Jag vet att man inte ska vara överkänslig, men...

...det är ändå någonting med ord. Vad folk säger. Att många säger bebis om Lilla A, "akta bebisen" senast i går när vi var på Tekniska museet. Hon följer sin tillväxtkurva, människor med Downs syndrom har en egen och blir i snitt 20 centimeter kortare än människor utan Downs. Hon ser därför för ett otränat öga inte ut att vara mer än ett eller ett och ett halvt år, men har levt i tre.

Det var också något jag hörde i dag som fick mig att känna mig lite halvledsen eller fundersam. "Det är något fel i huvudet på dem allihop." Jag är, som jag skrivit förr, inte perfekt, jag skriver detta lika mycket till mig själv eftersom jag också säger en massa saker som kanske inte är helt... perfekta. Vad använder vi för ord om och till varandra egentligen? Vad innebär det att möta någon med respekt, att tala om någon annan med respekt? 

Vad menar vi till exempel när vi säger att inte kunna få egna barn? Eller frågar en adopterad om hen saknar sina riktiga föräldrar? 

Något att fundera vidare på. För oss alla. 

Men det är också tillåtet att tycka lite synd om sig själv

Eller, ja, kanske. Man kanske inte ska tycka synd om sig. Eller, jag vet inte. Det kanske är tillåtet. Det är i alla fall tillåtet att se att man har det jobbigt ibland, jobbigare än många andra. Man kan till exempel ha tre barn, en adopterad femåring, en treåring med Downs syndrom och en tonåring. Alla har olika behov. Det kan vara mycket för vem som helst. Mycket energi går det åt, ifall ni undrade.

God kväll. 

Att ha perspektiv och att jämföra

"Det gäller att ha perspektiv. Tänk bara på Laika." Kommer ni ihåg det citatet, ni som är lika medelålders som jag? Från filmen Mitt liv som hund. Laika skickades ut i rymden, alldeles ensam. Det vill säga, det finns alltid någon som har det värre.

I går på min kurs, pratade vi i pausen om att man ofta jämför sig med hur alla anda har det och tror att alla ofta har det mycket bättre. Eller så tror man att man har det värst själv. Men ofta vet man inte hur andra har det, egentligen, i vardagen. De som till synes har det perfekt, har alltid något som skaver, det är i alla fall min och många andras erfarenhet. 

Jag tror att det är meningslöst att jämföra. Jag tror också att det är nödvändigt att ha perspektiv. Att lyssna på hur andra har det. För den som aldrig har hört hur andra har det, kan jag rekommendera en vecka på sjukhus. Om det inte skulle räcka, kan jag rekommendera att titta på, lyssna på eller läsa nyheter om kriget i Syrien. Eller prata med en granne, släkting, kollega eller bekant. Livet innehåller både det ena och andra. 

För övrigt i dag har vi varit ute tre timmar i en lekpark i Huddinge, med kompisar både till Lilla A och Lillsmurfen, lekt och fikat. Fantastiskt väder! Vår! Jag är jättetrött, men tacksam. 

"Varför har inte jag Downs syndrom?"

Jag hade egentligen tänkt skriva om att ord är viktiga. Det har jag sagt förr och jag kommer att säga det många gånger till. Jag är verkligen inte perfekt, jag gör misstag och en del skäms jag för i efterhand. Men jag vill att samhället ska bli så öppet det bara går, jag vill att alla reflekterar över vad vi säger till varandra och hur vi säger det. Så jag kommer att fortsätta att tjata.

Förra veckan var Lilla A på hörselkontroll igen. Läkaren frågade om hon hade några andra sjukdomar än Downs syndrom. Jag påpekade att det inte är en sjukdom och han rättade sig. Läkaren på förra hörselkontrollen sa: "Ja, så bra det nu kan bli." Hon syftade på Lilla A:s tal. Precis som att vi inte skulle vänta oss för mycket. Jag väntar mig mycket, fullt medveten om att Lilla A har en funktionsnedsättning och att hon kanske inte kommer att bli exakt som alla andra, fullt medveten om att hon har en försenad tal- och språkutveckling. Men varför skulle vi inte sikta högt? Varför skulle det inte kunna bli så bra som bara möjligt?

Det är viktigt med ord. "Tjejdäng" var det visst någon tv-kommentator som sa under Vasaloppet, när några norrmän trängde sig framför kvinnan som låg först i damklassen. De ville inte få stryk av en tjej. 

Nu har jag berättat det jag hade tänkt berätta. Så nu kan jag också skriva vad som hände i kväll. Lillsmurfen studsade med en studsboll som han fick av en tjej med Downs syndrom, i september. Vi har bara träffat henne en gång så jag frågade om han kom ihåg att hon har Downs syndrom, som Lilla A. Det gjorde han. Han ställde också frågan: "Varför har inte jag det?" 

Det är roligt att följa ett barns utveckling och funderingar. Roligt är också att det börjar bli vår. Mindre roligt är att jag är hes. 

Nu: tv. 

Adoptionsindustri?

Har börjat fundera mycket kring adoption, moderskap, rättvisa, familjekonstellationer sedan jag läste Cilla Naumanns Bära barnet hem, som jag skrivit om tidigare. I en intervju från förra året frågar en reporter henne om den kritik som finns mot en så kallad adoptionsindustri, där rika människor utnyttjar fattiga som av olika anledningar inte kan ta hand om sina barn. Jag har också tänkt på det. Orättvisan. Funnes det inga bortlämnade barn, skulle det inte finnas adoptioner.
Tja, det är en gigantisk fråga. En skuldfråga, en rättvisefråga. Den behöver jag nog fundera länge på, eller inte fundera alls, eller fundera tillsammans med andra.
Det finns i alla fall väldigt många barn som behöver föräldrar. Alldeles för många. Det är för deras skull som adoptioner finns.
http://www.svd.se/en-kansla-av-skuld-har-alltid-funnits-dar

Vi måste börja prata om fosterdiagnostik

Tycker i alla fall jag. Först: jag är glad att vi har aborträtt i Sverige. Sen: vad är det värsta som kan hända? Det här nya testet, blodprovet som har börjat införas, det kallas för Downs-testet. Och jag undrar: vad är det värsta som kan hända med att få ett barn med Downs syndrom? De åker ju skidor och bakar bullar som vem som helst. Nej, man vet inte vilken grad av utvecklingsstörning de har. Men, livet, man vet aldrig vad som väntar där.

Vad är nästa steg? Göra test för att se om barnet har dyslexi? 

Jag vet. Jag är hopplöst efter. Omodern. Det går väl redan att beställa det perfekta barnet. Tur att jag redan har fått mina. 

Och - omodern som jag är - kan inte alla vi som fortfarande tycker att det är intressant med saker som livsvärde, livsvillkor, mänsklighet, solidaritet, gemenskap, hjälpsamhet och rättigheter förena oss och börja diskutera några viktiga frågor? 

Anknytning - något man håller på med hela livet (i alla fall som adopterad)

Nu har jag ringt Duvnäs föräldrastöd igen, för att prata om ditt och datt och livet i allmänhet. För några dagar sedan läste jag ut Bära barnet hem av Cilla Naumann och kanske är det därför jag har börjat fundera på detta med anknytning igen och vad man bär med sig som adopterad. Ett adopterat barn har först blivit lämnat, av olika anledningar. Sedan har det under olika lång tid vuxit upp på barnhem, kanske också i ett fosterhem, med oftast väldigt många andra barn. Jag kommer ihåg när Lillsmurfen kom, hur duktig vi tyckte att han var. Det var han, särskilt på att äta. Han hade ju varit tvungen att bli duktig, för bor man över 100 barn i ett hem där 30 personer jobbar, då är det ingen som har tid att mata en, eller sitta med en i knät när man äter, eller trösta en när man är ledsen. Det finns bra barnhem, men det är inget hem för barn. Ett barn behöver föräldrar, någon eller några att knyta an till, att bli ammad av/matad av, hållen om.
Lillsmurfen är fortfarande duktig. Han är trygg. Men han har en bakgrund som många andra inte har. Det går aldrig att komma ifrån. Det måste man alltid komma ihåg som adoptivförälder. Barnet man har adopterat behöver ta igen den närheten. Kanske i flera år. Kanske hela livet.
Egentligen har det inte hänt något särskilt, jag ville mest ha någon att prata med, för av olika anledningar är vårt liv just nu extra intensivt. Men nu är det i alla fall mars och ljuset återvänder. Bara Lilla A somnar någon gång, jag behöver jobba lite grann.....