Att ställas lite utanför livet

Att vara på sjukhus är, ärligt talat, ganska trist. Långsamt. Jag tittar på tv, slöar i sängen. Lilla A sover mest och får inhalera ibland. Hon gillar det inte alls, protesterar högljutt. Jag skulle också ha blivit trött om jag kämpade emot så mycket.
Pappan och Lillsmurfen var här tidigare. Jag skulle hellre vara hemma med dem. Men nu är vi inte det - och egentligen är det på ett sätt skönt att vara här också. Vi kan inte göra något annat, jag tvingas ta det lugnt och har faktiskt en chans att vila lite. Vi är liksom lite utanför verkligheten, den som alla andra är i, med solskenspromenader, konserter, frukostar på stan, pulkaåkning och bandymatcher.
De senaste månaderna är det ungefär så jag känt det hela tiden. Vi står lite utanför. Vår väg blev lite annorlunda och ingen vet hur den ser ut. Jag känner mig - på något sätt - mer ödmjuk, eller lugn, eller betraktande. Eller jag vet inte. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Livet har liksom tagit en paus. Livet säger något till mig, typ "ta det lugnt." Jag läste en intervju med ståupparen Måns Möller där han berättade om sin sons autism. Han sa: "Man får spela de kort livet ger en." Precis så är det ju. När livet inte rusar på i 140, tvingas man att stanna upp. När livet inte blir sådär som man hade räknat med. Då händer något.
Och jag tror att det är bra. Hur klyschigt det än låter.