I helgen var jag med alla barn och en kompis på Rigakryssning - härligt! Jag har varit där massor av gånger, till och med arbetat några månader på barnhem. Min pappa föddes och bodde sina första sex år där. I går umgicks vi: mina sysslingar och deras barn (förutom ett som oturligt nog fick feber). Det är fantastiskt att ha varandra, fantastiskt att vi fortfarande håller kontakten och fantastiskt att ha en kompis, som dessutom är Lillsmurfens gudmor, vars mamma också är från Lettland. Jag har faktiskt inte varit där sedan 2009, det har hänt så mycket annat sen dess, så det var kul att vi tog oss iväg, kul att det blev av. Så mycket som har hänt i Riga också, i Lettland. När vi åkte dit med min familj 1989 hade min pappa och hans kusin inte träffats sen de var små. 1989 var det fortfarande Sovjetunionen och vi bodde på ett avlyssnat hotell. Och så tänker jag att det kan gå hur som helst igen - det som händer nu i världspolitiken är på allvar. Murar byggs, grupper ställs mot varandra, det talas om vad som utgör en stat och vem som är värdig att bo där. Det spioneras. Det avlyssnas. Rättigheter dras in. Det enda jag vet är att politik inte är enkel, situationen är inte enkel. Men demokratin är skör. Den kan raseras på ett ögonblick.
I det lilla tänker jag att jag är en frihetskämpe för Lilla A och hennes likasinnade. Ibland verkar det inte som att så många har sett ett barn med Downs syndrom, eftersom de måste titta så mycket (inte alla, en del). Men vi. Vi bara lever på och finns i världen. Och syns. Vi är ju bara våra gamla vanliga vi.
Öppenhet. Det är det jag tror på. För alla.
I dag tog Lillsmurfen silverpingvinen i simskolan. Nästa termin guld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar