En efterlängtad helg

Äntligen är ljusen tillbaka! Advent! Äntligen finns det hopp, även om det hostas och snoras på alla möjliga håll. Advent betyder att man får tända ljus, drömma om ljus och vara givmild. I dag var vi hos några vänner som har flyttat till nytt hus. I går handlade vi hela förmiddagen och på eftermiddagen lekte Lillsmurfen med en kompis hemma hos oss. Fullt ös, helgerna går fort. Tre veckor kvar av terminen. Otroligt!
För tre år sedan var jag också stressad. Då var vi på väg mor vår tredje resa till Ryssland, för att hämta Lillsmurfen. Även då var det advent och mormors stjärna i spån hängde på samma plats. Då var det såhär: 

Magkatarr

Så har jag fått domen: mitt livs första troliga magkatarr, orsakad av stress antagligen. I dag lämnade jag barnen på förskolan, gick till vårdcentralen och apoteket, åt lunch i Tumba centrum, handlade lite och åkte sedan hem och sov i en timme innan jag hämtade barnen (och mötte pappan på vägen). Vardagslyx. I morgon ska jag prata med min chef och se över om det är något på jobbet som kan ändras; som tur är har jag troligen en av de bättre arbetsplatserna i Sverige vad gäller att kombinera jobb och föräldraskap och allt annat i livet. Jag ska försöka att inte stressa över småsaker, börja träna igen, lösa problem som är mina och inse att jag inte kan lösa andras, förstå att saker tar tid. Samt äta medicin.
God afton. 

Hosta och magont

I går fick jag ont i övre delen av magen. Trodde att jag skulle bli magsjuk, men det har inte "hänt något" hittills. I dag gick jag hem tidigare från jobbet, fortfarande magont. Stressad? Vet inte. Trött av att Lilla A vaknar varje natt, trött av att Lillsmurfen har haft svårare att somna några kvällar. Han har lite hosta igen.
Nu ska jag i alla fall lägga mig om några minuter. Återstår att se vad livet har att erbjuda i morgon. 

Bror på besök

Tänk om vi bodde närmare varandra, så nära att man kunde ses kanske en gång i månaden, eller varannan vecka, eller när det passade en tisdag eller söndag. Nu gör vi inte det. Vi har båda familjer på långt (Småland) eller jättelångt (England) avstånd. Men det är väldigt kul när vi ses. I kväll var min bror här två timmar, innan han i morgon ska vidare till en kurs. Kort men intensivt. Och alla har ju inte ens en bror! Och det är ju bara jag som har min bror som bror! Hurra för oss!

Att falla på eget grepp. Det vill jag ju inte.

Innan jag hade barn, innan jag ens var i närheten av att få barn, alla långtråkiga dagar (tyckte jag). Då var det värsta (i alla fall bland det värsta) jag visste att folk pratade om sina barn. Eller om sina förlossningar. Senaste tiden har jag tänkt på att jag håller på att bli, eller kanske redan är, likadan. Jag kan inte prata om något annat än mina barn och hur min förlossning respektive adoptionsprocess var (eller jag gör det i alla fall väldigt mycket). Jag måste skärpa mig. Jag vet att det kan vara väldigt känsligt, det här med barnlängtan. Eller helt enkelt väldigt tråkigt, om man inte alls är intresserad eller om man längtar efter barn men inga har. Livet är ju så mycket mer. Jag är ju så mycket mer, även om vårt liv just nu kretsar väldigt mycket kring barnen. Det är ju bra det, men det finns ju ett liv utanför. Utanför vårt.
I dag visade sig solen. Solen! Jag var ute först med båda barnen, sen med bara Lillsmurfen när Lilla A åt och sov mitt på dan. Pappan monterade äntligen ner studsmattan, satte in grillen i förrådet och satte upp ljusslingan på altanen. I går tjuvstartade vi advent med att sätta upp två stjärnor i vardagsrumsfönstret. Glöggen började vi på förra veckan. Vintern kan komma.
Egentligen skulle vi ha åkt till våra nya kompisar (från teckenlägret i somras) i Gnesta i dag, men ett av deras barn fick hosta och feber. Då skulle Lillsmurfens förskolekompis ha kommit hit, men han fick också feber. (Jag gillar fortfarande inte november.) Men Lillsmurfen träffade flera kompisar i lekparken i dag ändå. Så dagen blev bra, vi träffade flera grannar tack vare solen. Och om en månad fyller Lilla A två år. Två år! 

Konsten att kunna höra "Mamma, jag trodde att du var borta" utan att bryta ihop

Just nu sitter jag i en hotellsäng i Malmö. Jag är här med jobbet, vi ska vara med på en konferens i morgon, och som vanligt tycker jag att det är lite konstigt att vara borta. Inte för att jag varit det särskilt mycket (kanske är det därför jag tycker att det är konstigt).
I morse var Lilla A på läkarbesök och Lillsmurfen följde med. Sen åkte vi till förskolan och jag var på jobbet lagom till lunch. Jag berättade för Lillsmurfen att jag skulle vara borta i kväll och att jag kommer hem i morgon kväll. Han förstod och accepterade och vi sa hej då innan jag skulle gå från förskolan, men han kom ändå till mig precis innan jag skulle gå och var ledsen. "Jag trodde att du var borta", sa han. Jag hann trösta honom och sen kröp han upp i en av förskollärarnas knä. Jag vet att han är helt normal och att det är normalt att sakna sin mamma och jag vet att jag förmodligen måste träna på att detta kommer att hända fler gånger, och så vidare. Men jag tycker ändå att det är jobbigt att höra det och tänker på hans historia - att han har varit med om två separationer tidigt i sitt liv. Att han är adopterad och att han kanske är känsligare för separationer ligger hela tiden långt fram i mina tankar.
Allt har gått bra hemma i kväll och jag kommer ju som sagt hem i morgon. Lilla A hade sagt "mamma" väldigt frågande och Lillsmurfen hade somnat senare än vanligt. Men som sagt - allt har gått bra. Det är nog mig själv jag måste övertyga om detta.
Nu ska jag sova. 

"Vad har hon för diagnos?" "Downs syndrom." "Tycker du inte att det är väldigt jobbigt?"

Förra veckan på apoteket var det en tant i elrullstol som tyckte att Lilla A var söt, men hon frågade också vad hon hade för diagnos. "Downs syndrom", sa jag, varpå hon frågade om jag inte tyckte att det var väldigt jobbigt. Jag tror att hon var ungefär 20 år äldre än jag, alltså hon skulle i princip kunna vara min mamma. Om jag hade varit hennes barn och jag hade haft Downs syndrom, hade hon med all säkerhet fått höra att jag inte skulle kunna lära mig någonting och att det var lika bra att jag fick växa upp på institution. Så var det på den tiden, tiden då jag föddes som för all del är några år sedan, men inte så förfärligt längesen, sett i ett historiskt perspektiv. Jag tänker att hon bär med sig en bild av hur det var då, vad man trodde då. Att personer med Downs syndrom aldrig lärde sig läsa och aldrig flyttade hemifrån.
Jag ska säga som det är: visst tycker jag att det är jobbigt ibland. För det första är det jobbigt att ha barn. Det är intensivt när de är små, de behöver hjälp med nästan allt, man måste vara där, rent fysiskt. Det är jobbigt att säga nej, det är jobbigt att förhöra på läxor, det är jobbigt att laga mat, det är jobbigt med konflikter, med syskonbråk, att tonåringen tycker att man är pinsam. Och så vidare. Man har inte mycket egen tid. Och visst tycker jag att det är jobbigt med Downs syndrom. Om Lilla A inte hade haft det hade hon förmodligen gått, ätit själv, inte legat på sjukhus månader i början av sitt liv, inte behövt operera hjärtat, inte behövt ha resurs i förskolan. Det tillkommer en massa saker när man får ett barn med funktionsnedsättning, saker man inte visste fanns, saker man inte hade räknat med, saker som andra slipper. Ibland tänker jag på framtiden och undrar hur det ska gå med kompisar, skola och jobb.
Men allt det sa jag inte. Jag sa "varför skulle det vara jobbigt? Det tar lite längre tid bara."
Jag berättade inte heller vilken jobbig process det är att adoptera. För det är det.
Men det kan också vara så att man blir kittlad av Lilla A. Och Lillsmurfen kan säga "Mamma, vet du" tjugofem gånger på en kväll och berätta om när de lekte Spiderman i förskolan och fråga om det finns monster.
Då är det inte alls särskilt jobbigt.