Funderingar om anknytning och utrotning. Och ibland är det bara såhimla skönt när de somnar.

I dag har vi varit ute hela dan; klockan nio åkte vi till Skansen, kom hem klockan tre, tryckte i barnen godis och påskmust så att de skulle kunna springa lite till, ingen av dem (alltså de små, Storasyster fyller ju hela 15 år om två månader) sov mitt på dagen. Efter godiset gick vi till lekparken och spelade fotboll med några grannar och förskolekompisar, gungade och sprang runt. De somnade precis. Ibland är det obeskrivligt skönt när de somnar, ifall man själv orkar vara vaken ett tag till vill säga, några kvällar nu har jag somnat med Lillsmurfen och vaknat efter någon timme och varit helt mosig och lagt mig efter ett tag igen.

Jag har tänkt ut väldigt fina blogginlägg, som handlar om att inte ha varit med sitt barns första timmar och inte vara en som kan berätta om hur det var vid förlossningen, vilket väder det var och hur fort eller långsamt det gick. Och hur viktigt det därför är med en bra anknytning när man får varandra och att det är många som inte haft en bra anknytning eller relation till sina föräldrar/vårdnadshavare. Jag hoppas att alla adoptivbarn har haft det, men det finns många människor över huvud taget som inte har eller har haft det. Sorgligt. 

Sen har jag också funderat på varför vi vill utrota just Downs syndrom från världen. Gör vi det, tänker jag, så kommer säkert någon annan kromosomavvikelse att visa sig, tre kromosom 22. Eller en kromosom 19. Inte vet jag, men jag tror att naturen liksom ser till att det ibland blir någon form av avvikelse från mallen. Varför ska det vara majoriteten som är normal bara för att vi har bestämt det? 

Jag har många funderingar. Men nu vill jag titta på tv. Glad påsk! Det här är förresten den bästa årstiden: lagom varmt. Det går att knäppa upp jackan. Kvällarna är lite längre. Underbart! 

Kära väntande föräldrar

Hej du som väntar på att bli förälder. Oavsett hur du får ditt barn, oavsett om du har väntat i några månader eller flera år på adoption eller blivit oväntat gravid, oavsett om ditt barn är fött på andra sidan jordklotet och väntar på att du ska hämta det, eller om du väntar ett barn i magen. Jag har en hälsning: det är superjobbigt att vara förälder. Du kommer att sova sämre, du kommer att ha yoghurtfläckar på kläderna, du kommer inte att spontant kunna gå på bio, fika med dina kompisar (eller välj nåt själv). Du har ansvar för en helt ny liten människa. Du kommer att ha konflikter som du inte trodde var möjliga, känslor som du inte visste om. Det kommer att vara tidiga morgnar, sena kvällar, inskolning, läxförhör, matvägran, skjutsande till aktiviteter, oro över skolan, oro över kompisar. Det kommer att uppfylla all din tid och alla dina känslor. Du kommer att ha känslor som går över allt (Känslorna är all over the place, liksom.). Det är väldigt intensivt att vara förälder och det går aldrig över. Du är alltid förälder till ditt barn. Det är det som är det fina också. För det är magiskt och makalöst att vara förälder. Du kommer att känna en direkt, villkorslös kärlek. Och visst - det är inte lika intensivt hela tiden (och det är roligt också!) och kärleken tar nya vägar och utvecklas, men förälder till ditt barn är du, oavsett vad barnet kommer att vara med om. Oavsett vem barnet är. Det vet du inte, kan aldrig veta. Du kan inte veta vilka intressen hen kommer att ha, vad hen gillar för mat, vilka ämnen som blir lätta respektive svåra i skolan.
Jag önskar bara att du känner att det här barnet, just det här barnet, har kommit till just mig och det är vi. I alla dagar är det vi, inget kommer att stoppa det.
Livet som förälder kommer inte att bli som du har tänkt dig. Det kommer med all sannolikhet att bli mer av allt. Kanske väntar du ett barn med en funktionsnedsättning och i dag, just i dag på Internationella Downs syndrom-dagen då många av oss har haft olikfärgade strumpor på oss för att hylla alla som har Downs syndrom och för att hylla rätten att få vara precis de vi är, vill jag att du tänker en gång extra på att inget blir som man tänkt sig. Men det blir bra ändå. Blir livet jobbigt finns hjälp att få.
Och själv kommer jag att fortsätta kämpa för att alla, alla, människor har en given plats i laget. 

Funderingar och försvunna meningar

Någonstans i boken Att bära barnet hem, som jag inte kan sluta fundera på, står det så fint formulerat om adoption, att som förälder till ett adopterat barn inte veta vad som hände barnet de första timmarna, månaderna, åren. Att man inte var där och inte kan berätta hur mycket barnet åt, hur ofta eller lite det sov eller hur mormor/farmor kom och hjälpte till. Att barnet inte hade någon att knyta an till. Att man inte var där.

Att man inte var där. Att det inte finns någon dokumentation. Inga foton. 

Senaste veckorna har detta bara slagit mig flera gånger. Tyvärr hittar jag inte de meningarna i boken just nu. 

Jag ska snart sova, känner mig inte helt frisk från en förkylning som jag har haft i veckor, jag somnade klockan åtta när jag la Lillsmurfen, och vaknade en och en halv timme senare. Pappan tittar på tv. Storasyster tittar förmodligen på Youtube. 

God natt. 

Alla borde ha dansworkshop med en person med Downs syndrom

Då kanske vi skulle vi bli mer ödmjuka och inte bråka så mycket. En person med funktionsnedsättning som lärare till alla, redan i förskolan. Det är min paroll, efter att ha tillbringat några timmar med avdelning Stockholm i Svenska Downföreningen i eftermiddags, för att fira 21/3 ett par dagar i förväg. Sofia, Pablo och Göran från Mosaikteaten var där och dansade med oss. Tack för det. Vi fortsätter kämpa tillsammans, för en värld med mångfald och med ett tillåtande klimat.

Amen. 

Jag är väldigt trött på ordet nyttig.

Alltså, nyttigt är det ju bra att äta. Det är bra att ta hand om sig själv. Men nyttig som i "Är du nyttig lille vän?" gillar jag helt enkelt inte. Jag gillar förstås, och tycker att det är nödvändigt för att samhället ska fungera, att alla som kan jobba ska jobba i så stor utsträckning som det går och som de orkar. Det måste finnas företag som kan anställa människor. Det måste finnas en offentligt betalad sektor. Det är väl på något sätt självklart - hur den ska finansieras på bästa sätt och hur det ska bli bästa möjliga förutsättningar för företag som möjligt, ja, om det finns olika åsikter och jag är inte politiker så det överlåter jag åt någon annan att fundera ut. Men de senaste dagarnas uppmärksamhet kring Downs syndrom i Aftonbladet, har fått mig att fundera på ordet nyttig. Är det nyttigt att ha människor med Downs syndrom i vårt samhälle? Ja, är det nyttigt? Vad säger du?

Jag har jobbat i snart 20 år på Lärarförbundets tidningsavdelning, på olika tidningar och i olika roller, men alltid skrivit mycket om estetiska ämnen. Ibland måste de försvara sin plats i skolan och får ofta uttrycka att till exempel musik är nyttigt för matte. De duger alltså i mångas ögon inte i sig själva utan måste vara nyttiga för de viktigare, anser många, ämnena svenska, engelska och matematik. 

Jag struntar faktiskt i om musik eller min dotter är nyttiga. För två veckor sedan bjöd jag hem några gamla spelkompisar. Först fikade vi, sedan spelade vi. Det var väldigt roligt! Och min dotter - vad skulle vi vara utan henne? 

Hej då. 

Man får helt enkelt fokusera på det goda

I dag var det dags igen - för lite näthat. Ordföranden i Svenska Downföreningen skrev en debattartikel i Aftonbladet om att vi borde rocka sockor och acceptera olikheter även efter den 21 mars. Naturligtvis var det många som kommenterade och det är inte klokt vad folk vräker ur sig! Nu ska jag säga att jag inte har läst alla kommentarer, delvis för att jag hela dagen har varit i Luleå på en konferens. Men jag vet ju ändå att folk önskar att personer med funktionsnedsättning ska dö, eller homosexuella, eller flyktingar, eller folk med en annan hudfärg, eller annan dialekt, eller som är allmänt dumma i huvudet enligt dem. Tragiskt att det är så. Många skriver ju bara för att skriva. Sorgligt.
Att ha olika åsikter är bra, men det bästa är att diskutera dem öppet, på ett respektfullt sätt och leta sig fram till en lösning, inte att sprida hat på nätet.
Och så tänker jag på alla goda krafter som finns: ideellt arbetande människor till exempel. Människor som inte klagar utan gör något, även om de inte har svar på hur allting ska lösas. Jag ruskar av mig hatet, vet inte riktigt hur jag ska bemöta det, tänker på alla bra människor som finns runt mig. Och lever vidare. Och möts av två hoppande och kramande barn i dörren när jag kommer hem. Kramar i tanken om alla som sprider hat och tänker att det är det de behöver. Naivt kanske. 

Rocka sockorna - snart är det måndag!

Ja, just det. I år igen. På måndag är det tjugoförsta i tredje, Internatiolla Downs syndrom-dagen, 21/3, för att en person med Downs har tre kromosom nummer 21. Då hoppas jag att alla rockar sockorna, det vill säga tar på sig två olika strumpor, för att visa att olika är nödvändigt. Inte bara bra och roligt utan faktiskt också nödvändigt. Så det så. Syrienkriget, världsfreden, EU:s flyktingpolitik, relationen mellan ryssar och balter, orkesterkrisen, Nya Slussen och glesbygdspolitiken tänker jag inte kommentera just nu, för det orkar jag faktiskt inte. Eller så räcker det med att säga att mångfald är bra.