Just när du trodde att du hade läget under kontroll. Då kommer inte taxin.

Lilla A går ju på en lek- och kommunikationsgrupp. Hon har varit där två gånger av fyra. Förra gången hon inte gick var det vikariebrist, men sedan ordnade vi med färdtjänsttaxi och att om inte resursen i förskolan kunde gå, kunde någon annan gå som också jobbar med Lilla A. Frid och fröjd, förra veckan åkte de taxi och allt gick smidigt. Och så skulle det förbli, trodde man. Men i dag kom de inte iväg för att taxin inte kom. 15-20 minuter sa chauffören när det var tjugo minuter kvar till starten på gruppen. När det var fem minuter kvar, sa han: "Jag är i Hallunda, jag är hos dig om 20 minuter. " Men då var det liksom försent. Skulle man låta en person som hade beställt en helt vanlig taxibil stå och vänta i 40 minuter? Ofta tar man väl taxi för att det ska gå snabbt och vara smidigt?
Jag blir så irriterad. 

Och nu någonting som jag inte vet någonting om: att vara adopterad

Ja, det finns en debatt. Det finns en debatt om att adopterade alltid exkluderas från diskussioner om adoption. Till exempel finns det just nu ett upprop för att adopterade ska få bidrag från statskassan om att göra återresor och att söka sina biologiska rötter. Vi har än så länge ingen aning om hur Lillsmurfen kommer att vilja göra och hur mycket han vill ta reda på. Och jag tror, alltså jag tror, jag vet inte och det skiftar säkert från fall till fall, att de adopterade där adoptionen syns, alltså när två (eller en) vita föräldrar får ett barn med en mörkare hudfärg, funderar mer. Det verkar så, men jag har säkert fel. Jag konstaterar bara att det finns en diskussion som de flesta av oss inte märker, om och för adopterade, om att tillhöra ena eller andra kulturen. Bland annat.
Jag väljer att inte säga så mycket om den eftersom jag faktiskt inte är så insatt. Än så länge. Jo det är klart att vi under föräldrautbildningen fick fundera en massa på frågor om mobbning på grund av hudfärg, utseende, gener, anknytning, återresor. (Mest anknytning.) Men jag har inte haft de frågorna levande i mitt liv eftersom det har hänt så mycket annat och eftersom vi lever så i det som händer nu. Bidrag till återresor? Ja kanske det. Eller inte vet jag. Jag konstaterar bara att diskussionen lever. 

Vår bästa tid är nu

Så är det. Trots att Lillsmurfen vaknar klockan fem på morgonen, trots att han är så trött att han skriker, trots att Lilla A emellanåt är väldigt intensiv. Så är vår bästa tid nu, när Lillsmurfen säger att han är kär i mig, bara mig, när Lilla A kramar och vill sitta nära, när båda barnen kryper upp bredvid i soffan, när de nu har börjat leka med varandra då och då. Jag är trött, men njuter. 

Plötsligt händer det (eller Varför har jag haft så dåligt samvete?)

Lillsmurfen har varit hemma i två dagar för att han hostat en hel del. I går med pappan, i dag med mig. Och jag konstaterar följande: han skriver en massa bokstäver och en massa siffror och kan skriva flera ord, med lite hjälp. Förra veckan sa han att han tyckte att det var svårt med bokstäver.
Han leker en del med Lilla A. Han är glad. Han busar med sin mamma, men det hör väl till. Han har en egen vilja. Han börjar bli stor. Han tackar för maten. Han klättrar i soffan. Han kramar sin mamma. Han sitter i sin mammas knä. Han har kompisar.

Jag som har haft dåligt samvete för att jag var hemma med honom bara sju månader, för att Lilla A får så mycket uppmärksamhet. Och allt annat. Lite av varje.
Varför har jag haft det? Helt i onödan.
God natt. (Lilla A, och hennes moder, gick i dag upp klockan fem. Nu ska jag sova!)

Ska jag känna oro eller förväntan inför framtiden?

Å ena sidan: en alltmer populistisk politik. Vänster-höger, blockpolitik, hårdare krav, hårdare ton. Nedskärningar, högre krav för att få assistans. Och samtidigt finns 325 miljarder kronor som göms undan (betalas till så kallade brevlådeföretag) varje år och jag undrar varför man fortsätter att jaga helt vanliga medborgare som sliter för att få vardagen att gå ihop - visst finns det helt vanliga människor som fuskar men de är ju ändå i minoritet - och inte ger sig på dem som verkligen fuskar, som gömmer undan skatt. Ja, jag vet, ingenting är svart eller vitt. Det är dyrt att ha företag i Sverige, man betalar mycket i skatt. Man sliter jämt. Men det är någonting i mig som skaver.
Och så tester för att få reda på eventuella kromosomavvikelser. Klappjakt. Jakt på den perfekta människan som arbetar jämt men aldrig är sjuk, som presterar på topp och samtidigt har en perfekt gräsmatta och aldrig klagar.
Och så en massa barn som väntar på att få föräldrar, men väntar förgäves. Som är ensamma i världen.
Oro eller förväntan? Jag hoppas i första hand på fler samtal, inte mer skrikande om att jag har rätt, du har fel. Hej då! 

Gråt, tandagnisslan och frustration över vikariebrist

Nu är vi inne i en period när Lillsmurfen inte vill släppa mig när jag lämnar i skolan. Han klamrar sig fast. Jag börjar genast tänka: adoption, känslighet för separationer. Men han är aldrig så när pappan lämnar honom. Och i dag hade jag kontakt med mamman till en av hans kompisar, inte adopterad, som sa att han ibland var likadan. Med henne. Aldrig med sin pappa. Jag tänker på när han började i förskolan och det var såhär. Inte kul. Men det går över. Jag försöker att vara lugn och tydlig. I kväll när han skulle sova var han så trött att han skrek. Inte kul. Men jag försöker att bara ta det lugnt.
Lilla A började förra veckan på en lek- och kommunikationsgrupp, anordnad av habiliteringen. För att lära sig leka i grupp (kan hon ganska bra skulle jag nog säga), för att kommunicera mer och mer (hon är väldigt kommunikativ men behöver komma igång mer med språket). Hon går med sin förskoleresurs, som inte följer Lilla A hela tiden utan anställdes till gruppen, som är vanligt nu för tiden. Det går bra. Men redan i morgon är det problem - det är vikariebrist i förskolan och de kan (troligen) inte gå på gruppen. Dåligt, tycker jag. Det är inte Lilla A:s fel att det är vikariebrist. Lilla A har rätt till det stöd som hon har rätt till. Jag tycker att de ska gå, men kanske behövs resursen i förskolan. Alltså jag fattar detta med vikarie- och lärarbrist. Omges av det dagligen, har arbetat på Lärarförbundets tidningsavdelning i 18 år. Vet mer än de flesta om skolans tillkortakommanden, glädjeämnen, svårigheter, utmaningar och om duktiga, engagerade elever som sätter betyg på 250 elever, ger av sig själva men alltid kan göra mer. Det är inte så att jag inte förstår. Men i det här fallet är det bestämt att Lilla A behöver ett annat stöd än de flesta i hennes omgivning, nu får hon det men i morgon får hon det inte. Det är fel. Och jag tänker: "ska det vara såhär nu? Måste vi hela tiden kämpa för Lilla A:s rättigheter?" Jag trodde att mänskliga rättigheter var en självklarhet i Sverige 2016. Men det är det inte. Ser man sig omkring finns det många uppförsbackar. 

Förskoleklass och fredagspärs

I dag tillbringade jag hela dagen med Lillsmurfen i förskoleklass. Roligt att se hur han har det, roligt att se vad de gör. De är små och stora och i olika mognadsfaser. Lillsmurfen själv satt oftast i mitt knä, eller på stolen bredvid. Han tycker inte att bokstäver är så himla roligt, lättare att räkna. Hans klasskompisar verkar schyssta, men på rasterna leker han oftast med sina gamla bästisar. Det kommer att ge sig.
På eftermiddagen var det dags för fredagspärsen - simskola för Lilsmurfen, då jag och Lilla A simmar i annan bassäng, men Lillsmurfen vill helst att jag ska titta på honom, men då får inte Lilla A bada någonting. Det tar tio minuter varje gång att säga hejdå. En gång har pappan varit med, en gång min pappa och en gång min mamma; i dag kunde pappan inte vara med av logistiska skäl. Men livet vore mycket mycket enklare om han följde med. Hoppas att det går nästa gång.
Nu är alla trötta, de små sover sedan två timmar - i sin nya våningssäng! I går sov Lillsmurfen hela natten i sin egen säng för första gången sedan...ja, ett tag. Lilla A kom in till oss, men häromnatten sov hon också hela natten i sin egen säng. Den här omställningen är nog jobbigast för mamman.....God natt!