"Internationellt adopterade barn är utan undantag barn med särskilda behov"

De som säger så är de som arbetar på utbildningsföretaget Adoptis, som har kurser för förskollärare, lärare i fritidshem och grundskola, rektorer, dagbarnvårdare, socialtjänstarbetare, barnskötare med flera. Det är inte alltid synliga särskilda behov, men samtliga adopterade har varit med om att vuxna har brustit i omhändertagandet, de har upplevt separationer. Detta ska man veta om. Man har en speciell utsatt bakgrund som adopterad, vilket inte betyder att man behöver ha svårt för separationer och anknytning och tillit. Men man måste veta om det. Det är inte så lätt att arbeta i förskola eller skola, med alla krav som olika föräldrar ställer. Plus de som står i läroplanen och skollagen och.....Men tänk om kunskap om anknytning och tillit, för adopterade och adopterade med för den delen, blev en allmän kunskap. Så många som hade sluppit stånga pannan blodig då.
Måndag kväll, livet flyter på och går fort. Helgen var fin med kompisar på besök både lördag och söndag, fästingvaccin och Ukraina vann hela tävlingen, Zlatan slutade och duggregnet var flitigt, liksom blåsten. I morgon ska Lilla A till lungmottagning samt köpa nya skor. På fredag är jag ledig och åker med de intensiva och glada små barnen till kusinkonfirmation i Kalmar.
Adios.

Ja, men det här är faktiskt särskilda behov

I

I dag var jag tillsammans med logoped och specialpedagog i förskolan och träffade en förskollärare och förskolechefen. Vi pratade om Lilla A:s utveckling, framförallt den kommunikativa. Hon behöver mer stöd, eller i alla fall annat stöd, än andra barn. De flesta börjar prata efter ett tag, härmar och har inga problem. Lilla A är nu väldigt kommunikativ, har alltid varit. Hon tecknar, babblar och pratar verbalt mer och mer. Men det gäller att ligga steget före. Förskolechefen påpekade att hon har ansvar för över hundra barn, alla individer och alla med behov. Att man måste ligga steget före för alla barn. Men ändå. Det är inte samma sak. Lilla A behöver annat stöd än majoriteten. Nu har jag jobbat på Lärarförbundets tidningsavdelning sedan januari 1998 (ofattbart, jag vet), på olika tidningar och i olika positioner. Jag vet en del om skolan och läraryrket. Jag vet en del om att vara chef. Ytterst komplext, en massa hänsyn, en massa beslut, mycket roligt och en hel del svårt. Jag vet att en förskolechef måste tänka på helheten. Men som förälder vet jag också att alldeles för många föräldrar måste kämpa alldeles för mycket för att få det stöd som deras barn har rätt till. Jag tycker att det gick bra i dag och Lilla A kommer att få det stöd hon behöver för att komma vidare. Jag önskar bara att man ibland inte ens skulle behöva påpeka att det vore bra om fler förskollärare gick teckenkurs. Är den förskollärare som räknas som hennes resurs är sjuk, finns ingen som tecknar hela tiden. Så skulle man nog inte tänka om ett verbalt pratande barn, att man pratar bara lite grann under några dagar.

Sådär. Nu har jag sagt det. 

Måste jag bära honom varje gång han vill bli buren?

Anknytning. Jag har skrivit om det förr och nu gör jag det igen. Anknytning är viktigt, det vet väl alla som har med barn att göra, eller borde veta. Som har med människor att göra. Störs den har man svårare att ha trygga relationer senare i livet. Adoptivföräldrar av i dag vet allt om anknytning. Vi är drillade och har diskuterat detta tills öronen har trillat av och munnen har gått sönder. Vi är experter. Vi har minst 100 högskolepoäng i anknytningsteori. Sova i samma säng, vagn där barnet ser föräldrarna. Sitta i knät, mata trots att barnet är fyra år gammalt när det kommer. Viktigt. Viktiga frågor. Svåra frågor. Men måste jag bära barnet varje gång det frågar efter att bli buret? Jag kanske faktiskt inte orkar just då. Som när vi är på väg till kosläpp och det är tjugofem grader varmt. Om han får sitta i mitt knä på kvällen, funkar det då? Ja. Så får det bli. Han sover ju bredvid mig varje natt. 

Sol, cykel, hörapparater

Nu är det gjort, Lilla A har hörapparater och hittills verkar de inte alls vara ett problem. Bara när de tjuter till ibland om hon stöter emot någonting med dem. Vi hämtade dem i går. Hon reagerar på ljud som hon förmodligen inte har hört så bra förut, som mopeder som gasar eller något som bankar någonstans.
I går hade vi nästintill en heldag i stan och köpte ny cykel till Lillsmurfen som egentligen inte är så liten längre, ska ju börja skolan till hösten. Nya skor blev det också, till mig, Lilla A och Lillsmurfen. På kvällen tog vi en cykeltur och barnen var så trötta och vi med för den delen. Sommaren har kommit. Pappan ska skriva B-uppsats, Storasyster träffar kompisar mest hela tiden, jag leker med barnen inne och ute, mest ute. I dag träffade Lillsmurfen en kompis i flera timmar. I morgon ska vi på kosläpp och sen är ledigheten slut för den här gången. I torsdags kändes det som att semestern redan hade börjat, när jag tittade på klockan och tänkte: "Oj, är den redan halv fem?"
Fullt ös i sandlådan och klätterställningen. Sommar. Så fort det gick. 

"Det är väl inte svårt alls att vara förälder?"

Tänkte jag när jag inte hade barn, eller jag tror i alla fall att jag tänkte så. Jag borde ha vetat att det inte skulle vara lätt, men det är svårt att föreställa sig helt och hållet vad det innebär att ha barn när man inte har några. Nu ska jag berätta vad som är jobbigt: när Lillsmurfen är så trött så han skriker eller gråter eller både och. Ändå måste han äta innan han sover eftersom han också är hungrig. När jag vill gå hem från lekparken/fotbollsplanen men inte han. När Lilla A vill vara med, men jag förstår att Lillsmurfen måste få leka lite själv med sina kompisar. När hon går dit där de andra är, men hon kommer mycket senare och när hon kommer fram har de redan gått vidare. Hon springer inte än. Det är svårt när jag vill låta bestämd fast egentligen bara tjatar. Det är jobbigt att bli klättrad på och ibland när jag blir det blir jag sur. Fast jag egentligen inte vill.

Men jag är i alla fall ingen fotbollshuligan. 

I dag har det varit soligt och varmt och vi har varit utomhus i stort sett hela dagen. I morgon är det dags för hörapparater. Hej då. 

Jag kan inte greppa 46 miljarder samtidigt som jag läser om dem som ärdränkta i byråkratin

46 miljarder. Det går inte att fatta. Det går inte att fatta på så många plan och jag tänker heller inte försöka förstå det. Men jag kan nog våga säga att det känns lite omoraliskt. Samtidigt som jag läser Svenska Dagbladets serie "Dränkt i byråkratin" om familjer eller enskilda personer som försöker få tillvaron att gå ihop med alla vårdkontakter. Samtidigt som jag vet att det fattas alltför många lärare och undersköterskor och socialarbetare. Det är något snuskigt omoraliskt över vårens Panamahistoria, när det finns människor som måste kämpa så in i Norden med att få ihop sina liv, men får höra att det inte finns pengar.

I går kände jag något av en sorg när jag förstod att Lilla A kommer att få kämpa mer för att få en naturlig tillhörighet med "normalstörda" barn, nu när studsmattesäsongen är här. Hon kommer att behöva oss längre. Vi kommer att få kämpa mer för att hon ska få de rättigheter som vem som helst, det vill säga alla, har rätt till. Det bara slog mig att det är så. Man kan tycka att Sverige är ett välutvecklat land och det är det ju också, men här finns mycket okunskap om till exempel barns rätt till särskilt stöd - och det är ganska många barn som behöver särskilt stöd. Kungen, för att ta ett aktuellt exempel, hade väl behövt stöd för att klara av att gå i skolan med sin dyslexi, men på den tiden fanns det liksom inte. 

Tänk om det fanns pengar. Inte för att pengar hjälper i alla lägen, men det hjälper för att få fler vuxna i skolan, till exempel lärarassistenter, det hjälper för att kunna anställa fler i vården som till exempel läkarassistenter. Eller för att bedriva en informationskampanj om funktionsnedsättningar, eller psykisk ohälsa. Ja, jag kommer faktiskt på mycket som 46 miljarder kronor hade kunnat användas till - men till syvende och sist handlar det ju om människors attityder. Jag själv till exempel kan välja att se alla möjligheter vi kommer att få med Lilla A. Alla människor vi kommer att möta som vi inte hade mött annars, allt vi kommer att lära oss. Jag tycker att allt har varit ganska lätt för oss hittills. Jag bara tänker på alla de som har blivit dränkta i byråkratin - finns det inget enklare sätt att behandla människor? Nu förstår jag att det inte är så enkelt, att allt är mer komplext än det först verkar. Men ändå. Hade inte 46 extra miljarder suttit fint nu? 

Kalle Anka eller Bamse (eller Hur har jag kunnat få en son som harsöndagsslagsmål i studsmattan?)

Lillsmurfen prenumererar på Bamse. Bra, tycker jag, eftersom det, trots en del slagsmål och vredesutbrott, finns en moral som jag vill föra vidare. Att man ska vara snäll. Jag tycker snällhet är bra. Häromdagen fick vi erbjudande om att prenumerera på Kalle Anka, men jag vill inte uppmuntra till ännu fler slagsmål och ilska. Kanske vinner snällheten även i Kalle Anka, men inte lika tydligt, tycker inte jag. I Bamse finns plats för olikheter, i Kalle Anka känns det som att det bara är slagsmål. Och apropå det - i dag var en kompis till Lillsmurfen här ett par timmar och jag förundras över att de inte bara hoppar i studsmattan utan även har slagsmål. På låtsas, men ändå, de kan slå sig eller skada varandra. De härmar Ninjago, Legoninjor. Lillsmurfen är så fysisk, nyfiken och energisk och intensiv. På helgerna sover han fortfarande middag, för att han helt enkelt behöver. Men slagsmål? Hur ska man tänka? Vad ska man säga? Ingenting? Jo, jag säger nåt. Ibland lägger jag mig i ganska mycket och ibland blir jag arg. Jag tycker att man ska vara snäll som sagt, och dela med sig, säga tack och säga förlåt. Själv är jag perfekt på alla dessa punkter hela tiden......eller rättare sagt jag tycker att det är svårt att veta vad man ska säga och inte säga, om man ska tjata. Om man ska påpeka något eller bara låta det passera. Det beror väl på situationen. Fast jag tycker att det är svårt. 

För övrigt har våren äntligen kommit - fint både i går och i dag. I går kompisar gånger två, majbrasa, tårta, varm korv och i dag studsmattepremiär. Låt värmen komma!