Egentligen hände det för ganska länge sen. Lillsmurfen började ty sig även till pappan, tycka att han är lika bra som mamman, det vill säga jag. De första tre månaderna ville han inte närma sig pappan särskilt mycket och första halvåret var han på eller vid mig nästan 24 timmar om dygnet.
Sen vände det. Och det var skönt. Häromdagen när Lillsmurfen skulle sova, sa han de magiska orden: "Pappa är bättre än du."
Så kan det gå. (Fast jag är ju fortfarande, innerst inne, bäst.....;-))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar