Fyra år och tre olika lån senare.

I dag är det bröllopsdag. Fyra år sen. Otroligt mycket har hänt. Vi har huslån, adoptionslån och billån. Och jag trodde aldrig när jag var 19 och planerade hela mitt liv att jag skulle få ett barn via adoption och ett biologiskt barn med Downs syndrom. Och ett bonusbarn. Men där är vi nu, mitt i livet, med stökigt kök, leksaker på golvet och nybyggd altan.
Allt är ganska bra.
Foto: Hanna Teleman

Det är precis så det ska vara. Alla ska bli bemötta för den person de är.

Kunde inte sagt det bättre själv. I dag i ett ledarstick i Svenska Dagbladet skriver Maria Ludvigsson om Jonas Gardells inlägg i Expressen häromdagen, där han berättar om att han blev presenterad som "den spralliga homofilen" på Guldbaggegalan. Inte som författare eller dramatiker, utan som sprallig homofil. Maria Ludvigsson skriver om hur viktigt det är att alla måste bli bemötta som individer, inte som en del av ett kollektiv. Hur många gånger har du själv till exempel sagt: "Personer med Downs syndrom är så glada."?
Som sagt. Även om vi alla är en del av olika kollektiv, så är vi var och en enskilda personer. Läs texten här: http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/sprallig-homofil-eller-erkand-forfattare_8928938.svd

Nu är det dax att bli riktigt vuxen. Om jag vågar.

Nu har jag adopterat ett barn från Ryssland. Jag har fått ett biologiskt barn med Downs syndrom. Jag är bonusmamma. Jag borde helt enkelt klara allt. Så nu ska jag se om jag kan hålla mitt löfte att sluta färga håret. Jag menar, ska det vara snyggt måste jag färga det kanske varannan vecka om det inte ska synas några gråa hårstrån alls. Det är lika bra att ge upp. Lika bra att bli vuxen på riktigt.
Eller ska jag vänta tills jag fyller 50? 

Mamma på vift

I dag har jag nästan haft en hel dag själv med barnen. Men i går eftermiddag/kväll var jag hos en kompis på inflyttningsfest, alldeles själv! Det händer inte ofta, jag har varken haft tid eller lust att göra något utan barnen. Men det är skönt att få göra det någon gång, prata med andra vuxna, äta god mat.
Någon gång blir säkert den första med barnvakt också. Så att vi kan rymma iväg på tu man hand. Men inte än på ett tag tror jag. 

Hur trött kan man bli?

Det är fantastiskt jobbigt att jobba. Man använder ju hjärnan på helt andra sätt än när man är föräldraledig. Men det är skönt också. Äta lunch i fred. I dag tränade jag för första gången på två år. Jag har redan träningsvärk. I går var jag så trött att jag la mig halv nio. Men ute blir det ljusare och ljusare. Så det finns hopp. Om att jag orkar blogga även i fortsättningen ;-)

Kommer de att ångra sig när de ser Lilla A?

Det har varit debatt om fosterdiagnostik och kub-tester, bland annat sändes ett inslag i Rapport på nyårsdagen. Aborterna har ökat kraftigt i de landsting som erbjuder kub-test. Som jag skrivit tidigare tycker jag att det är en stor och svår fråga, men jag tänker på de kvinnor som gjort abort. Ångrar de sig? Kanske en del, andra förmodligen inte alls. Det beror ju helt på vilken livssituation man har. Men är det så, eller är det jag som inbillar mig, att det på något sätt tas för givet att man ska göra ett kub-test om man tillhör en riskgrupp? Blir man nästan övertalad? Jag kan faktiskt inte svara på den frågan själv, för jag gjorde mitt graviditetstest på mödravården (jag gjorde inget hemma, hade faktiskt inga förhoppningar och var föräldraledig med Lillsmurfen och hade fullt upp med det och räknade inte med någonting efter två missfall. Men jo, jag misstänkte ganska tidigt, men kunde inte riktigt ta in det) när det nästan var försent att göra kub-test.
Men jag tänker scenen om några år att jag går till simhallen med Lilla A. Hon är glad, ler och tittar storögt på de andra tanterna. Jag skulle i alla fall tycka att hon var söt. 

Ibland är det som att jag mest försöker förklara för mig själv

Nu när jag har jobbat några dagar, har jag hunnit tala med en del kollegor om Lilla A. Hur hon mår, hur hon utvecklas. Jag berättar, de berättar om andra med Downs syndrom de känner eller känner till. Och jag säger att "En av läkarna vi träffade när hon föddes sa att "Lilla A kommer att få ett bra liv."" Precis som att det egentligen är mig själv jag övertygar. Jag vet att personer med Downs syndrom kan ha ett bra liv. Men det är säkert mina funderingar och känslor som spökar. Kanske kommer de att göra det länge till, kanske hela livet. Det är trots allt en omställning.
För övrigt mår vi bra, förutom att Lilla A vaknade klockan tre i natt, hade feber och kräktes. Hon håller på att få tänder, så förmodligen (förhoppningsvis) är det därför.
Storasyster började skolan i dag, Lillsmurfen har gått på förskolan sen i tisdags. Och själv börjar jag sakta sakta komma in i jobbet igen. Ute bara regnar det men i helgen ska det bli minusgrader. Vore kul att få åka pulka i alla fall ett par gånger den här vintern.