Å ljuva advent

Ris på golvet, mörker, trötta barn, musikläxa klockan halv tio på kvällen, mikrovärmd mat, regn, blåst. Lämna katt, hämta katt, köpa julklappar, beställa julkort. Jag får vänta till nästa år med att bli en perfekt förälder. Syskongnabb, klättring i soffan, tv, läsa lite, yoghurt. Och jag undrar verkligen om jag ska vara orolig över att Lillsmurfen inte vill vara med Lilla A. Jag önskar att jag hade mer tid för båda mina barn. Jobba på kvällen. Osorterad tvätt. 

Tur att man kan träffa sina vänner ibland och spela duett och äta lussebullar. Tjoflöjt! Eller snarare tjotuba. 

Det här med ord. Stagnera till exempel. Stagnera i sin utveckling.

Det var så hon sa, personen jag träffade på. Jag vet att hon inte menade något illa eller kanske inte tänkte på vad hon sa eller förmodligen inte tänker på ord lika mycket som jag. Jag vet det eftersom jag känner henne lite grann. Hon pratade om en person med Downs syndrom, som är vuxen men var som ett barn i sin utveckling. Ibland ett halvstort barn, ibland yngre. Hon mindes inte när han hade stagnerat. Och kanske är det så att jag bara inte vill inse att mitt barn också kommer att stagnera i sin utveckling. Eller så är det bara så att jag inte gillar det ordet. Eller vad det betyder. Stagnera. Stagnera i sin utveckling. Jag tänker: gör vi inte alla det? Går det att utvecklas hela livet? Är det något att sträva efter? Är det inte skönt att slippa alla krav på att utveckla sig, utbilda sig ännu mer? Är det inte skönt att slippa stressa, slippa känna att man måste vidare? Slappna av och vara nöjd och njuta av det man har. Men jag tänker också att människor med Downs syndrom är just människor, lika och olika som du och jag. En del av oss har svårt för matte, andra anses smarta, andra är bra på att sjunga i kör och har många vänner men hänger inte med i alla nyheter. Vissa är nyfikna. Andra har stagnerat. Nog betyder stagnera att sluta vara nyfiken? Inte att det inte går att utvecklas? Eller har jag fel? Men tänk, för 40 år sen, eller 30, eller 20. Vem kunde tro att en människa med Downs syndrom skulle spela i ICAs reklamfilmer då? Eller vara en känd modell från Australien och gå catwalk i New York (Madeleine Stuart, modell, som faktiskt kom till Sverige i dag mitt på dagen). Utvecklingen kring människor med Downs syndrom har i alla fall inte stagnerat.
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga. Jag tror inte att jag har ett färdigt svar, eller rättare sagt jag vill inte ha det. Jag vill vara nyfiken nog att ta det som det kommer, i varje situation. Jag vet att jag inte alltid lyckas. Jag får öva, så blir jag nog bättre. 

Vattenläcka på förskolan

Nu har barnen varit på förskolan mittemot den ordinarie i några dagar. Förra veckan blev det en vattenläcka på den vanliga förskolan....på ett sätt kanske bra, eftersom den nu måste renoveras. Det är en gammal byggnad som egentligen inte är tänkt för förskoleverksamhet. Det är bara det att det blir bökigt med transporter nu ett tag, hur lång tid kan ingen säga exakt, för en ny förskola finns i Tumba. Åker man kollektivt är det buss, pendeltåg och buss som gäller. Det har ordnats en buss från förskolans/kommunens sida, där barnen måste ha med sig bilstol för att åka, såklart. Kanske fixar vi det och åker med bussen. Känslorna hos föräldrarna har varit många - men nu är det som det är och det är bara att gilla läget. (För det har ju hänt värre saker i världshistorien, trots allt.) Känslor ska man ta på allvar, men jag är inte orolig för barnen, så länge de får hålla ihop i sin grupp och ha sina lärare. Det skulle gå att skriva mycket om rutiner här, både adopterade och personer med Downs syndrom kan ibland behöva strikta rutiner för att klara av vardagen. Men våra barn tycker bara att det är spännande med nya platser. Lillsmurfen har meddelat att det finns gungor på gården på det nya stället, det finns inte på nuvarande gård.
Jag tror att det kommer att bli bra. Men det ska bli skönt när det är över....

När all energi bara försvinner...

...då får man lägga sig tidigt. Snart ska jag göra det. När ett barn är så trött att han nästan gråter, ett annat skriker och ett tredje smäller igen dörren. Och man själv är trött på mörkret. Då får man tänka på att man snart får tända adventsstjärnan och träffa vänner och att det, trots allt, är kärlek som är grunden i hela den här cirkusen. 

Snart är det jul

Efter den här helgen, en helt vanlig novemberhelg med fiskpinnar, lördagsgodis, lite lek i lekparken, tidiga morgnar, tv, förskolekompis, bibliotek med lite teater och boklån. Så ser jag fram emot jul. Är alla med två småbarn och en tonåring såhär trötta?

God natt. 

Adoptionernas dag

I dag är det adoptionernas dag. Jag har letat efter mer information, men hittar inte hur länge den till exempel har uppmärksammats eller varför den finns. Men det vet alla vi som har adopterat. Den finns för våra barn, för att de finns, för att vi är familjer och för att adoptera är ett magiskt sätt att få barn på. Den firas, bestämmer jag, för att informera om att det finns en massa barn i världen som behöver en familj. Den finns för att informera om allt man måste gå igenom och för att berätta att dessa barn har en speciell historia som kan sätta spår även sedan de vuxit upp. Den finns för att vi finns. Hurra för oss! (Och hurra för Lettland som har nationaldag i dag!) 

Man kanske kan tro att jag har en naiv syn på adoption

Men det har jag inte. Jag tänker på det program på SVT jag refererade till häromdagen, som tog upp att en liten del av alla adopterade från Sydkorea har falsk information om sin biologiska bakgrund. Så är det nu inte. Adoptionerna har dessutom förändrats på 50 år. Minst en biologisk förälder måste godkänna adoptionen i Sydkorea i dag och i Sverige är det väldigt mycket den/de som vill adoptera ska gå igenom. Allt är väldigt noggrant, som det ska vara. Det kommer den som följt hela vår resa på bloggen ihåg. Och för den som inte har gjort det, kan jag berätta att ja, det är väldigt mycket man ska gå igenom och det finns en tillsynsmyndighet som kontrollerar att alla adoptioner går rätt till och kontrollerar adoptionsorganisationerna.

Det kommer färre internationellt adopterade barn till Sverige i dag än för bara några år sedan. Det beror på en massa saker. Jag önskar bara att det kom fler. För behovet hos barnen finns.