I dag var Lillsmurfen på förskolan mellan 8 och 17, längsta hittills. Jag var på kurs om Downs syndrom i stan. En läkare berättade på förmiddagen och på eftermiddagen talade mammorna för sig och papporna för sig. En bra och nyttig dag. Bäst var att möta andra föräldrar, deras tankar, berättelser, sorger, känslor, glädjeämnen. Alla som var med har barn med Downs syndrom mellan noll och två år och de flesta av oss bearbetar fortfarande det faktum att våra barn faktiskt har Downs syndrom.
Jag är egentligen inte orolig, det sjunker in mer och mer och jag tvivlar inte en sekund på att allt kommer att gå bra. Samtidigt tycker jag att mycket fortfarande är jobbigt. Jag tror att grundsorg kan utnämnas till dagens ord. I mig finns en grundsorg över att Lilla A har Downs syndrom. Den får jag lära mig att leva med. Precis som att jag måste öva på att leva med grundglädjen.
Jag är egentligen inte orolig, det sjunker in mer och mer och jag tvivlar inte en sekund på att allt kommer att gå bra. Samtidigt tycker jag att mycket fortfarande är jobbigt. Jag tror att grundsorg kan utnämnas till dagens ord. I mig finns en grundsorg över att Lilla A har Downs syndrom. Den får jag lära mig att leva med. Precis som att jag måste öva på att leva med grundglädjen.
Vill tipsa dig om en bok som precis kommit ut. Hörde om den idag på radion och jag tror att den heter Ett sådant barn.
SvaraRaderaEn mamma till en 7 årig flicka med Downs som skrivit den.
Kram M