För ett tag sen var det en diskussion på tv om fosterdiagnostik. Jag ska erkänna på en gång att jag inte såg den, men förstod att diskussionen handlade en del om Downs syndrom. Mig veterligen är det den enda funktionsnedsättning man kan se om det finns en ökad risk för, eller ökad sannolikhet som jag säger nu, när man gör ett kub-test. Downs syndrom ser olika ut, men människor med denna funktionsnedsättning fungerar ungefär som människor utan funktionsnedsättning. De sover, äter, jobbar, har vänner och åker på semester. Med visst stöd, men de klarar ganska mycket, med viss variation. Men för alla oss som beundrar Glada Hudikteatern råder det ingen tvekan om vad människor med Downs syndrom klarar av.
Om fosterdiagnostiken blir mer avancerad i framtiden kanske man kan komma att se svåra funktionsnedsättningar, där personen aldrig någonsin kommer att kunna tala eller gå utan måste ha hjälp med allt. Om det är sådan fosterdiagnostik vi vill ha, kanske vi ska diskutera det och inte koncentrera oss så mycket på Downs syndrom.
Jag vet inte om jag vill ha sådan fosterdiagnostik heller. Jag tycker att det är en enormt svår fråga. Samtidigt tror jag inte att livet någonsin kommer att kunna förvarna oss för vad som kan komma att hända. Tänk bara på alla par som får ett funktionsnedsatt barn där det är deras gener i kombination som gör att det blir så. Det kan man inte se på någon fosterdiagnostik, eller är det det man kan nu? Och i så fall: är det ett sådant samhälle vi vill ha?
Frågan är som sagt svår och stor.
I den nämnda tv-diskussionen var det någon som sa: "Om tjugo år föds det inga personer med Downs syndrom i Sverige." Om tjugo år har vi universitetskurser för personer med Downs syndrom, även i Sverige. Säger jag. Prins Daniel blir beskyddare.
Om fosterdiagnostiken blir mer avancerad i framtiden kanske man kan komma att se svåra funktionsnedsättningar, där personen aldrig någonsin kommer att kunna tala eller gå utan måste ha hjälp med allt. Om det är sådan fosterdiagnostik vi vill ha, kanske vi ska diskutera det och inte koncentrera oss så mycket på Downs syndrom.
Jag vet inte om jag vill ha sådan fosterdiagnostik heller. Jag tycker att det är en enormt svår fråga. Samtidigt tror jag inte att livet någonsin kommer att kunna förvarna oss för vad som kan komma att hända. Tänk bara på alla par som får ett funktionsnedsatt barn där det är deras gener i kombination som gör att det blir så. Det kan man inte se på någon fosterdiagnostik, eller är det det man kan nu? Och i så fall: är det ett sådant samhälle vi vill ha?
Frågan är som sagt svår och stor.
I den nämnda tv-diskussionen var det någon som sa: "Om tjugo år föds det inga personer med Downs syndrom i Sverige." Om tjugo år har vi universitetskurser för personer med Downs syndrom, även i Sverige. Säger jag. Prins Daniel blir beskyddare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar