Om jag hade varit en perfekt förälder, hade jag kunnat säga nej på rättsätt, samt vara konsekvent. Hela tiden.

Men nu är jag inte perfekt. Jag tror att jag är rätt så bra och mina barn verkar må bra och uppför sig bland andra människor. Men - så svårt det är att säga nej på rätt sätt ibland, så svårt det är att få dem att sluta klättra, sluta slå, sluta dra katterna i svansen. Våra barn älskar att klättra på alla möjliga ställen där det ibland är farligt. Förstås. Våra barn är väldigt aktiva båda två. Lilla A har jag nog koll på än så länge eftersom hon inte kan klättra överallt själv. Men Lillsmurfen. Så tjatig jag känner mig ibland. Det hjälper inte hur många böcker om barnuppfostran jag läser. Perfekt blir jag inte ändå. Och inte mina barn heller. Och tur är väl det.

Vad vet vi själva om Downs syndrom?

Det finns en massa fördomar om allt möjligt. Om personer med Downs syndrom brukar man säga att de är glada, musikaliska, kramiga och gillar mat. Kanske det, kanske inte. Musikalitet brukar dock inte hänga ihop med hur många kromosomer man har.

Föräldrar till barn med Downs syndrom har förmodligen också en massa fördomar om just denna kromosomavvikelse när deras barn föds. Inte vet man mycket, man tror en massa och har en massa fördomar. Och en massa frågor. Kommer mitt barn att flytta hemifrån, ta studenten, kunna få barn, få kompisar, ha en hobby? Kommer det att träffa någon att bli kär i? Ja på de flesta frågor. Men var vänlig bespara oss, inklusive oss själva, en massa fördomar. Som att personer med Downs syndrom inte skulle kunna bli yra när de snurrar, bara för att någon har hört att någon som för tio år sedan kände någon med Downs syndrom, har sagt det. Lär känna fler personer med Downs syndrom i stället. Du kommer då att upptäcka att några är musikaliska, andra inte. 

Teckenspråksdagar och akutmottagningen på Södersjukhuset

Lillsmurfen på promenad med en av familjernas Grand Danois. 

Fredag och lördag hade vi och tre andra familjer från vår Tittutgrupp teckenspråksdagar på Hellasgården i Nacka. Trevligt att träffas och bra att träna på teckenspråk. För mig går det lite upp och ner med tecknen, jag känner mig begränsad och kommer inte vidare. Lilla A kan en del tecken och jag försöker ligga steget före, men jag talar ändå inte med tecken för varje ord i en mening. Men det gäller att träna och nu kanske jag kommer igång lite mer, uppmuntrad och peppad av de andra föräldrarna, som nog känner ingefära som jag, man kan lite grann men vill komma vidare. 

Dagarna skulle ha slutat i går, men i lördags kväll fick Lilla A feber och andades tungt. Vi tog en taxi till Södersjukhuset (jag hade druckit ett glas vin så jag kunde inte köra. Och Huddinges barnakut har tydligen stängt på nätterna i sommar, annars ligger ju den närmast, bara tio minuter med bild för vår del) och sedan tillbringade Lilla A och jag hela dagen i går där. Rosslig i lungorna, så vis av erfarenhet från hennes lunginflammation i april, är jag glad att jag åkte in på en gång. I går eftermiddag kom vi hem på permission, men Lilla A är bättre och hon är nu utskriven, med antibiotika och inhalationer. Skönt. Nu ligger hon och sover på golvet och Lillsmurfen i soffan. 

Att känna sig otillräcklig

När barnet inte kan somna och man bara känner sig stressad. När barnet slår katten trots att man förklarat väldigt många gånger att man inte gör så. Och så får man dåligt samvete eftersom man inte vet hur man ska förklara så att barnet förstår och tänker att allt är ens eget fel och att man ger inte barnet tillräckligt med tid. Man tänker allt möjligt. Man tänker att barnet är fyra, snart fem, år och har myror i brallorna, utvecklas, lär sig, testar gränser och att allt är som det ska vara. Man tänker allt möjligt. Att alla andra barn sitter stilla och är väluppfostrade och somnar på kvällarna och aldrig drar sin katt i svansen och lever ett harmoniskt liv i största allmänhet.

Man tänker allt möjligt.
Men nu ska jag dricka mer te. 

England 2015

York, Knottingley/Pontefract, Blackpool några dagar i juli

Ett liv fullt av barn

Min engelska svärmor är född 1931. 1953 fick hon sitt första barn, sitt fjärde och sista 1970. 1979 fick hon sitt första barnbarn och 2012 sitt sista, Lilla A. Då hade hon fått tio andra barnbarn och sju barnbarnsbarn. Hon har och har haft ett liv fullt av barn. Jag kom sent in i hennes liv och nu är det sent i hennes liv. Vi ses inte ofta, men vi talar i telefon varje vecka. Tre gånger har hon varit i Sverige, senast för två år sedan.
Det är mycket jag inte vet om hennes liv och det är mycket mina barn inte kommer att veta om henne; de kommer inte att ha många minnen av henne heller. Hon orkar inte mycket, men huvudet är fortfarande med.
Jag är glad att jag har fått träffa henne. Har jag tur hinner jag träffa henne många gånger till. Allas vår grannie. 

Att både vilja och inte vilja att småbarnsåren tar slut

Dygnet runt, i ett, hela tiden. Ingen paus. Bara när de sover men då är jag så trött att jag också vill vila. Kanske hade vi orkat mer om vi varit tio år yngre. Men det är vi inte. Och om hundra år är det ingen som kommer att bry sig om ifall vi fyllde diskmaskinen i kväll eller om vi gör det i morgon bitti. Det är nu vi har småbarn och det är tröttande och passning hela tiden. Jobbigt. Men roligt. I dag har jag byggt sandslott, lekt tjuv och polis, hoppat studsmatta och kittlat Lilla A tills hon storknade. Jag har somnat bredvid Lillsmurfen, kramat honom, kittlat honom mellan tårna och sett en haj som han ritade på altanen. Det är fantastiskt att vara med om. Men det ska bli skönt när de är lite större och kan sitta stilla en halvtimme.