Om jag hade varit en perfekt förälder, hade jag kunnat säga nej på rättsätt, samt vara konsekvent. Hela tiden.

Men nu är jag inte perfekt. Jag tror att jag är rätt så bra och mina barn verkar må bra och uppför sig bland andra människor. Men - så svårt det är att säga nej på rätt sätt ibland, så svårt det är att få dem att sluta klättra, sluta slå, sluta dra katterna i svansen. Våra barn älskar att klättra på alla möjliga ställen där det ibland är farligt. Förstås. Våra barn är väldigt aktiva båda två. Lilla A har jag nog koll på än så länge eftersom hon inte kan klättra överallt själv. Men Lillsmurfen. Så tjatig jag känner mig ibland. Det hjälper inte hur många böcker om barnuppfostran jag läser. Perfekt blir jag inte ändå. Och inte mina barn heller. Och tur är väl det.

Vad vet vi själva om Downs syndrom?

Det finns en massa fördomar om allt möjligt. Om personer med Downs syndrom brukar man säga att de är glada, musikaliska, kramiga och gillar mat. Kanske det, kanske inte. Musikalitet brukar dock inte hänga ihop med hur många kromosomer man har.

Föräldrar till barn med Downs syndrom har förmodligen också en massa fördomar om just denna kromosomavvikelse när deras barn föds. Inte vet man mycket, man tror en massa och har en massa fördomar. Och en massa frågor. Kommer mitt barn att flytta hemifrån, ta studenten, kunna få barn, få kompisar, ha en hobby? Kommer det att träffa någon att bli kär i? Ja på de flesta frågor. Men var vänlig bespara oss, inklusive oss själva, en massa fördomar. Som att personer med Downs syndrom inte skulle kunna bli yra när de snurrar, bara för att någon har hört att någon som för tio år sedan kände någon med Downs syndrom, har sagt det. Lär känna fler personer med Downs syndrom i stället. Du kommer då att upptäcka att några är musikaliska, andra inte. 

Teckenspråksdagar och akutmottagningen på Södersjukhuset

Lillsmurfen på promenad med en av familjernas Grand Danois. 

Fredag och lördag hade vi och tre andra familjer från vår Tittutgrupp teckenspråksdagar på Hellasgården i Nacka. Trevligt att träffas och bra att träna på teckenspråk. För mig går det lite upp och ner med tecknen, jag känner mig begränsad och kommer inte vidare. Lilla A kan en del tecken och jag försöker ligga steget före, men jag talar ändå inte med tecken för varje ord i en mening. Men det gäller att träna och nu kanske jag kommer igång lite mer, uppmuntrad och peppad av de andra föräldrarna, som nog känner ingefära som jag, man kan lite grann men vill komma vidare. 

Dagarna skulle ha slutat i går, men i lördags kväll fick Lilla A feber och andades tungt. Vi tog en taxi till Södersjukhuset (jag hade druckit ett glas vin så jag kunde inte köra. Och Huddinges barnakut har tydligen stängt på nätterna i sommar, annars ligger ju den närmast, bara tio minuter med bild för vår del) och sedan tillbringade Lilla A och jag hela dagen i går där. Rosslig i lungorna, så vis av erfarenhet från hennes lunginflammation i april, är jag glad att jag åkte in på en gång. I går eftermiddag kom vi hem på permission, men Lilla A är bättre och hon är nu utskriven, med antibiotika och inhalationer. Skönt. Nu ligger hon och sover på golvet och Lillsmurfen i soffan. 

Att känna sig otillräcklig

När barnet inte kan somna och man bara känner sig stressad. När barnet slår katten trots att man förklarat väldigt många gånger att man inte gör så. Och så får man dåligt samvete eftersom man inte vet hur man ska förklara så att barnet förstår och tänker att allt är ens eget fel och att man ger inte barnet tillräckligt med tid. Man tänker allt möjligt. Man tänker att barnet är fyra, snart fem, år och har myror i brallorna, utvecklas, lär sig, testar gränser och att allt är som det ska vara. Man tänker allt möjligt. Att alla andra barn sitter stilla och är väluppfostrade och somnar på kvällarna och aldrig drar sin katt i svansen och lever ett harmoniskt liv i största allmänhet.

Man tänker allt möjligt.
Men nu ska jag dricka mer te. 

England 2015

York, Knottingley/Pontefract, Blackpool några dagar i juli

Ett liv fullt av barn

Min engelska svärmor är född 1931. 1953 fick hon sitt första barn, sitt fjärde och sista 1970. 1979 fick hon sitt första barnbarn och 2012 sitt sista, Lilla A. Då hade hon fått tio andra barnbarn och sju barnbarnsbarn. Hon har och har haft ett liv fullt av barn. Jag kom sent in i hennes liv och nu är det sent i hennes liv. Vi ses inte ofta, men vi talar i telefon varje vecka. Tre gånger har hon varit i Sverige, senast för två år sedan.
Det är mycket jag inte vet om hennes liv och det är mycket mina barn inte kommer att veta om henne; de kommer inte att ha många minnen av henne heller. Hon orkar inte mycket, men huvudet är fortfarande med.
Jag är glad att jag har fått träffa henne. Har jag tur hinner jag träffa henne många gånger till. Allas vår grannie. 

Att både vilja och inte vilja att småbarnsåren tar slut

Dygnet runt, i ett, hela tiden. Ingen paus. Bara när de sover men då är jag så trött att jag också vill vila. Kanske hade vi orkat mer om vi varit tio år yngre. Men det är vi inte. Och om hundra år är det ingen som kommer att bry sig om ifall vi fyllde diskmaskinen i kväll eller om vi gör det i morgon bitti. Det är nu vi har småbarn och det är tröttande och passning hela tiden. Jobbigt. Men roligt. I dag har jag byggt sandslott, lekt tjuv och polis, hoppat studsmatta och kittlat Lilla A tills hon storknade. Jag har somnat bredvid Lillsmurfen, kramat honom, kittlat honom mellan tårna och sett en haj som han ritade på altanen. Det är fantastiskt att vara med om. Men det ska bli skönt när de är lite större och kan sitta stilla en halvtimme. 

Fantastiska Tom Tits

I dag var vi där igen, på Tom Tits experiment i Södertälje, den här gången med min bror + familj innan de åkte hem till Småland. Det är fantastiskt där! Den här gången var vi där över fyra timmar men orkade ändå inte se eller göra allt. Förra året var vi också där, då skrev jag detta inlägg 

Lillsmurfen somnade nyss, övertrött och lite snuvig och full av intryck från helgen. Snart ska jag också sova så att jag orkar tänka ut nya fantastiska blogginlägg. 

Sköna dagar

Just hemkomna från England fick vi i går besök av min bror och hans familj. Plötsligt är vi tio personer och livet fylls av lek, bad, shopping, studsmatta, regn, sol, mat för tio, fnitter och kurragömma. Trevligt!

Och mamma katt tar hem sork efter sork för att lära de växande kattungarna att jaga. 

Den här mamman ska nu sova. 

Är det provocerande med småflickor med kort hår?

Det är inte många småtjejer man ser som har kort hår. Inte så många stora tjejer heller. Men Lilla A har kort hår, liksom sin moder. I dag tog jag på henne en rosa klänning för att undvika att fler skulle fråga vad han heter. (Ser hon manlig ut? Inte särskilt, tycker jag.) Borde hon ha långt hår?
En mycket viktig fråga såhär på kvällskvisten. God natt. 

Borta bra men hemma bäst

Efter åtta dagar i England kom vi hem i natt klockan halv två. I dag har vi vilat, handlat mjölk, lekt med katterna och tvättat. En mer utförlig rapport kommer snart. 

"Sitt fint!"

Vad begär vi av våra små barn egentligen? Det har jag funderat på senaste dagarna, när vi har träffat släktingar som Lilla A och Lillsmurfen aldrig har träffat och förmodligen inte kommer att träffa på ett par, tre år igen. Vi vill att de ska uppföra sig ordentligt och vara med på foton med helt okända människor. Uppföra sig, ja det kan man ju begära. Inom rimlighetens gränser. Det är ju onödigt att de hoppar i soffan eller ritar på väggarna eller bara slåss och skriker. Jag tror ändå att de flesta barn undviker det när de träffar okända människor (men jag kan ha fel). Att de sedan inte vill krama de okända människorna eller vara med på bild - det får vi nog helt enkelt överleva. En del tycker att små barn ska vara som små vuxna; inte klaga på något, inte tröttna. Det verkar som att det finns två läger i Sverige kring detta med uppfostran - för eller emot fri sådan. En del berättar historier om hur barn har stört diverse evenemang som bröllop, konserter eller gudstjänster, genom att springa omkring och låta. Sådana evenemang stör nog både vuxna och barnen själva, klarar man inte av att gå på en i barnens ögon tråkig gudstjänst får man helt enkelt gå därifrån med barnen, eller se till att de kan leka med andra barn på ett liknande sätt. Oftast finns det väl söndagsskola till exempel, om man nu vill gå på just en gudstjänst.
Så finns de som är tvärtom, som tycker att barnen ska lära sig att sitta tysta och stilla på en konsert eller restaurang. Jo, de måste väl lära sig någon gång, men att hela tiden skälla på barnen för att de inte sitter tillräckligt tysta och stilla är inte särskilt kul tycker jag. Tids nog lär väl sig de flesta. Det finns faktiskt konserter som är anpassade för just barn. Dem kan man gå på för då behöver barnen inte sitta helt stilla. Så nu vet ni det.

När mamma blir sjuk

Man tänker juli, då blir man väl inte sjuk? Man tänker att det beror på värmen att Lilla A var sjuk i fredags. Det kanske det var också, men i natt blev först Lillsmurfen och sedan jag sjuk. Inte kul alls. Hela dagen i dag har vi varit inne förutom några minuter på solig och varm altan. Lilla A var dålig i magen innan hon somnade nu i kväll. Stackars henne. I morgon ska vi på en resa. Och nästa vecka ska det bli svalare väder, tack och lov för det. (Missförstå mig rätt, jag gillar värme, men inte hetta.)

Kan det verkligen stämma att det inte har fötts några barn med Downssyndrom i Stockholms län i år?

När det var avslutning på Tittut för ett par veckor sedan, berättade ledarna att det inte har kommit några nya barn till dem i år, barn födda med Downs syndrom. Bara ett par barn, ett fött i år, ett fött senare hälften av 2014. Det låter märkligt om det inte skulle ha fötts några barn i Stockholms län i år med Downs syndrom. Visserligen är Tittut frivilligt, men de flesta kommer dit. Är det så att det nya fosterdiagnostiktestet redan gett utslag, så att säga? Vill vi inte ha Downs syndrom i vårt samhälle? Vad vill vi egentligen ha i vårt samhälle? Vilket samhälle vill vi ha? Vilka människor vill vi ha? Frågor man kan fundera på, eller måste fundera på tycker jag, oavsett hur många barn som går på Tittut. Jag är i alla fall glad för alla dem vi har träffat där.

I dag har Lillsmurfen och jag varit på kalas på ett lekslott. En förskolekompis till honom fyllde år och planen var att jag skulle ta med Lilla A också, men eftersom hon var dålig i går stannade hon hemma och jag måste säga att det var rena semestern för mig. Lillsmurfen sprang runt med sina kompisar och vi vuxna kunde prata och dricka kaffe i soffan. Skönt! Barnen kom bara ibland, när de var trötta eller ville dricka vatten eller gå på toa. 

Eftermiddagen ägnade vi åt altanhäng, lite vattenspridare och mycket solkräm. 

Gnesta är säkert också fint

I dag skulle vi ha åkt till Gnesta för att hälsa på en familj som vi träffade på förra sommarens teckenläger. Men två timmar innan vi skulle åka började Lilla A kräkas och gjorde det sedan flera timmar. Stackars henne. Värmen förmodligen. Vi var inne hela dagen förutom på kvällen när Lillsmurfen sprang i vattenspridaren med en granne och vi köpte glass från glassbilen. Så kan en dag vara även när det är högsommar. På ett sätt var det ganska skönt. Gnesta ligger kvar och vi ser fram emot att åka dit en annan gång! Och Lilla A är bättre och sover sedan några timmar.

God natt. 

Sol, sommar och värmeslag

Årets kanske varmaste dag. Skönt! Äntligen! Vi badade, lekte, fikade och hade altandörren öppen. Men det är också jobbigt med två små barn som inte tål så mycket sol, som blir trötta och inte vill åka till stranden bara för att de är trötta, men har kul när de kommer dit. (Och med inte vill åka bara för att de är trötta menar jag skriker hela vägen dit. Ja jösses.) Och kattungar som inte hittas är inte heller kul.

Båda barnen somnade tjugo i åtta. Katterna är hemma. Pappan och Storasyster kommer hem i natt. Tjolahopp.