Å ljuva advent

Ris på golvet, mörker, trötta barn, musikläxa klockan halv tio på kvällen, mikrovärmd mat, regn, blåst. Lämna katt, hämta katt, köpa julklappar, beställa julkort. Jag får vänta till nästa år med att bli en perfekt förälder. Syskongnabb, klättring i soffan, tv, läsa lite, yoghurt. Och jag undrar verkligen om jag ska vara orolig över att Lillsmurfen inte vill vara med Lilla A. Jag önskar att jag hade mer tid för båda mina barn. Jobba på kvällen. Osorterad tvätt. 

Tur att man kan träffa sina vänner ibland och spela duett och äta lussebullar. Tjoflöjt! Eller snarare tjotuba. 

Det här med ord. Stagnera till exempel. Stagnera i sin utveckling.

Det var så hon sa, personen jag träffade på. Jag vet att hon inte menade något illa eller kanske inte tänkte på vad hon sa eller förmodligen inte tänker på ord lika mycket som jag. Jag vet det eftersom jag känner henne lite grann. Hon pratade om en person med Downs syndrom, som är vuxen men var som ett barn i sin utveckling. Ibland ett halvstort barn, ibland yngre. Hon mindes inte när han hade stagnerat. Och kanske är det så att jag bara inte vill inse att mitt barn också kommer att stagnera i sin utveckling. Eller så är det bara så att jag inte gillar det ordet. Eller vad det betyder. Stagnera. Stagnera i sin utveckling. Jag tänker: gör vi inte alla det? Går det att utvecklas hela livet? Är det något att sträva efter? Är det inte skönt att slippa alla krav på att utveckla sig, utbilda sig ännu mer? Är det inte skönt att slippa stressa, slippa känna att man måste vidare? Slappna av och vara nöjd och njuta av det man har. Men jag tänker också att människor med Downs syndrom är just människor, lika och olika som du och jag. En del av oss har svårt för matte, andra anses smarta, andra är bra på att sjunga i kör och har många vänner men hänger inte med i alla nyheter. Vissa är nyfikna. Andra har stagnerat. Nog betyder stagnera att sluta vara nyfiken? Inte att det inte går att utvecklas? Eller har jag fel? Men tänk, för 40 år sen, eller 30, eller 20. Vem kunde tro att en människa med Downs syndrom skulle spela i ICAs reklamfilmer då? Eller vara en känd modell från Australien och gå catwalk i New York (Madeleine Stuart, modell, som faktiskt kom till Sverige i dag mitt på dagen). Utvecklingen kring människor med Downs syndrom har i alla fall inte stagnerat.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag tror inte att jag har ett färdigt svar, eller rättare sagt jag vill inte ha det. Jag vill vara nyfiken nog att ta det som det kommer, i varje situation. Jag vet att jag inte alltid lyckas. Jag får öva, så blir jag nog bättre. 

Vattenläcka på förskolan

Nu har barnen varit på förskolan mittemot den ordinarie i några dagar. Förra veckan blev det en vattenläcka på den vanliga förskolan....på ett sätt kanske bra, eftersom den nu måste renoveras. Det är en gammal byggnad som egentligen inte är tänkt för förskoleverksamhet. Det är bara det att det blir bökigt med transporter nu ett tag, hur lång tid kan ingen säga exakt, för en ny förskola finns i Tumba. Åker man kollektivt är det buss, pendeltåg och buss som gäller. Det har ordnats en buss från förskolans/kommunens sida, där barnen måste ha med sig bilstol för att åka, såklart. Kanske fixar vi det och åker med bussen. Känslorna hos föräldrarna har varit många - men nu är det som det är och det är bara att gilla läget. (För det har ju hänt värre saker i världshistorien, trots allt.) Känslor ska man ta på allvar, men jag är inte orolig för barnen, så länge de får hålla ihop i sin grupp och ha sina lärare. Det skulle gå att skriva mycket om rutiner här, både adopterade och personer med Downs syndrom kan ibland behöva strikta rutiner för att klara av vardagen. Men våra barn tycker bara att det är spännande med nya platser. Lillsmurfen har meddelat att det finns gungor på gården på det nya stället, det finns inte på nuvarande gård.
Jag tror att det kommer att bli bra. Men det ska bli skönt när det är över....

När all energi bara försvinner...

...då får man lägga sig tidigt. Snart ska jag göra det. När ett barn är så trött att han nästan gråter, ett annat skriker och ett tredje smäller igen dörren. Och man själv är trött på mörkret. Då får man tänka på att man snart får tända adventsstjärnan och träffa vänner och att det, trots allt, är kärlek som är grunden i hela den här cirkusen. 

Snart är det jul

Efter den här helgen, en helt vanlig novemberhelg med fiskpinnar, lördagsgodis, lite lek i lekparken, tidiga morgnar, tv, förskolekompis, bibliotek med lite teater och boklån. Så ser jag fram emot jul. Är alla med två småbarn och en tonåring såhär trötta?

God natt. 

Adoptionernas dag

I dag är det adoptionernas dag. Jag har letat efter mer information, men hittar inte hur länge den till exempel har uppmärksammats eller varför den finns. Men det vet alla vi som har adopterat. Den finns för våra barn, för att de finns, för att vi är familjer och för att adoptera är ett magiskt sätt att få barn på. Den firas, bestämmer jag, för att informera om att det finns en massa barn i världen som behöver en familj. Den finns för att informera om allt man måste gå igenom och för att berätta att dessa barn har en speciell historia som kan sätta spår även sedan de vuxit upp. Den finns för att vi finns. Hurra för oss! (Och hurra för Lettland som har nationaldag i dag!) 

Man kanske kan tro att jag har en naiv syn på adoption

Men det har jag inte. Jag tänker på det program på SVT jag refererade till häromdagen, som tog upp att en liten del av alla adopterade från Sydkorea har falsk information om sin biologiska bakgrund. Så är det nu inte. Adoptionerna har dessutom förändrats på 50 år. Minst en biologisk förälder måste godkänna adoptionen i Sydkorea i dag och i Sverige är det väldigt mycket den/de som vill adoptera ska gå igenom. Allt är väldigt noggrant, som det ska vara. Det kommer den som följt hela vår resa på bloggen ihåg. Och för den som inte har gjort det, kan jag berätta att ja, det är väldigt mycket man ska gå igenom och det finns en tillsynsmyndighet som kontrollerar att alla adoptioner går rätt till och kontrollerar adoptionsorganisationerna.

Det kommer färre internationellt adopterade barn till Sverige i dag än för bara några år sedan. Det beror på en massa saker. Jag önskar bara att det kom fler. För behovet hos barnen finns. 

En galen värld

I dag är det svårt att skriva något över huvud taget. Jag hade tänkt att skriva att jag äntligen var på bio med Lillsmurfen. I tisdags var jag på ett extra Tittut med Lilla A. Roligt att träffa alla. Roligt att gå på bio med bara Lillsmurfen. Annars har vi inte gjort så mycket i dag, det regnade hela förmiddagen.

Men efter terrordåden i Paris vet jag inte vad jag ska skriva. Så nu slutar jag. 

"Man vänjer sig vid att hon inte kommer."

Jag har precis sett tv-programmet Korrespondenterna som i dag handlade om internationella adoptioner. Många känslor, både hos adopterade, barnhemspersonal och människor som blir färäldrar genom adoption. Och hos mig.

Adoptioner är ett gigantiskt ämne. Två kvinnor från USA, som var födda i Sydkorea men hade adopterats, var kritiska till internationell adoption, på grund av rasism. Deras föräldrar verkade ha stått handfallna inför den rasism som barnen hade mött under hela uppväxten (och jag är så trött på all denna rasism att jag faktiskt inte orkar skriva något om den. Rasism. Vilket otroligt fult ord. Det finns inga raser. Det finns bara människor, ja, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga, jag är bara så innerligt trött på allt bråk. Sluta!) och tyckte att internationella adoptioner helt skulle upphöra. De verkar ha lyckats, adoptioner från Sydkorea har minskat drastiskt de senaste åren. Likaså från Colombia, som reportaget också handlade om. Om en tjej där som hade bott på barnhem hela sitt liv. Nu var hon 18 och insåg att hon inte skulle bli adopterad. Det var hennes högsta önskan. Till sin lillasyster hade hon sagt att mamma skulle komma och hämta dem. Sedan vande hon sig vid att hon aldrig kom. 

Och Indien öppnar återigen för internationella adoptioner. Där finns 20 miljoner föräldralösa barn. 20 miljoner. 

Adoption är en fantastisk möjlighet även om det finns problem och fusk. Men 20 miljoner barn som inte har föräldrar, bara i Indien. Det är för deras skull, för barnens bästa, det finns adoptioner. 

Syskonkärlek och dito gnabb

Det är intensivt att umgås med två små barn. Ibland bråkar de, eller rättare sagt Lillsmurfen blir sur på Lilla A, som blir ledsen och kommer till mamma. Mamma försöker, med skiftande resultat, att kompromissa och vara pedagogisk. Vissa saker får man ju inte göra. Lilla A får mycket uppmärksamhet eftersom hon behöver mer hjälp (fast ibland undrar jag, hon verkar klara sig rätt bra) och jag går och pussar Lillsmurfen ibland.  Hon vill vara med Lillsmurfen och hans kompisar, precis som jag ville vara med min storebror när vi var små (och jag skulle faktiskt tycka att det vore trevligt om vi kunde träffas lite oftare nu också!). Så är livet. Fast de verkar klara sig rätt bra ändå, men den här helgen har jag för första gången tänkt att Lilla A om några år kommer att behöva träffa människor och kompisar som hon. Och jag ser fram emot när pappan har pluggat klart våren 2017, så att vi ibland kan dela upp barnen och så att de kan göra varsin aktivitet lite enklare. Men det tar vi då. Än så länge får vi på helgerna klara oss med lekpark, varandra, gudmödrar, museer, Junibacken, kompisar till antingen den ena eller andra, lego, böcker, serietidningar. Och det är nog inte det sämsta när man tänker efter. 

Att vara den man är och bli den man vill

Blev i går inspirerad av ekonomiprofessorn Micael Dahlén, han som har halvlångt hår, skinnbyxor och nagellack. Han talade om allt som är möjligt att göra nu, med till exempel nanoteknik. Sånt vi bara såg på film när vi var unga. Han talade om att väldigt lite skiljer våra gener från tallens. Men att de få procenten som gör det, är det som gör oss till människor. Och det lilla som skiljer oss från varandra, det är det som gör varje människa unik. Och att det är det som behövs. Att det är bra. Finns det ingen mångfald fungerar vi inte som art. Av det blev jag glad att höra. Hur självklart det än låter. 

Spökvandring, lekparkslek, lekland och fika

Helgen har varit fin. Jag var ledig i fredags och vi var på en spökvandring med Lilla A:s Tittutkompis med mamma och lillasyster. Det vill säga jag och barnen, pappan har pluggat hela helgen och Storasyster har precis kommit hem från min bror och hans familj.

I går lekte vi i lekparken som har fått nya klätterställningar och åt chokladbollar hos Lillsmurfens förskolekompis. I dag på eftermiddagen var vi på lekland med Lillsmurfens gudmor. Fullt ös i en timme, sen åkte vi hem till henne och fikade. 

I fredags frågade Lillsmurfen om jag hade Downs syndrom när jag var liten. 

Jag har lite, lite ont i halsen. Välkommen till november.