga sånt nu i dessa Rutavdragstider) - tror jag i alla fall - och till vårt försvar brukar jag tänka att det allra viktigaste i livet är att barnen mår bra. Om det är lite dammigt i hörnen en dag extra mår de inte dåligt av. Men i dag dammsög jag till och med alla sängar och soffan. Lillsmurfen är väldigt intresserad av dammsugning, så han hjälpte till. 

Bevara ursprungslandets språk och traditioner?

Häromveckan diskuterade jag och en kompis, med en flicka född i Ryssland, om vi ska låta våra barn läsa ryska som modersmål i skolan. Adopterade har rätt till det. Är det bra eller blir det bara en börda? Båda våra barn har två språk hemma redan, i vårt fall engelska, och det känns naturligt för oss att låta lille sonen läsa det som modersmål i skolan. När han blir äldre kan han välja sälv om han vill läsa ryska också. Vi vet ju ännu inte alls hur mycket av Ryssland han vill ha kvar och veta av. Min pappa är född i ett annat land. Lite av det landet vill jag förmedla till Lillsmurfen. Ska jag också låta honom ta del av rysk kultur, umgås med ryssar i Sverige? Jag vet att en del adoptivfamiljer tar del av mycket kultur från barnets/barnens ursprungsland/länder, firar nationaldagar, har folkdräkter eller andra kläder från landet, barnen läser språket i skolan med mera. Kanske bra, kanske inte. Jag vet inte själv. Vi kan ju ingen ryska. Fast vi köpte ryska julgranskulor som vi kommer att se en gång om året uppenbarligen. Vi kanske borde ha en rysk bordsflagga också? Fast vi har inte ens en svensk. Är vi tråkiga?

Äntligen föräldrar!

I går beslutade tingsrätten att vi är Lillsmurfens föräldrar, ett halvår efter att vi kom hem. Det har tagit på tok för lång tid tycker jag, men är ändå värt att fira med en bulle!

Sista hoppet för adoptioner från Ryssland - del 2

Jag har tidigare skrivit om ryktet, påståendet eller sanningen (det beror på vem man frågar) om att det ska bli hårdare krav för att få adoptera från Ryssland. När vi var på sommarträff förra helgen passade jag på att fråga en av dem som arbetar på Barnen framförallt. Hon meddelade att deras ryska kontakter egentligen inte vet så mycket mer än förut; det enda de kan bekräfta är att man är tvungen att gå en föräldrautbildning i landet. Sverige hoppas naturligtvis att den obligatoriska föräldrautbildning för adoptivföräldrar som finns här, ska räcka.
Så jag vet inte hur det kommer att gå. En del säger att det kommer att bli flera krav, andra vill inte bekräfta mer än detta med föräldrautbildningen. Jag hoppas att fler kommer att kunna adoptera från Ryssland. Det finns cirka en miljon barn på barnhem där. Så behoven finns. 

Svar om adoptionsbidrag från Barbro Westerholm (FP)

Häromdagen fick jag faktiskt ett svar angånde namninsamlingen för högre adoptionsbidrag. Barbro Westerholm, riksdagsledamot för Folkpartiet och dess socialpolitiska talesperson, skriver att Statens Medicinsk Etiska Råd arbetar på en bok om assisterad befruktning. Ett av avsnitten kommer att handla om adoption som ett alternativ till assisterad befruktning. Barbro Westerholm skriver att hon är medveten om obalansen mellan kostnaden för enskilda för adoption, och för assisterad befruktning.
Hon kan inte lova något. Men jag tycker ändå att det kanske kanske känns lite bra att frågan om adoption finns på en dagordning. 

Fina dagar i Mora

I går kom vi hem från vår adoptionsorganisation Barnen framförallts årliga sommarträff. Visst var det lite splittrat och intensivt med 500 besökare och nytt och lite förvirrande för oss som var nya - men det var väldigt kul att vara där ändå! Roligast förstås att träffa andra "Rysslandsfamiljer" som kom hem med sina barn ungefär samtidigt som vi. Jag hoppas att vi håller kontakten genom åren, för barnens skull. De har ju samma bakgrund. Vi har redan bestämt att inför nästa år planera någon aktivitet för bara oss, så att både vi vuxna och barnen hinner umgås mer. Det känns kul!

Sista månaden bara han och jag

Nu är det juni och min sista månad som föräldraledig. Sex månader går fort, särskilt känns det så nu, när jag har börjat få lite rutin och slappnar av mer. Och vet vad man kan göra med en 1,5-åring. I vintras tyckte jag ärligt talat att det var segt, åtminstone den första månaden när det bara var mörkt, snuvan rann och halsflusserna stod på kö. Jag vågade inte ens laga mat och låta Lillsmurfen leka själv, eller sitta i sin stol och äta kex eller vad man nu kan hitta på. Jag tänkte att jag i exakt varje sekund måste se till att han är tillfredsställd. Nu är det ju nästan så det är med småbarn, men om han har tråkigt i några sekunder får jag inte panik längre.
Självklart kommer vi att ha egna stunder, och dagar, även framöver. Men aldrig som nu. Nu tänker jag ta vara på dagarna som är kvar.