Kulturfestival och återrapport (den sista!)

I dag har jag, Lillsmurfen och Lilla A varit i stan hela dan. Kulturfestival råder tills i morgon och vi träffade våra kompisar som är de vi träffar oftast av alla kompisar, skulle jag tro. Mamman är en gammal kompis till mig, som jag känt i över 20 år, och dottern är född i Ryssland och också adopterad. Det känns fantastiskt att ha den kontakten, vi träffades första gången med barnen i mars 2012 och sen dess har vi nog träffats varannan vecka i snitt. I dag åkte vi karusell, åt glass och tittade på en dansföreställning och en teaterföreställning. Lilla A var djupt koncentrerad under dansföreställningen, men på teaterföreställningen sov hon. Men det är så roligt att se att hon är nästan mest koncentrerad av alla barn när hon ser dans eller någon annan föreställning. När hon och jag var på en dansföreställning i juni, följde hon också med vad som hände väldigt noga.
Pappan var hemma och fixade lekrummet, vi ska måla det och sortera leksaker så att det blir lättare och roligare att använda. Visst hade det säkert varit bra för Lillsmurfen att träffa sin kompis själv, men jag tror att den tiden kommer. Än så länge har det ofta varit jag, han och Lilla A som gjort saker och jag tror att det måste bli så ett tag, eftersom pappan både ska plugga och bygga färdigt övervåningen. Men jag tror också att vi mer och mer kommer att göra saker ett barn och en förälder. Det behövs ibland. Resten av gångerna får de ta del av varandras världar och jag är helt säker på att de båda kommer att lära sig massor av det.
Snart ska vi skicka in den sista återrapporten och berätta hur adoptionen går. Jag är så tacksam att detta blir den sista återrapporten, så slipper vi tänka på det sen. De som har adopterat från Ryssland efter ett visst datum 2013, måste skicka in rapporter tills barnet blir 18. Tack och lov att vi slipper! Det verkar kanske löjligt, men när jag fick mejlet från Barnen framförallt i går, som berättade att det var sista återrapporten, kände jag hur en sten föll från mina axlar. Ja, faktiskt. Jag slappnade av. Snart är den biten över. Då återstår bara resten av det fantastiska, krångliga, underbara, konstiga livet! 

Egentid, på konferens med jobbet.

I dag och i morgon är vi på planeringsdagar med jobbet. Det är första gången jag är borta från hela familjen samtidigt. Just nu sitter jag på rummet och behöver inte laga mat, ingen klättrar på mig, jag behöver inte läsa för någon eller inte svara på frågor. Det känns både konstigt och skönt och framförallt känner jag hur trött jag är. Men innan jag lägger mig är det middag. Ska försöka hålla mig vaken.....

Te, tv och jag

I kväll har jag varit ensam med barnen, pappan och Storasyster var på konsert med The Fooo på Skansen (tillsammans med några tusen andra tonårstjejer och några föräldrar). Jag kommer ihåg när jag kunde vara lite nervös, eller vad man ska säga, orolig kanske, för att vara ensam med Lillsmurfen. Alltså på kvällarna, på dagtid var jag ju det hela tiden ett tag. Det var så intensivt och han var så...nyfiken på allt. Och aktiv. Senare tyckte jag att det var lite småjobbigt att vara ensam med båda barnen, för att det var dubbelt så intensivt. 

I kväll har det varit riktigt skönt. Lillsmurfen lekte en stund med en granne, sen gick vi in, han tittade lite på Ipaden, vi tog ett bad, åt och sen var det läggdags. Jag har precis gett mat till Lilla A, som sov hela tiden (alltså hennes "vanliga" mat som hon får i pumpen). Jag kunde dricka en kopp te och titta på nyheterna på tv. Riktigt behagligt. De växer upp. Jag vet att det kommer att vara många intensiva dagar för mig, för oss, men nu är jag inte lika nervös längre. Och som sagt, de blir ju båda äldre. 

Nu ska nog även jag sova. Förhoppningsvis hela natten, som omväxling. 

Konsten att äta, del 2

I går var Lilla A och pappan på sjukhuset igen, på en "matkoll". Nutritionssköterskan kollade hur Lilla A åt, och sköterskan sa att det finns hopp. Det var ju skönt! Hon sa att Lilla A kan äta, hon vet precis hur man gör, det är bara att fortsätta att träna med henne, ge henne mjölk och välling på flaska och lite mat. Det är bra att hon sitter med när vi äter, för då härmar hon. Vilket hon redan gör.
Kirurgen var där också. På tisdag ska de göra en gastroskopi. Lite läskigt, tycker jag, men jag kommer ju inte att vara med. På tisdag ska Lilla A egentligen börja på förskolan, men det får bli på nästa onsdag i stället.
Fortsättning följer. 

Dessa förskolelämningar

I morse när pappan lämnade Lillsmurfen på förskolan var han ledsen. Självklart gick det över, men jag vänjer mig aldrig. Inte ens när det inte är jag som lämnar. Jag vet inte om man blir extra känslig som förälder till ett adopterat barn - avsked, lämna, rycka upp....kanske. Kanske inte. Jag vet bara att det är jobbigt för i stort sett alla föräldrar. Och att det går upp och ner. Det har inte riktigt kommit igång på förskolan ännu, alla har inte kommit tillbaka och det är en delvis ny grupp. Lillsmurfen tycker det är superkul att gå i förskola.
Själv tycker jag att det är kul att sova. God natt. 

Konsten att äta

Sommaren dröjer sig kvar ett tag till. I går tog vi ett kvällsdopp. Så skönt! Den här sommaren har vi tagit fler kvällsdopp än dagdopp, det har nästan varit för varmt.
I helgen har vi inte gjort något särskilt, vi tyckte att vi behövde ta det lite lugnt efter första jobb- och förskoleveckan. En helg går så fort! Jag inser det nu.
Vi kämpar på med Lilla A:s mat. I morgon ska hon och pappan till sjukhuset igen, så att en nutritionssjuksköterska ska se hur hon äter och ge oss goda råd utifrån det. Hemma matar vi henne (ibland) med mat, ibland vill hon ha, ibland inte. Det bästa är om hon får mat genom pumpen och samtidigt får något att äta, till exempel blåbärspuré. I dag åt hon lite yoghurt, eller rättare sagt hon härmade Lillsmurfen när han åt yoghurt. Tog skeden och drog den lite över tallriken. Hon vet hur man gör i teorin i alla fall och jag känner att det nog finns hopp. Det är bara att ha tålamod (och ibland är det lättare sagt än gjort). Nästa vecka ska pappan och Lilla A träffa kirurgen igen, som då ska komma med något slags besked. Det läcker fortfarande från hålet. Tröttsamt förstås, inte minst för Lilla A. Vi är fortfarande beroende av Alvedon.
God natt. 

De viktiga orden, del 2

Nu kom jag på vad jag glömde skriva om i går. De viktiga orden. Hade egentligen tänkt skriva att vi tidigare i somras pratade med Storasyster om språket i sociala medier. Ord som skrivs om eller till någon annan. Hora till exempel, som numera betyder allt från kompis till - ja, tjej man inte gillar, eller annat.
Tycker vi vuxna att det är okej? Om nej, vad kan vi göra åt det? Är det pinsamt om vi gör nåt åt det? Lägger vi oss i? Menar man inte hora när man säger hora? Vilka ord sa vi till varandra som inte våra föräldrar gillade? CP kanske. Mongo. Det sägs väl fortfarande för den delen. Ord som får en helt annan innebörd om man känner en person med CP-skada, eller som har Downs syndrom. Borde inte alla känna nån som känner nån som känner nån med ett funktionshinder? Och borde inte alla känna till vad hora betyder? Det ringer en varningsklocka när jag hör någon säga att "det är väl inte så farligt, de menar ju inget med det." Till slut blir det helt andra konsekvenser av det där, när gränserna flyttas. När man är i fler och fler sammanhang där det är okej att säga hora. Och sen flyttas gränserna lite till, och lite till.
Vad tycker du? Hur viktiga är orden? Och vilka ord är riktigt viktiga?