Är det lättare att acceptera en rullstolsramp än alternativkommunikation?

Nu har jag gått klart min kommunikationskurs. Den har väckt många tankar, gett redskap och den har vidgat min värld. Om jag inte visste förut så vet jag nu att lite av varje kan hända i livet. Man kan få ett barn med Downs syndrom. Man kan få ett barn som har en mycket mer ovanlig kromosomavvikelse, där man inte vet så mycket om framtiden. Eller ens barn kan av olika anledningar behöva hjälp med allt. Det här vet nog egentligen de flesta av oss. Vi vet att de flesta av oss inte upplever livet som en lång raksträcka eller räkmacka för den delen. Ändå verkar det så svårt för oss att acceptera olikheter. Och det verkar svårt, i alla fall för oss i Sverige, att acceptera att vissa människor behöver alternativa sätt att kommunicera. Verbalt språk är faktiskt inte för alla. En del barn tar längre tid på sig och behöver till exempel bildstöd och teckenspråk. En del av dessa barn kommer aldrig att prata verbalt. Ändå verkar det mycket lättare för oss att förstå en rullstolsramp än ett tecken som stöd. Nu vet jag att det inte varit så lätt att förstå att vi behöver rullstolsramper heller och jag är faktiskt inte så insatt i livet som rullstolsburen, men det verkar ändå hända en del på den fronten. Sitter en elev i rullstol är det förhoppningsvis ingen som i dag säger att "nej på den här skolan har vi ingen hiss." (Rätta mig gärna om jag har fel.) Men behöver ett barn stöd i form av teckenspråk eller bildstöd eller pratapparat, verkar det inte vara lika självklart, särskilt inte för de barn som kommer att prata verbalt men behöver extra tid på sig. Nej, många av er vet nog inte ens vad bildstöd eller pratapparat är. Så alltså har vi en bit kvar att gå.

Alla har nämligen rätt att göra sin röst hörd, ta del i ett samtal, säga sin åsikt, meddela sig. Hur det än sker och oavsett hur många akademiska poäng man kan visa upp på sitt cv. Detta får bli mitt söndagsbudskap. 

I helgen har vi varit på badkalas (pappan och Lillsmurfen), i lekpark/4H-gård (jag och Lilla A), lekt i lekparken, köpt kattlucka, varit hos doktorn och konstaterat att Lillsmurfen har polyper bakom näsan. Igen. Dags för en ny tripp till Södertälje sjukhus. Storasyster kämpar med en franskläxa. Mais oui.