Det var nog vi själva som gjort fel. Och deadline på namninsamlingen för högre adoptionsbidrag blir den 1 april.

I dag pratade jag med Försäkringskassan igen, som sa att vi måste fylla i en blankett om vem vi vill ska få barnbidraget. Så det är väl vi själva som gjort fel; samtidigt har vi tidigare fått höra av just Försäkringskassan att vi inte kan få barnbidrag förrän adoptionen är klar i svensk tingsrätt, vilket kan ta några månader. Hur som helst - det löser sig nu för en handläggare där ska skicka rätt blankett. Och i dag skickade jag ett brev till tingsrätten med info om att adoptionen är utförd av Barnen framförallt. Det tar tid att adoptera.
Jag har också bestämt att namninsamlingen för högre adoptionsbidrag kommer att avslutas den 1 april, om en månad alltså. Vore kul att få in åtminstone 500 namn - nu är det 432 på listan. 

Vi är lika mycket värda barnbidrag som Daniel och Victoria. Och nu är det 432 namn på listan

I dag hade vi en stunds picknick, jag, storasyster och Lillsmurfen. Kanske var det sista riktiga vinterdagen, med strålande sol och minusgrader. Men man vet ju aldrig. Skönt var det i alla fall.
I dag har jag också fått reda på att flera av de familjer som kom hem ungefär samtidigt som vi har fått barnbidrag. Det har inte vi, för Försäkringskassan har inte fått uppgifter från Skatteverket. Jag undrar: har vi gjort något fel, nån blankett vi inte fyllt i? Har Skatteverket gjort fel? Hänger det besked man får på vilken handläggare på Skatteverket man råkar ha att göra med?
Victoria och Daniel kommer ju att få barnbidrag från nästa månad. Jag tycker att vi är värda det lika mycket som dem. Och vad jag vet ska man, om man adopterar, få barnbidrag från månaden efter man godkänns som föräldrar i det aktuella landet. Och det blev vi den 13 december.
Nu är det för övrigt 432 namn på namninsamlingslistan för högre adoptionsbidrag. Jag tänker sätta en deadline snart. 

384 namn på listan och vårkänslor med gammal kompis

I dag träffade jag och Lillsmurfen en gammal kompis till mig, som jag säkert känt i 20 år och haft kontakt med då och då genom åren. Sist jag träffade henne berättade hon att hon och hennes man inte kunde få biologiska barn.
I augusti förra året blev de adoptivföräldrar och via de sociala mediernas underbara värld har vi fått kontakt igen - och slumpen har gjort att våra barn är födda i samma land. I dag fikade vi och där satt vi plötsligt med varsitt barn! Det var en fin känsla, efter allt jobb vi båda lagt ner, och efter alla kvällar vi pratat om karlar och livet och längtan efter familjeliv. Nu har det hänt.
I dag kom också våren fram, nästan, efter en kort och märklig vinter. Sol och plusgrader!
I kväll har jag suttit lite med namninsamlingen för högre adoptionsbidrag - hittills har det kommit in 384 namn. Hoppas på några fler innan jag agerar. Tipsa dina vänner, bekanta och kollegor! 

Kvällens stora mammaprövning

I kväll ska jag på ett jobbmöte. Dålig tajming egentligen, men jag måste. Så jag ska åka med Lillsmurfen till pappans jobb i eftermiddag, lämna honom och inte komma hem förrän han har lagt sig. Värst för mig själv, skulle jag tro. Lillsmurfen själv har haft nada problem med anknytning till mig och numera har han inga problem med anknytning till pappan heller. Fantastiskt, efter bara två månader.
Men för mig blir det en prövning att för första gången komma hem efter läggdags. Är det bra eller dåligt? Ibland undrar jag om vi går för fort fram, men Lillsmurfen är otroligt social, glad, pigg och vet att vi är hans föräldrar. Han går längre och längre ifrån oss, men kollar alltid att vi är där och kommer alltid tillbaka. Ibland undrar jag om det går för lätt? 

Det tålamodsprövande uppdraget

Att vara förälder är ett långt uppdrag; resten av livet faktiskt. Och att det inte alltid är en dans på rosor är nog de flesta medvetna om. Och det är inte så att det blir lättare när barnen blir äldre, kanske 30 år eller så i så fall.
Det är alltid nåt man ska hantera. I dag har jag hjälpt storasyster med matteläxan, ett ämne jag jag hade lika svårt för i skolan som hon har nu. Tålamodsprövande, kan man säga. Min nya giv är att jag ska vara pedagogisk, lugn och trevlig hela tiden - inte alltid lätt men jag tror faktiskt jag lyckades i dag.
Jag värmde också gårdagens mat, skjutsade storasyster och Lillsmurfen till storasysters dans, eftersom pappan hade kvällsmöte på jobbet, jagade Lillsmurfen när han jagade katterna, gav honom kvällsgröt, satte honom i bilen och hämtade storasyster och pappan. Jag var trevlig hela tiden. 

Jag är den bästa mamman i världshistorien

Ja, det är faktiskt sant. Jag intalar mig det i alla fall, varje gång jag tror att Lillsmurfen fryser, är för varm, har varit hungrig lite för länge. Eller när jag inte tar upp honom från sängen i tid, eller när jag lagar mat i stället för att ägna mig åt honom (i några minuter).
Eller när jag ser och hör andra föräldrar som naturligtvis har den finaste och dyraste vagnen, ekologiska och trendriktiga kläder och som alltid ger sina barn mat eller mellanmål i precis rätt tid.
Då tänker jag att ja, jag är helt ofullkomlig och nöjd med det. Det finns ingen mamma som jag.
Jag är den bästa mamman i världshistorien - till mitt barn. 

Familjeliv. Det är mitt liv just nu.

En vanlig lördag. Pappa på besök (min alltså), storasyster planerar för melodifestival med kompis som ska sova över, Lillsmurfen sover och snorar, pappan sitter vid datorn.
Det är mulet, lite kallt och lite töväder. Storasyster och jag ska åka och handla, vi har tjafsat lite, Lillsmurfen har dammsugit flera gånger, rivit ner några böcker och i natt sov han tvärs över sängen.
Lite irritation, några leenden, några kramar, konversation, kaffedoft, tidtabeller, blöjbyten, tvättmaskin och diskmaskin, grannkatten utanför fönstret.
Familjeliv. Det är mitt liv just nu. 

En helt vanlig dag - och ändå alldeles speciell

Ja, som sagt, tiden kan bli något enahanda ibland. Men den kommer aldrig tillbaka. Lillsmurfen blir äldre och större för varje dag och tiden går, trots allt, så fort. Snart kommer jag att sakna att ha en son som vill dammsuga och rengöra toaletten flera gånger varje dag, snart kommer jag att sakna att få snoriga pussar, snart kommer jag att sakna att bära honom på armen.
Den här dagen har vi inte gjort något speciellt egentligen. Och det är de dagarna man ska minnas och ta vara på, för de utgör den mesta tiden av livet. En sak har varit speciell: Lillsmurfen har träffat sin morfar för första gången, som är på besök tills på måndag. 

Jag skulle inte bli en bra hemmafru

Ibland, måste jag erkänna, är det väldigt enahanda att vara hemma med barn. (Förlåt!) Äta, bada/duscha, promenera, leka, läsa, sjunga, vagga. Och allt går ju inte som på räls hela tiden. Ibland blir jag galen på att lyfta ur, lägga i, till exempel klossar i lådan, dammsuga, klinka på gitarren. Alltså, det är Lillsmurfen som vill göra allt detta och ibland är det roligt och utvecklande och bra. Men ibland är det väldigt trist.
Eller det kanske bara är jag. Ibland tror jag att jag är en dålig och fantasilös förälder - eller förresten det vet jag att jag inte är. Men det krävs faktiskt lite vuxenstimulans emellanåt.
Jag skulle inte bli en bra hemmafru. I morgon blir det definitivt öppna förskolan. Penicillinet har börjat verka så jag hoppas att det kommer att gå bra. 

Över 10 000 träffar på bloggen!

Nu är det över 10 000, snart faktiskt 11 000, träffar på denna blogg sedan jag startade den i september. Värt att fira! 

Roligt att så många måste tycka att det är värt att läsa vad jag skriver. 

Vardagslunk

En vecka har gått när vi mest varit hemma, Lillsmurfen och jag. Han behövde ta det lugnt efter en vecka med flera nya människor och själv har jag i dag fått reda på att jag har min tredje halsfluss på en månad. Det är inte klokt egentligen. Jag har varit trött och det har känts tråkigt ibland - jag hade ju tänkt att februari skulle bli en månad med öppna förskolan och sånt. Februari är inte slut än, och vi hinner, men det har varit lite segt att ha ont i halsen, bli frisk, få ont igen. Och så vidare. Och Lillsmurfen är snuvig, men kanske kanske att det sakta blir bättre nu.
Och även om vardagen ibland blir vardagstrist, vardagsgnällig, vardagsenformig, så är den också till för anknytning, att lära känna varandra, att vara nära, att just - vara. Och det känns helt okej, att lunka på i vardagen. 

Saker vi kommer att sakna om några år

Bli väckt mitt i natten av en fot i ansiktet. Bli väckt av en ljus stämma som säger "Hej" åt någon av katterna. Få en puss där givarens mun och tunga blöter ner hela ansiktet. Vantar som åker av. Yoghurt över hela ansiktet. Bära in ett sovande barn från bilen.
Vad jag däremot inte skulle sakna nu är min onda hals - igen. 

Ungefär 350 namnunderskrifter. Hur många vill du att det ska vara?

I går snabbräknade jag hur många namnunderskrifter det har kommit in till namninsamlingen. Cirka 350. Några till måste det väl komma in innan jag skickar in den? Hur många tycker du?

Har börjat på listan...

och i helgen lovar jag att räkna hur många namn som kommit in till namninsamling för högre adoptionsbidrag. Håll ut!