Nu har vi varit hemma i ett dygn. Allt går bra, men det är intensivt förstås. Lillsmurfen är som ett plåster på mig och har varit så sedan vi fick honom förra torsdagen. Han vill vara med mig jämt, även när jag går på toa. Eller, jag ska inte säga att det är så längre. Det börjar gå bättre med pappan också. De första dagarna grät han när pappan tog honom, nu vet han att jag kommer tillbaka (från till exempel toa) och vill vara med mig då. Det funkar med pappan och även storasystern som kom hem till oss i går, men helst vill han vara med mig. Smickrande, men intensivt.
Och jag funderar på vad som rör sig inne i huvudet på en som levt i 15 månader och som bytt miljö flera gånger de senaste dagarna. Från barnhem till hotell till nytt hotell till hem till hus med katter och trädgård. Vad känner han? Vad förstår han? Hur många ord har han lärt sig känna igen? Och börjar han förstå att vi är en familj?
Det är mycket adopterade barn måste ta igen den första tiden. Jag är fascinerad över att det ändå verkar gå så enkelt för vår lillsmurf. Eller så kommer ett bakslag snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar